I´m not made for that!

Idag var jag på "avslappning". Någon tyckte att det skulle vara bra för mig. Innan jag kom dit var jag förbannat skeptisk. Jag yttrade flera gånger att jag inte såg fram emot det, att jag inte trodde på det och att jag gjorde det för att slippa gnället det skulle medföra om jag lät bli.

Efter att ha varit där hade jag helt andra saker att säga om det hela.

Det började med att jag, och två Donnor till, satt ner vid ett bord tillsammans med sjukgymnasten. Där skulle vi berätta hur vi mådde. Det hela var sällsynt likt valfritt AA-möte, upplevt irl eller via tv. Sen skulle vi berätta om våra delmål. Vi fick höra att även om målen bara var att komma upp ur sängen så var det bra mål och att vi skulle berömma oss själva då vi lyckades med dem. Allt var liksom rosa, fullt av positiva tankar, drömmar, moln och lull-lull. Jag ville kräka.

Sen skulle vi lägga oss på varsitt liggunderlag på golvet och lyssna på sjukgymnasten. Vi skulle börja med att slappna av i tårna, sen fötterna, hälen, vaderna, knäna, låren och var vi riktigt säkra på att vi var helt avslappnade, vi skulle känna efter, kanske kunde vi slappna av ytterligare... Skinkorna, magen, ryggen, skulderbladen, höger axel, jadajadajada... Jag kände hur jag dog. Där, på ett grått liggunderlag, nånstans på tredje våningen, centralt i Landskrona. Död.

Jag öppnade ögonen, började räkna rutor runt lysrören. Där var bara 36. Sen räknade jag om dem, många gånger. Och plötsligt var vi färdiga. Fick sträcka på oss och slippa ligga stilla. Jag satte mig jävlagenast upp och kollade klockan. Det hade gått en kvart.

Sen skulle vi lyssna på hur bra det var att räkna får då man inte kunde somna. Dags att lägga sig igen. Och så skulle sjukgymnasten räkna i slowmotion från 20 och neråt. Jag dog på nytt. Tack och lov så hoppade hon över siffran fyra, hade hon fått med den också på sin resa ner till noll hade jag fått tokspel.

Sen fick vi sträcka oss igen. Yay!

Därefter var det dags att lyssna på nån skiva. Nån snubbe bad oss slappna av, han förklarade hur lugna, harmoniska avslappnade vi var. Själv hade jag ångest. Han sa att vi var varma. Jag frös som fan. Han sa att vi var tunga. Han menade nog någon annan, för jag väger för lite. Han sa att vi mådde bra. Jag hade ont i fötterna, i knäna och i skallen. Han bad oss tänka på något positivt och det enda jag kunde se framför mig var ytterdörren på första våningen som stängdes bakom mig i framtiden.

Jag kände mig inte avslappnad. Jag kände mig panikslagen. Jag blev, för de andras avslappnings skull, tvungen att ligga stilla i en timma. Det gjorde mig inte något gott att känna mig fången med min huvudvärk. Den försvann inte, istället togs min rörlighet ifrån mig. Plötsligt var jag bara ett paket fyllt av smärta och ångest.

Därefter fick vi frågor om hur vi upplevt det. Det liksom flög omkring blommor, såpbubblor och fjärilar då övriga deltagare gav sina svar. Jag sa som det var: "Jag har ingenting positivt att säga!"

Jag fick slänga igen den där ytterdörren efter mig 67 minuter efter att jag gått igenom den förra gången. Aldrig har det känts så bra att höra en dörr stängas bakom en, och veta att det är över.

Playful as a pussy cat. Then momentarily out of action. Temporarily out of gas!

"Remiss har inkommit från (var jag nu har min läkare) för besök till medicinska kliniken (på okänd ort). Besöket beräknas ske om cirka 3 månader. Vi kommer att meddela datum för besöket per brev eller telefon.

Om besvären förvärras påtagligt under väntetiden bör du kontakta remitterande läkare."

