Jag är inte perfekt, men jag vet vem jag är och jag tror på mig själv. Jag gör fel, har brister, men jag är medveten om det, jag gömmer det inte. Jag har inget tålamod, ett jävla temperament, är besatt av att ha koll på saker och ibland verkar det som att jag är fullständigt obegriplig. Jag blir lätt uttråkad, har en bestämd uppfattning om vad jag gillar eller inte, jag ger alltid saker en chans - men ytterst sällsynt flera och jag tycker inte om folk.
Jag tycker inte om folk...
I min mening så är större delen av folk på den här planeten självförstörande varelser. Och det kan de väl få vara om de vill, men de har också bestämt sig för att förstöra för andra. Människor ljuger och bedrar, skadar och sårar varandra, de spelar spel med andras känslor, kör över, rycker på axlarna och riktar in sig på nästa offer. Vi är en sjuk, sjuk art. Sen är det vissa behov jag inte förstår mig på.
Behovet av att synas...
Se mig! Det där krävande, kvävande, ganska vidriga behovet. Nån bloggerska skrev något om att elaka kommentarer var bättre än inga alls. Jag skulle kunna tänka mig att bli hjärnkirurg bara för att kunna klura ut hur hon kan gå, stå och äta med enbart vakuum i skallen. Är det så det är nu? Hellre elaka kommentarer än inga alls? Om någon som läser denna bloggen tycker det är vettigt, så ska ni nog sluta läsa nu. Någon konstaterade för en tid sedan att jag inte har 5000 läsare i min blogg. Det var ett besviket tonfall som yttrade orden: "Jag trodde du hade fler läsare." Jag förstod inte. Jag fattar fortfarande inte. Var denne någon ledsen för att jag inte har fler läsare? Och i så fall, varför? Jag är inte ledsen. Jag kanske borde vara ledsen? Kanske borde jag skaffa mig 500 ytligt bekanta på facebook också, och börja överdriva mina prestationer, låtsas vara någon jag inte är, ljuga, vända kappan efter vinden och bli en bättre spelare i SeMig-Spelet.
Jag vill inte...
Jag skriver inte för att synas. Jag behöver inte synas för att vara någon. Jag är, utan att bli sedd, och jag skriver för att jag gillar att skriva. Jag bloggar av en enkel anledning - jag delar gärna med mig till den lilla grupp människor som jag bryr mig om. Av samma anledning ställer jag inte ut mina tavlor, eller säljer dem. Jag målar inte för att bli sedd eller omtalad eller bekräftad. Jag har inte det behovet. Mitt SeMig-spel är en patience.
Jag är så trött...
Så vansinnigt trött på allt tjat om vad som är inne, vare sig det gäller mode, musik, yrke, utseende eller något annat. Jag förstår inte hur någon kan beskriva någon annan som snygg, och att det är det enda de väljer att nämna. Eller varför vissa väljer yrke för att det är inne och inte för att det är något de brinner för. Jag förstår helt enkelt inte varför folk väljer att leva sina liv efter vad alla andra tycker istället för att tänka och känna själva.
Jag vill känna...
Var är själen i allt det här? Var är djupet och meningen? Är folk som tänker själv en utdöende ras? Var är drömmarna och känslorna som gör oss till individer? Tror folk verkligen att de kommer bli ihågkomna för att de varit inne?
Jag bryr mig...
Missförstå mig rätt. Jag bryr mig om folk, och hur märkligt det än låter så är det därför jag inte gillar dem. Jag vill att människor ska må bra, vara lyckliga, behandla varandra med respekt och kärlek, kunna ge och ta emot hjälp, ha självförtroende, vara förstående, visa hänsyn, ta hand om varandra och sig själva. Men då jag ständigt möter motsatsen till detta blir jag bara ledsen, känner mig hjälplös.
Jag blir ofta betraktad som ett ufo av folk som inte känner mig. Jag fungerar inte riktigt på samma sätt som många andra. Jag har inte behovet av att stå i centrum. Härrom dagen fick jag ett mail där det stod att jag var mentalt störd, tack och lov var det inte från en doktor. Det förvånade mig inte, däremot tyckte jag det var hysteriskt underhållande. För det tycks vara så förbannat svårt för folk att fatta att vi inte är stöpta i samma form, att acceptera att vi tänker, tycker, känner, fungerar på olika vis.
Folk får tycka vad de vill...
Jag är inte här på jorden för att passa in. Många gånger gör jag det ändå. Folk får gärna se mig som mentalt störd, det gör mig ingenting. Jag vet vem jag är. Jag behöver inte låtsas. Jag behöver inte passa in. Jag är nöjd med att vara rolig, kreativ, omtänksam, tänkande, tyckande, obegriplig, charmig, drömmande, fantasifull, intressant, problemfixande och mån om mina nära och kära. Jag gör hellre stor skillnad för en liten skara, än att följa en massa ideal och slå huvudet i väggen för den stora massan.
Jag vet vem jag är och jag är förbannat stolt över att vara jag.
Delicate like rain...
Delicate like snow...
Delicate just so...
Delicate like air...
Delicate like breeze...
Delicate like you and me...
A delicate retreat...
Delicately planned...
Delicate like peace...
Delicate like a touch, that´s delicately brief...
Delicate like words...
Delicate how time so delicately runs...
