Välkomna till zombieland. Det är jag som regerar här.
Och allt gick så jävla bra igår.
Jag var helt redo för att sova redan vid midnatt, vilket skulle ge mig hela sex timmar fantastiskt efterlängtad sömn.
En kvart senare larmar pumpen. Sen krånglar den till klockan är tre. Och äntligen nu då skulle jag få sova i tre timmar. Yeah right!
Klockan fyra kräker jag och roar mig med det till halv sju, halv åtta är jag inte på jobbet (men kom iaf bara en kvart sent). Och nu vid halv tolv så käkar jag något, och får faktiskt behålla det. Tror jag.
Min rast är snart över, och det återstår fyra härliga timmars arbete. Sen ska allt kollas igenom (IGEN) för resan och det ska ringas folk, och fixas, och städas en aning. Sen ska jag nog lyckas få in några timmars sömn innan det är dags att dra.
Nån som är sugen på att ta över mig idag? Skulle vilja va nån annan, gärna utvilad människa med mindre måsten en stund.
Sunday, June 22, 2008
Friday, June 20, 2008
Ehm...
Det här året har nog lyckats göra mig galen. Till sist. Och det är inte ens halvlek ännu. Min kropp håller på att ge upp, eller försöker iaf mycket enträget ta livet av mig. Plingplongbilar och läkare, maskiner och mediciner, fler läkare, mer piller, och blod hit och dit, medvetslöshet och skit, utslag, sår, infektioner och allt annat hittepå. Läkare som inte förstår, vägrar hjälpa. Strider som enbart slutar med huvudvärk och spackelarbete.
Och sen är det jag, som så jävla tvunget ska visa hela världen att jag minsann kan jobba sex dagar i veckan. Att nått så fjantigt som att jag var medvetslös igår kan kvitta. För varför skulle det hindra mig? Och det är väl egentligen just det det handlar om. Att jag vägrar låta min sjukdom begränsa mig. Att jag de friska dagarna arbetar för hela veckan, omifallatt jag skulle bli så sjuk att jag inte kan gå till jobbet.
Ehm... shit vilken verklighet som öppnade sig för mig nu. Det brainstormar i hela skallen. Ska se om jag kan få rätt på detta. Jag fick diabetes som femåring, och växte mer eller mindre upp på barnavdelningen i halmstad. Jag har alltid haft en bestämd uppfattning om att mina föräldrar såg mig som en sjukdom istället för en individ med detsamma. Min diabetes var alltid prio ett, Charlotte fick komma i andra hand. Och jag lovade mig själv som ganska ung att visa världen att jag minsann var mycket mer än en jävla sjukdom, att aldrig mer bli beskriven som "hon med diabetes". Det har nog satt fler spår än jag insett.
Jag har, sedan iaf 20 år tillbaks, känt att jag sitter fast i min kropp. Och efter att, vid flertal tillfällen, försökt förklara detta för folk så förstår jag att det inte är en vanlig känsla. Jag liksom tycker att jag är insidan och att utsidan bara är nått jävla mekk jag måste släpa med mig? Något man döms efter. Det något som mina föräldrar såg som en sjukdom? Det något jag sticker mina sprutor i, får infektioner i.
Fan... det här var jobbigt. Hej då verkligheten som jag kände liksom. Hej hej nytt och konstigt. Well, det förklarar en hel del. Som mina gigantiska krav på mig själv. Hur jag ska vara roligast, duktigast, bra på allt jag tar mig för. Hur jag blir helt förstörd när jag inte klarar vad jag satt upp för mål. Hur jag blir oerhört orolig då jag tror att jag inte är bra nog och stannar uppe hela nätterna för att bli bättre på whatever.