Mhm. Ja. Jo. Yay! Eller vaffan? 3 månader? Till? Tja... då är det juni. Det innebär att jag haft ständig huvudvärk i tio månader. Jag kanske bör planera tårta till skiten. Chansen att den hinner fylla ett år tycks allt mer trolig. Jag har viss lust att ringa upp de där snubbarna och fråga vad de anser att min remitterande läkare ska göra om mitt tillstånd förvärras, för som det är nu ber hon mest om ursäkt för att hon inte kan göra mer utan vissa testresultat och dessa tester får jag visst vänta, en halv oändlighet, på. Men det ger mig åtminstone 90 härliga dagar att sakna mitt forna jag och chansen att hitta fler tropiska sjukdomar på wikipedia som jag kan självdiagnosticera mig med i väntan på att få en jävla förklaring från de som säger sig vara legitimerade att ge sådana.

"Ooh it takes such a long time
Ooh it's been such a long way
For a human human human
For a human body you see
Can you believe it happens?
Now it happens here
Do you believe do you believe or really care
Can you believe it happens?
Now it happens here
To a human human
With a human body you see"

Det bästa med den här dagen...

...var att öppna burken med ansjovisproppade oliver, smaka, njuta och veta att hela burken är bara min.

Jag ger er 80 minuter.

Jag har ganska underlig filmsmak. Vissa genrer kan jag direkt avslöja att jag vägrar se, andra gånger förvånar jag mig själv över att uppskatta något som jag egentligen inte borde uppskatta. I 99% av fallen vägrar jag att se svensk film, om det inte råkar vara Beck eller Wallander. Och ScienceRymdtjafsOchLasersvärd vägrar jag alla gånger. Jag tillhör den unika skaran i vårt land som inte sett stjärnornas krig. Och jag är fett stolt över det. Jag väljer bort Eddie Murphy-komedier a la Dr Dolittle, men jag uppskattar Shrek. Jag gillade Adam Sandler i Click och Big Daddy, men då det var dags för Zohantjafset hade jag hellre tillbringat min tid med att hänga över toastolen och vomera. Egentligen finns det, i min mening, bara en komedi värd att se. Och för er som tippar på att jag kommer nämna Liftarens guide till galaxen nu kan jag meddela att jag inte pallade kolla färdigt på eländet. Nej, jag tänker dela ut priset till Livet från den ljusa sidan, helt utan att blanda in Pythongänget som har något som heter något liknande. Så... Vi kan väl i princip räkna bort komedier från min lista över vad jag kan tänka mig att gilla.

Krigsfilmer som Pearl Harbor och Rädda menige Ryan intresserar mig inte. Det är vapen, hälften dör, resten får medaljer/men alternativt bådeoch. Vissa tror sig vunnit, men alla har förlorat fett. Jag ser det ungefär lika meningsfullt som vilket verkligt krig som helst, alternativt är detta tyckande ett bestående men av att min far var militär innan han pensionerade sig. Trots det kan jag mycket väl köra igång Den långa färden, fyra timmar cowboyfight, ett par gånger om året. Och kanske är det en inneboende dröm om att få se farsan i västernboots och hatt, men jag finner ett visst nöje i att se sådana filmer, eller åtminstone just den.

Zombiefilmer går också fetbort. De påminner mig om den inre frustrationen jag känner då folk framför mig tar upp hela trottoaren och går sådär jävla långsamt att man liksom vill lägga sina händer på deras ryggar och putta dem framåt. Detsamma gäller vampyrfilmer, där finns ett fåtal sådana jag uppskattar och huvuddelen är skrivna av Tarantino. Sen finns där ju ett gäng som handlar om Dracula, som är mer dramalika än just bara SplatterUtanAnnanHandlingÄnVitlökSilverpålarHeligtvatten OchSolljus.

När det kommer till actionfilmer anser jag att väldigt få skiljer sig/sticker ut från andra. Det är snabba bilfärder a la Ronin eller flygplan som i Con Air. Fångar, poliser, kidnappningar, razzior, pickadoller, lite explossioner, hämnd och happy ending. Har jag inget bättre för mig kan jag se en sådan rulle, men i längden har jag ingen behållning av det.

Så... Vad återstår? Skräck/Rysare, thriller, dansfilmer, fantasy, mysterier, western, dokumentärer, musikaler, drama och truestorys. Det gör att jag plötsligt inte är så förbaskat svår. Det finns ju så oändligt mycket film i dessa kategorier att jag ändå inte kommer hinna se en bråkdel, även om jag råkar bli äldst i världen gånger 40.

