Jag är en ganska arg Donna. Kalla mig ilsk, om ni vill, eller besvärlig. Oavsett så är jag inte direkt känd för att hålla inne med vad jag tycker och tänker. Den senaste tiden har jag, pga sjukdom, inte klarat av att ventilera allt tyck och tänk här. Jag har försökt anpassa mig för de regler som nån odiagnostiserad jävla sjukdom satt upp för mig. Jag har försökt coopa, jag har försökt förstå, jag har deltagit i vartenda jävla möte med läkare, psykolog, sjukgymnast, provtagning och annan dynga för att fatta vad som händer med mig. Utan något resultat.
Det sägs att jag ska uppskatta och känna mig stolt över de saker jag klarar av. De saker jag klarar av idag, är sisådär 5% av min vanliga kapacitet. Jag kommer aldrig acceptera det. ALDRIG. Härromdagen lyckades jag hänga med i en hel film, utan att pausa. Det var ett jävla framsteg för mig. Ungefär på den nivån är det.
Igår satt jag och kollade på "advokaterna" på tv4.se. Avsnittet tog upp hur jobbigt det var för Mattias Flink att inte ha ett tidsbestämt straff. Jag kan förstå att det måste vara jobbigt. Jag kan fatta att han kanske greppat att han gjort fel, vad han ställt till med och allt det där, då han haft 14 år på sig att fundera igenom det. Men snubben har en klar jävla fördel jämfört med mig. Han vet varför han sitter i fängelse. Jag är förvisso inte inlåst, men jag kan fortfarande inte göra de saker jag vill, önskar, drömmer om... Så även utan galler sitter jag på sätt och vis i en bur. En bur byggd av en sjukdom som ingen kan förklara. Jag har inte mördat sju människor, trots det har jag fått ett straff, jag sitter i en bur på obestämd tid. Jag är "Josef K" målat på Titanic. Jag ser mig själv sjunka, mitt bröst fylls med ångest, paniken är så tydlig att man kan ta på den. Jag känner mig hjälplös.
Jag förstår att folk i min närhet har det svårt. Jag hade fan inte velat stå på isberget och se titanic sjunka. Oförmögen att hjälpa alla ombord. Hjälplöshet. Att stå och se på då någons värld rasar samman. Hur någon sparkar och skriker med sina sista krafter och ändå inte får hjälp. Hur personen sjunker allt längre ner i förtvivlan och depression. Hur hoppet sakta tynar bort och med det även människan. Jag avundas er inte. Och jag är ledsen för den situation jag satt er i. Om jag hade fått välja hade det här varit en solskenshistoria. Och kanske finns det tid kvar för att det ska sluta så...
"And as we wind on down the road
Our shadows taller than our soul
There walks a lady we all know
Who shines white light and wants to show
How everything still turns to gold
And if you listen very hard
The tune will come to you at last
When all is one and one is all, yeah
To be a rock and not to roll.
And she's buying the stairway to heaven..."
2 comments:
When she gets there she knows, if the stores are all closed
With a word she can get what she came for.
Ooh, ooh, and she's buying a stairway to heaven.
There's a sign on the wall but she wants to be sure
'Cause you know sometimes words have two meanings
Faidros: Nu har vi nog lyckats uppdatera alla eventuella läsare om att där finns en fortsättning på låten efter: "There's a lady who's sure all that glitters is gold and she's buying a stairway to heaven", för det är väl ungefär den texten folk brukar känna till. =)
Post a Comment