Tillbaks till det här årets händelser. För att krydda till det lite så fann jag en helt underbar människa, som faktiskt fick mig att inte vilja leva solo längre. Känslorna för denne var (och är) helt galna. Och sen åkte han till chile. Och allt blev distansförhållande och skypekrångel. Så då ska man, om man är jag, givetvis planera en resa dit. Och det är juh något bra. Något kul. Något jag verkligen ser fram emot. Men fuck vad mycket som ska fixas inför en sådan resa. Ska men dessutom ta med sig hans barn på flyget så blir det ännu mer. Och i princip allt som kunnat gå snett, har störtat. Det har lagts ändlös energi på att fixa med alla detaljer så att allt ska fungera. Och givetvis ska man plugga spanska. Förståss. Det måste man kunna. Och vadå? Dygnet har 24 användbara timmar! Och jag har utkämpat slag mot, känns det som, hela världen. Och jag är så förbannat trött.
Sista tiden har jag bara stångat huvudet i väggen. Det har blivit för mycket. Och med dagens väckarklocka har jag väl då kämpat mig in i en vägg för att förinta min diabetes. Helt ärligt är det nog inte världen jag döljer den för, utan mig själv. Jag har betett mig illa, inte med mening men ändå, och jag känner inte igen mig själv just nu. Jag är osäker, tjurskallig, envis som synden. Och jag har lyckats ta ut det på människor som verkligen inte förtjänar det. Och detta har jag gjort för att folk inte ska kalla mig diabetiker? Eller... den tanken resulterade till sist i detta?
Det är juh bara sjukt! Jag försöker begrava alla spår av en sjukdom och tar sats mot en vägg?
Det här får nog smälta en stund.
Och sen är det jag, som så jävla tvunget ska visa hela världen att jag minsann kan jobba sex dagar i veckan. Att nått så fjantigt som att jag var medvetslös igår kan kvitta. För varför skulle det hindra mig? Och det är väl egentligen just det det handlar om. Att jag vägrar låta min sjukdom begränsa mig. Att jag de friska dagarna arbetar för hela veckan, omifallatt jag skulle bli så sjuk att jag inte kan gå till jobbet.
Ehm... shit vilken verklighet som öppnade sig för mig nu. Det brainstormar i hela skallen. Ska se om jag kan få rätt på detta. Jag fick diabetes som femåring, och växte mer eller mindre upp på barnavdelningen i halmstad. Jag har alltid haft en bestämd uppfattning om att mina föräldrar såg mig som en sjukdom istället för en individ med detsamma. Min diabetes var alltid prio ett, Charlotte fick komma i andra hand. Och jag lovade mig själv som ganska ung att visa världen att jag minsann var mycket mer än en jävla sjukdom, att aldrig mer bli beskriven som "hon med diabetes". Det har nog satt fler spår än jag insett.
Jag har, sedan iaf 20 år tillbaks, känt att jag sitter fast i min kropp. Och efter att, vid flertal tillfällen, försökt förklara detta för folk så förstår jag att det inte är en vanlig känsla. Jag liksom tycker att jag är insidan och att utsidan bara är nått jävla mekk jag måste släpa med mig? Något man döms efter. Det något som mina föräldrar såg som en sjukdom? Det något jag sticker mina sprutor i, får infektioner i.
Fan... det här var jobbigt. Hej då verkligheten som jag kände liksom. Hej hej nytt och konstigt. Well, det förklarar en hel del. Som mina gigantiska krav på mig själv. Hur jag ska vara roligast, duktigast, bra på allt jag tar mig för. Hur jag blir helt förstörd när jag inte klarar vad jag satt upp för mål. Hur jag blir oerhört orolig då jag tror att jag inte är bra nog och stannar uppe hela nätterna för att bli bättre på whatever.
Tillbaks till det här årets händelser. För att krydda till det lite så fann jag en helt underbar människa, som faktiskt fick mig att inte vilja leva solo längre. Känslorna för denne var (och är) helt galna. Och sen åkte han till chile. Och allt blev distansförhållande och skypekrångel. Så då ska man, om man är jag, givetvis planera en resa dit. Och det är juh något bra. Något kul. Något jag verkligen ser fram emot. Men fuck vad mycket som ska fixas inför en sådan resa. Ska men dessutom ta med sig hans barn på flyget så blir det ännu mer. Och i princip allt som kunnat gå snett, har störtat. Det har lagts ändlös energi på att fixa med alla detaljer så att allt ska fungera. Och givetvis ska man plugga spanska. Förståss. Det måste man kunna. Och vadå? Dygnet har 24 användbara timmar! Och jag har utkämpat slag mot, känns det som, hela världen. Och jag är så förbannat trött.
