[paw rikh-titt?]

I flera dagar har jag planerat att dra iväg och införskaffa den sista av alla julklappar. Mitt rätt tragiska måeende har lyckats sätta styltor i däcken för det, och idag lyckades på någotvis bli den allra sista dagen att göra det på, eftersom jag nu bestämt att det skulle göras. Jämfört med alla andra dagar, de jag inte utnyttjat till att införskaffa den där mojängen, så var nog den här värst.

Efter en halvtimmas vaknande, funderande, tvekande och allt annat så begav sig jag och min ångestfyllda ickekoffeinpåfyllda kropp iväg till bussen. Jag hittade en plats längst bak av fordonet och slog mig ner. Till saken tillhör att jag brukar stå på bussarna. Och vid de tillfällen jag sitter så är jag först med att resa mig för barn, äldre, morsor och så... Men idag var det alldeles tillräckligt bemödande med uppgiften att ta sig genom halva Malmö för att införskaffa vad som tänkts ut.

Så där sitter jag, med ett sprängande huvud och ont i hela kroppen. Halva jag förbannar att jag inte bara struntade i det, medan den andra delen av mig ger sig fan på att uthärda och faktiskt bli lite nöjd över att ha klarat av uppgiften. Då kommer det en man på 60-70 år. Han har gått genom hela bussen medan den kört och tagit sig längst bak i fordonet. Han är förvisso äldre än mig, men långt ifrån lastgammal. Och då han väl komit riktigt nära så blänger han mot mig och suckar! Vaffan?

Han har alltså tagit sig förbi ett (jag vet inte hur många säten där är i bussarna) 30-60 tal personer, men ska tvunget låta sin jävla frustration gå ut över mig? Som om jag inte har fullt jävla upp med att lyckas hålla ihop mig själv och min vardag helt utan honom och hans jävla behov av att ta ut saker över andra? Och kanske var det bristen på kaffe som slog över, men jag vägrade iaf att släppa hans sura blick och dramatiska suckande.

"Ville ni något?"
"Jag tycker det är dåligt att folk inte kan lämna plats åt äldre."
"Jaha... Och det kände du att du skulle meddela mig? För jag sitter här med en knäskada och en utmattningsdepression och på det har jag en oförklarlig huvudvärk, men visst skulle jag väl kunna lämna plats åt er om ni bad lite vänligt!"
"Behövs inte. Jag ska av nästa hållplats"

VA!

Folk brukar vara dumma i huvudet, men att vara det helt jävla i onödan?

Väl framme så har butiken naturligtvis inte längre de saker jag tänkt köpa i sitt sortiment. Helt fantastiskt. 20 minuters bussresa, 94 hostande personer, åtminstone en jubelidiot för att få inse att jag borde stannat hemma? Efter en stunds letande hittar jag iaf liknande saker och får, om en lite bitter, nöja mig med dem.

Innan jag ger mig på att åka buss igen så går jag inom Tasty House och tröstköper ett kilo nötter. Och sen är det dags igen. Väntar på bussen, bussen kommer, bussen släpper av folk, bussen står still, bussen öppnar inte framdörrarna och jag liksom bara står där och fattar inte vad som händer. Busschauffören vinkar bakåt och jag tolkar det som att jag ska ta bussen bakom. Problemet med det är att bussen bakom är en 2:a och jag fetvägrar ännu en dag vilse i Malmö. Och bussen står kvar. Bakdörrarna öppnas igen, ingen går av så jag tror att jag fattar att chauffören av någon anledning inte kan öppna framdörrarna. Så jag traskar på bussen. Och får höra: "Ta bussen bakom!"

VA!

För att vara chaufför måste han ha ovanligt lite jävla lokalkännedom. Tillochmed jag har koll på att tvåan inte tar mig dit sjuan gör. Och bussen jag precis klivit på är inte full, han har precis droppat ett tjog bacillspridare. Men okej. Jag går av. Ställer mig och väntar tio minuter till nästa jävla sjua dyker upp. Och när bussen väl kommer och folk börjar trängas sådär som bara folk gör, så kommer en man fram till mig och frågar om den här bussen går till vaddetnuhettesomjaginteallsvet.

