"Got to fight another fight ...

...I gotta fight with all my might"

Det är ett evigt fightande här i min del av verkligheten. Jag kan tycka att det räcker med det faktum att jag är diabetiker. Men nej då. Det ska krånglas. Folk ska verkligen bevisa sin inkompetens. Visa att den existerar och sen, naturligtvis, försöka förneka den. Jävla människor.

Dagens andra strid utspelade sig på apoteket. För nån vecka sen så lämnade jag in recept på saker jag behövde. Jag stod 50 minuter i kö för att lämna in ett recept. På saker jag redan från början visste att de inte hade hemma. Hurray för brevlådor och sånt som de inte längre har liksom. Nåja. Min tanke var att jag skulle hämta ut samma saker om nån vecka igen. Istället för att beställa dubbelt av allt - för det brukar bli så förtvivlat krångligt för apotekspersonalen att hantera dubbla beställningar. Jag hade alltså med detta i mina beräkningar. Jag orkade inte jiddra, så istället la jag tid på att hämta ut två gånger med bara någon veckas mellanrum. Allt för att jag verkligen ska ha med mig allt som behövs för sommarens resa.

Så jag stod i kö. Lämnade recept. Kom tillbaks en vecka senare. Stod i kö igen. Och skulle sen hämta alla grejer. Det var mycket grejer. Många recept. Och vi, apoteksapan och jag, gick igenom allt. "Men varför är det bara en förpackning av den sorten?" Jo, det kunde hon förklara. För enligt henne stod det bara en förpackning på receptet. "Ge mig receptet!" Det fick jag. Sen pekades det finger på siffran fyra. (!)

Ja, och oj då. Hon kunde minsann beställa hem de tre andra förpackningarna så att de fanns där en vecka senare. "Ja! Så jag kan stå i kö 50 minuter till för att hämta något som jag skulle hämtat idag? Är du på riktigt? Jag har liksom ett jävla liv också. Ska inte ni vara läskunniga förresten? Glöm det!"

Nu råkar det vara så att de där grejerna är rätt viktiga. Det är nålarna till min insulinpump. Utan dem, inget insulin. Vilket resulterar i en jävligt kass Charlotte.

Idag gick jag ner till apoteket igen. Jag hade en lång lista på allt som skulle beställas. Provstickor, extra sprutor, pumpinsulin, reservoarer, nålar till sprutor, nålar till provtagning, batterier till pumpen och... resterande av förra leveransen pumpnålar, + fyra nya förpackningar. Läs: 7!

Efter att ha stått i kö, faktiskt bara 33 minuter, så var det min tur. Kvinnan bakom disken var inte densamma som analfabeten, så jag förklarade att det nu var väldigt viktigt att hon förstod vad jag sa. Och om hon, mot all förmodan, inte gjorde det så ville jag att hon frågade. Jag berättade att jag förra gången hade råkat ut för en människa som inte kunde läsa och att jag därför bara fått ett paket. Nu ville jag ha de andra tre, plus fyra nya. Den här donnan förstod. Inte bara det, hon skrev ut ett papper på min senaste beställning för att se vad som blivit fel. Sen kliade hon sig i huvudet och sa att där inte stod att jag fått ens ett paket.

"Don't push me - I'll fight it
Never gonna give in - never gonna give it up no!"

Jag blev vansinnig. Med de senaste två bloggarna färskt skrivna ur denna veckas vardag blev jag topptunnor förbannad. Ja! Klart som fan att där står att jag inte fått något alls. För det är juh så jävla mycket lättare än att erkänna att man inte skött sitt jobb. Jag pekade ut analfabeten, tyckte att hon kunde komma över och förklara döljandet av sitt misstag. Det tyckte inte kvinnan bakom kassan var nödvändigt alls. Hon förstod av min reaktion att jag talade sanning. Dessutom så förstod alla människor inne på apoteket att den lilla apan ett par kassor bort var skyldig, eftersom hon såg precis skyldig ut. Vi gick igenom allt annat som skulle beställas. Kontrollerade flera gånger att allt skulle bli rätt. Jag bet mig i underläppen alla minuterna som det tog. Sen förklarade jag att: "Du har gjort ett suveränt jobb idag. Fantastiskt. Jag kommer däremot inte vara övertygad om att jag får allt förrän jag har hämtat just allt, om en vecka. Jag ska utomlands om ett par veckor. Resan är redan betald. Kommer detta inte fungera nu, så kommer jag stämma er. För priset på resan och för sveda och värk. Och jag lovar att jag kommer ha ont! Mycket ont." Jag höjde inte rösten. Talade långsamt och med ett leende på läpparna. Jag vill tro att hon förstod precis hur arg jag var ändå.

"I'm getting out, so check it out
you're in my way
Yeah you better watch out!"