Sista tiden har jag bara stångat huvudet i väggen. Det har blivit för mycket. Och med dagens väckarklocka har jag väl då kämpat mig in i en vägg för att förinta min diabetes. Helt ärligt är det nog inte världen jag döljer den för, utan mig själv. Jag har betett mig illa, inte med mening men ändå, och jag känner inte igen mig själv just nu. Jag är osäker, tjurskallig, envis som synden. Och jag har lyckats ta ut det på människor som verkligen inte förtjänar det. Och detta har jag gjort för att folk inte ska kalla mig diabetiker? Eller... den tanken resulterade till sist i detta?
Det är juh bara sjukt! Jag försöker begrava alla spår av en sjukdom och tar sats mot en vägg?
Det här får nog smälta en stund.
Tuesday, June 10, 2008
Greet the future.
Idag promenerade jag genom stan med någon som visade mig hur jag vill vara om 64 år.
Det var fett. På riktigt. Lätt den tuffaste upplevelsen jag upplevt på jobbet.
Ibland dyker det upp människor som man liksom bara klickar med. Well, denna var en sådan och mer därtill. Det kändes som om jag befann mig i den där reklamen där de möter sig själva i framtiden. Samma skumma tänk, märkliga humor, behov av att klara sig själv och visa världen att man kan även om man är kvinna. Ord kan inte förlara hur stort det mötet var för mig.
Det var fett. På riktigt. Lätt den tuffaste upplevelsen jag upplevt på jobbet.
Ibland dyker det upp människor som man liksom bara klickar med. Well, denna var en sådan och mer därtill. Det kändes som om jag befann mig i den där reklamen där de möter sig själva i framtiden. Samma skumma tänk, märkliga humor, behov av att klara sig själv och visa världen att man kan även om man är kvinna. Ord kan inte förlara hur stort det mötet var för mig.
Sunday, June 8, 2008
Saturday, June 7, 2008
Klockrent Blind Melon.
"There's a price you pay when you're on top of the world
Oh, when everyone wants to be your friend or companion
There's a fine line between your own heaven and hell
Oh, when everything goes your way you still feel abandoned
Sometimes nothin's better than something
Oh, and sometimes you're better off lonely
Why is it when times are good everyone sticks around
But when things start to go the other way they split and forget you
My own philosophy has been good to me
I try to stay to myself and don't get caught in the shit storm
Sometimes nothin's better than something
Oh, and sometimes you're better off lonely
And my airplane is takin' off slowly
Most of the time I really don't mind
It's pointless to waste all of my time thinkin' about this shit
I spend most of my days trying to unwind and forget about it
I still worry if you're okay
I still wonder if you're the same
Remember when times were good and so simpleminded
And then somewhere along the way we lost our connections
When you strip away all that's left is a guilty conscience
If I took a guess I bet you think this song is about you, dont'cha, dont'cha, dont'cha
Sometimes nothin's better than something
Oh, and sometimes you're better off lonely
My heart is stranded and frozen
And my airplane is takin' off slowly
Most of the time I really don't mind
It's pointless to waste all of my time thinkin' about this shit
I spend most of my days trying to unwind and forget about it
I still worry if you're okay
I still wonder if you're the same"
Oh, when everyone wants to be your friend or companion
There's a fine line between your own heaven and hell
Oh, when everything goes your way you still feel abandoned
Sometimes nothin's better than something
Oh, and sometimes you're better off lonely
Why is it when times are good everyone sticks around
But when things start to go the other way they split and forget you
My own philosophy has been good to me
I try to stay to myself and don't get caught in the shit storm
Sometimes nothin's better than something
Oh, and sometimes you're better off lonely
And my airplane is takin' off slowly
Most of the time I really don't mind
It's pointless to waste all of my time thinkin' about this shit
I spend most of my days trying to unwind and forget about it
I still worry if you're okay
I still wonder if you're the same
Remember when times were good and so simpleminded
And then somewhere along the way we lost our connections
When you strip away all that's left is a guilty conscience
If I took a guess I bet you think this song is about you, dont'cha, dont'cha, dont'cha
Sometimes nothin's better than something
Oh, and sometimes you're better off lonely
My heart is stranded and frozen
And my airplane is takin' off slowly
Most of the time I really don't mind
It's pointless to waste all of my time thinkin' about this shit
I spend most of my days trying to unwind and forget about it
I still worry if you're okay
I still wonder if you're the same"
Friday, June 6, 2008
10.