Idag såg jag Dark Floors. Den gjorde att allt jag nämnt här ovanför ter sig HurBraSomHelst! Jag skulle vilja utnämna denna film som alla tiders absolut sämsta rulle - Alla Kategorier. Jag har sett oräkneligt många usla filmer, men alla har åtminstonde haft någon slags handling, och om inte har de kanske haft en mening med i manuset som har varit underhållande, eller kanske en sekundscen som varit minnesvärd. Tillochmed Zohan filmen, som jag hellre ville kräka än att se, gav mig mer. Eller åtminstonde illamående ju. Filmen var bara 80 minuter, jag pausade ett tjog gånger för att orka ta mig igenom den. Och det enda som gjorde att jag faktiskt satt kvar, var att en av snubbarna påminde mig om Slash (Gitarristen ni vet). Men den snubben var med i 20 sekunder, och dök inte upp igen. Så om ni skulle få för er att se eländet, tänker jag bjuda er på 80 minuter genom att lägga upp bilder på det enda som var sevärt.

You want a room with a fire escape. I want to tell you how much I hate this

Jag är en ganska arg Donna. Kalla mig ilsk, om ni vill, eller besvärlig. Oavsett så är jag inte direkt känd för att hålla inne med vad jag tycker och tänker. Den senaste tiden har jag, pga sjukdom, inte klarat av att ventilera allt tyck och tänk här. Jag har försökt anpassa mig för de regler som nån odiagnostiserad jävla sjukdom satt upp för mig. Jag har försökt coopa, jag har försökt förstå, jag har deltagit i vartenda jävla möte med läkare, psykolog, sjukgymnast, provtagning och annan dynga för att fatta vad som händer med mig. Utan något resultat.

Det sägs att jag ska uppskatta och känna mig stolt över de saker jag klarar av. De saker jag klarar av idag, är sisådär 5% av min vanliga kapacitet. Jag kommer aldrig acceptera det. ALDRIG. Härromdagen lyckades jag hänga med i en hel film, utan att pausa. Det var ett jävla framsteg för mig. Ungefär på den nivån är det.

Igår satt jag och kollade på "advokaterna" på tv4.se. Avsnittet tog upp hur jobbigt det var för Mattias Flink att inte ha ett tidsbestämt straff. Jag kan förstå att det måste vara jobbigt. Jag kan fatta att han kanske greppat att han gjort fel, vad han ställt till med och allt det där, då han haft 14 år på sig att fundera igenom det. Men snubben har en klar jävla fördel jämfört med mig. Han vet varför han sitter i fängelse. Jag är förvisso inte inlåst, men jag kan fortfarande inte göra de saker jag vill, önskar, drömmer om... Så även utan galler sitter jag på sätt och vis i en bur. En bur byggd av en sjukdom som ingen kan förklara. Jag har inte mördat sju människor, trots det har jag fått ett straff, jag sitter i en bur på obestämd tid. Jag är "Josef K" målat på Titanic. Jag ser mig själv sjunka, mitt bröst fylls med ångest, paniken är så tydlig att man kan ta på den. Jag känner mig hjälplös.

Jag förstår att folk i min närhet har det svårt. Jag hade fan inte velat stå på isberget och se titanic sjunka. Oförmögen att hjälpa alla ombord. Hjälplöshet. Att stå och se på då någons värld rasar samman. Hur någon sparkar och skriker med sina sista krafter och ändå inte får hjälp. Hur personen sjunker allt längre ner i förtvivlan och depression. Hur hoppet sakta tynar bort och med det även människan. Jag avundas er inte. Och jag är ledsen för den situation jag satt er i. Om jag hade fått välja hade det här varit en solskenshistoria. Och kanske finns det tid kvar för att det ska sluta så...

"And as we wind on down the road
Our shadows taller than our soul
There walks a lady we all know
Who shines white light and wants to show
How everything still turns to gold
And if you listen very hard
The tune will come to you at last
When all is one and one is all, yeah
To be a rock and not to roll.

And she's buying the stairway to heaven..."

Klappa händerna när du är riktig katt?