Idag var jag på "avslappning". Någon tyckte att det skulle vara bra för mig. Innan jag kom dit var jag förbannat skeptisk. Jag yttrade flera gånger att jag inte såg fram emot det, att jag inte trodde på det och att jag gjorde det för att slippa gnället det skulle medföra om jag lät bli.
Efter att ha varit där hade jag helt andra saker att säga om det hela.
Det började med att jag, och två Donnor till, satt ner vid ett bord tillsammans med sjukgymnasten. Där skulle vi berätta hur vi mådde. Det hela var sällsynt likt valfritt AA-möte, upplevt irl eller via tv. Sen skulle vi berätta om våra delmål. Vi fick höra att även om målen bara var att komma upp ur sängen så var det bra mål och att vi skulle berömma oss själva då vi lyckades med dem. Allt var liksom rosa, fullt av positiva tankar, drömmar, moln och lull-lull. Jag ville kräka.
Sen skulle vi lägga oss på varsitt liggunderlag på golvet och lyssna på sjukgymnasten. Vi skulle börja med att slappna av i tårna, sen fötterna, hälen, vaderna, knäna, låren och var vi riktigt säkra på att vi var helt avslappnade, vi skulle känna efter, kanske kunde vi slappna av ytterligare... Skinkorna, magen, ryggen, skulderbladen, höger axel, jadajadajada... Jag kände hur jag dog. Där, på ett grått liggunderlag, nånstans på tredje våningen, centralt i Landskrona. Död.
Jag öppnade ögonen, började räkna rutor runt lysrören. Där var bara 36. Sen räknade jag om dem, många gånger. Och plötsligt var vi färdiga. Fick sträcka på oss och slippa ligga stilla. Jag satte mig jävlagenast upp och kollade klockan. Det hade gått en kvart.
Sen skulle vi lyssna på hur bra det var att räkna får då man inte kunde somna. Dags att lägga sig igen. Och så skulle sjukgymnasten räkna i slowmotion från 20 och neråt. Jag dog på nytt. Tack och lov så hoppade hon över siffran fyra, hade hon fått med den också på sin resa ner till noll hade jag fått tokspel.
Sen fick vi sträcka oss igen. Yay!
Därefter var det dags att lyssna på nån skiva. Nån snubbe bad oss slappna av, han förklarade hur lugna, harmoniska avslappnade vi var. Själv hade jag ångest. Han sa att vi var varma. Jag frös som fan. Han sa att vi var tunga. Han menade nog någon annan, för jag väger för lite. Han sa att vi mådde bra. Jag hade ont i fötterna, i knäna och i skallen. Han bad oss tänka på något positivt och det enda jag kunde se framför mig var ytterdörren på första våningen som stängdes bakom mig i framtiden.
Jag kände mig inte avslappnad. Jag kände mig panikslagen. Jag blev, för de andras avslappnings skull, tvungen att ligga stilla i en timma. Det gjorde mig inte något gott att känna mig fången med min huvudvärk. Den försvann inte, istället togs min rörlighet ifrån mig. Plötsligt var jag bara ett paket fyllt av smärta och ångest.
Därefter fick vi frågor om hur vi upplevt det. Det liksom flög omkring blommor, såpbubblor och fjärilar då övriga deltagare gav sina svar. Jag sa som det var: "Jag har ingenting positivt att säga!"
Jag fick slänga igen den där ytterdörren efter mig 67 minuter efter att jag gått igenom den förra gången. Aldrig har det känts så bra att höra en dörr stängas bakom en, och veta att det är över.
No comments:
Post a Comment