Egentligen har man ofta ganska dålig koll på vilka händelser det är som förändrar en. Eller jag har iaf det. Först när det inträffar något riktigt oväntat eller stort kan jag känna att det kommer att ändra mig, mina tankar eller min person. För precis 10 år sedan var det en sådan dag, en sådan händelse. Och egentligen är jag inte mycket av en årsmänniska, hade det inte varit för att det var just sveriges nationaldag och den numera betraktas som helgdag, så hade tankarna förmodligen aldrig dykt upp. Inte just idag iaf.
Men nu är de här. Och för precis tio år sedan skulle jag inte vågat drömma om att vara den person jag är idag. Jag skulle förmodligen sett mitt nuvarande liv som ett sandslott, en dröm som aldrig skulle te sig i verkligheten. Och då jag nu sitter här och ser tillbaks i tiden, så inser jag hur långt jag kommit. Ibland glömmer jag det på vägen. Allt jag presterat liksom, tagit mig runt och över. Vilken jävla resa det varit. Ärligt talat vet jag inte hur jag lyckats.
Men jag är här nu. Förundrad över att inte ha påverkats mer av vad som skedde. Samtidigt som jag liksom undrar hur det har påverkat mig. För visst fan har det satt spår i hela mig. Men vilka?
Men nu är de här. Och för precis tio år sedan skulle jag inte vågat drömma om att vara den person jag är idag. Jag skulle förmodligen sett mitt nuvarande liv som ett sandslott, en dröm som aldrig skulle te sig i verkligheten. Och då jag nu sitter här och ser tillbaks i tiden, så inser jag hur långt jag kommit. Ibland glömmer jag det på vägen. Allt jag presterat liksom, tagit mig runt och över. Vilken jävla resa det varit. Ärligt talat vet jag inte hur jag lyckats.
Men jag är här nu. Förundrad över att inte ha påverkats mer av vad som skedde. Samtidigt som jag liksom undrar hur det har påverkat mig. För visst fan har det satt spår i hela mig. Men vilka?
Wednesday, June 4, 2008
Monday, June 2, 2008
Om katten själv får välja...
Igår var jag hos en vän, vars katt numera slaggar fridfullt i katthimlen. Vännen hade visst köpt på sig en aning kattkäk och tyckte att jag kunde ta det till mina två monster. En aning, var en underdrift. Jag kände mig tvungen att fota lasset för att folk verkligen ska fatta de otroliga mängderna.
Mina katter lär bli stans fetaste.
Sunday, June 1, 2008
Hum hum från humlegården.
Helgen var en oas i den annars rätt pressade vardagen. Bekymmerfri och soft. Sushi på gräsplätt, snack om om allt mellan himmel och jord. Inga krav eller sura miner. Ett gäng öl, mycket skratt, köksattiraljer i rosa, en förlorad peng, en 10-kronorsförlust på easymode, choklad och chilliglass, pastavagn mitt i natten. Ibland är det bara så jävla skönt att befinna sig i goda vänners sällskap. Så enkelt.
Subscribe to:
Posts (Atom)