Vad är det med mitt utseende som gör att folk tror att jag har lokalkännedom oavsett var jag befinner mig? Jag är ALLTID vilse! Jag mumlade något om att jag inte visste och plötsligt skulle mannen berätta att han minsann var från Göteborg och att det inte var så lätt och att han hälsade på bekanta och ditten och datten. Mitt tålamod tog slut redan innan jag släpade mig upp ur sängen idag jag ville inte alls höra hans livshistoria. Alls.

"Ja? Själv är jag från Uganda, hur ska jag veta?"

Jag tror inte han trodde mig. Snarare fick han nog för sig att jag var galen. Han var den ende som ställde sig bakom mig i kön, och han var noga med att sätta sig långt fram i bussen och inte titta åt mitt håll. Fantastiskt effektivt.

[faar awt hell-veh-teh]

"Ha ha ha bless your soul...

...You really think you're in control?

Nu börjar klockan närma sig fyra månaders sjukskrivning för min del. Under den tiden har jag lämnat prover vid tre tillfällen, röntgats en gång, träffat husläkare tre gånger, akutläkare vid ett tillfälle, psykolog fyra gånger, psykiatriker ehm fem eller sex gånger, gynekolog en gång och fått en tid till en sjukgymnast. Och sen får vi ju inte glömma mötet med försäkringskassan. Jag har också fått utskrivet en medicin som gjorde mig tokdålig och sex andra mediciner som gjort varken till eller från.

Jag har lyckats glömma min väska, med mobil, plånbok och digitalkamera, och härromdagen lyckades jag även med fiaskot att glömma min insulinpump. Att jag är känd för att gå vilse är sin sak, men att jag glömmer annat är inte likt mig.

Så i fredags travade jag in till min psykiatriker och bad om en demensutredning. Hon log mot mig och frågade om det gick bra om jag fick lite parkinsonmedicin istället. Det där leendet hjälpte nada innan hon fått ur sig att hon inte alls trodde jag hade parkinson, utan tänkte att det kanske skulle kunna få bort min huvudvärk. Och när hon sedan visade sin klotterlapp om hur hon skulle förklara det för mig och sådär så var hon förlåten för sekunderna av skräck som hade infunnit sig i mig. Frid och fröjd... Tills Donnan, som förövrigt är en suverän läkare som bryter kraftigt på ryska, börjar prata om kontraströntgen och någonting om diffusa grejer som inte upptäcks på den röntgen jag varit på och att hon misstänker att jag kan ha en skada i hjärnan.

Skada i hjärnan. Skada i hjärnan. Skada i hjärnan.

Jag har en seriös skada i hjärnan. Min hjärna är kvar på det där rummet flera dagar efteråt. Den kör ett skräckfyllt mantra av hennes ryskbrytande uttalande. Skada i hjärnan. Tiden står fetstilla. För mig är det fortfarande fredag, för min hjärna är det domedag. Jag vet inte riktigt hur man bör bearbeta en sån sak. Jag vet inte vad som förväntas av mig. Jag vet inte vad jag förväntar av mig. Ska jag psykbryta på riktigt? Såhär 60 timmar efter beskedet så har det bara kommit några snyftningar, en jävla massa tankar, rädsla och så, men bara enstaka små tårar. En förbannad massa frågor, som ingen kan svara på utan den där röntgen. Så... God Jul och gott jävla nytt år liksom.

Jag vet inte hur länge jag ska vänta på den. Men det här väntandet suger. Fast å andra sidan är det ju förståss fortfarande fredag i min hjärna, så vaffan...

Och apropå tabletterna jag fick, så har inte heller de hjälpt. En av biverkningarna var dock "Paranoia (tex överdriven oro för sin hälsa)".

Kom igen! Jag är 27 år och knaprar parkinsonmedicin och har precis fått veta att jag misstänks ha en skada i hjärnan, Jag behöver väl för fan inga piller för att hjälpa mig vara lite orolig?