På väg ut från apoteket vände jag mig mot analfabetapan. Blängde ett par sekunder längre än det tog henne att krypa ur sitt skinn. Jag hade hanterat henne så mycket bättre om hon inte medvetet försökt gömma sitt misstag. Nu kan jag inte ens titta på den vandrande inkompetensen utan att känna avsky. Och om det råkar bli henne jag ska snacka med när jag hämtar mina grejer på onsdag, ja, då tänker jag högljutt meddela att jag inte är intresserad av inkompetent personal och att jag ser fram emot att apoteket ska få konkurrens!

This ain't a song for the broken-hearted!

I fem år har jag fightats med läkare. Eller, det är förvisso fler år, men just det här problemet har jag försökt få dem att förstå i fem år. 2003 var den sommaren då det började. Så fort det var varmt skönk mitt blodsocker. Och inte sådär svenskt lagom, utan riktigt jävla ordentligt. Jag låg medvetslös, åkte plingplongbilar och hela baletten. Sen blev det höst, svalare och allt återgick till det normala. Tills nästa sommar. Det tycks vara så att min diabetes försvinner på sommaren. Värmen liksom trollar bort den. Och det låter kanske som en suverän grej. Förutom det faktum att jag blir jävligt sjuk om jag slutar ta mitt insulin, och jag blir som en ickediabetiker, som får i sig insulin, då jag tar det.

Så... En ickediabetiker som får i sig insulin alltså. Det innebär medvetslöshet, risk för hjärnskador och död. Det suger. Minst sagt. Och att ingen förstår är jobbigt. Att inte bli trodd är förjävligt. Att behöva slåss, ensam då man inte vet vad man slåss emot är jobbigt. Läkare har frågat om jag är medveten om att alkohol sänker blodsockret. Jag vet inte hur andra skulle ha tagit frågan, men jag har känt det som att jag försöker rädda mitt liv, medan de tror att jag är alkoholist? Och det är väl ungefär allt de gjort för mig. Hånat liksom. Jag har förklarat, försvarat, pratat lugnt, skrikit, gråtit, försökt få svar, bett dem fara åt helvete, meddelat att jag hoppas de trivs med sig själva även den dagen jag faktiskt kommer dö av att jag inte får hjälpen jag behöver. Men nada. Noll och intet. Och jo, jag vet att alkohol sänker blodsockret, men vem i helvete är det som har en skev verklighetsbild om man tror att jag super varje dag och bara när det är varmt. Kom igen!

Nu har jag, i sex dagar, haft en liten mojäng som läser av mitt blodsocker var femte minut. Den larmar när värdena sjunker för lågt. Och det har känts riktigt tryggt. Jag har inte behövt fundera på om jag kanske somnar för sista gången då jag lagt mig på kvällarna. En alldeles egen liten livvakt liksom. Jag har kunnat ha en suverän överblick över hur min blodsockerkurva beter sig. Och i söndags var det varmt. Och plötsligt var värdena perfekta. Helt utan insulin. Jag käkade som vem som helst, drack sockrad läsk och glass utan att sockret steg i kroppen. Jag dubbelkollade allt, för trots att jag hela tiden vetat att jag har rätt så har läkarnas tvivel fått mig att tvivla. Jag mådde pyton av insulinbristen. Riktigt illa. Men ni skulle känt känslan som infann sig i hela mig. Känslan av att äntligen ha bevis för att det är andra som har fel, att verkligen få visa dem, att få dem att till sist fatta att det man slagits för i så många år inte har varit skitsnack.

Så idag träffade jag diabetessköterskan för att redovisa alla värden. Hon frågade hur det var med mig, och jag svarade: "Du, det är så jävla bra med mig!" och hånlog. "Det var varmt i söndags." Jag vågar tro att hon redan då fick börja käka upp att hon inte förstått/hjälpt/stöttat mig. Sen gick jag på som en giftig jävla kobra. Detta är inte hennes fel, hon har inte som arbetsuppgift att hjälpa mig med just detta. Egentligen är hon skitduktig på sitt arbete. Däremot är det hennes uppgift att föra vidare till doktor okunnig. Så hon fick tårtan serverad.

Ögonen stod ut ur skallen på henne då hon såg skillnaden mellan lördagens värden och söndagens. Och jag bara hånlog. Sen fick hon all ammunition.

"Vet du vad jag gör när jag inte kan lösa en uppgift i mitt arbete? Jag hittar nån som kan. Jag låtsas inte om som att problemet inte finns bara för att jag saknar förmåga att lösa det! Nu begär jag detsamma från er. Jag kan köpa att ni inte förstått. Jag menar: Lyssnar man inte, så hör man inte. Men nu får det vara färdigtramsat. Jag må vara, mer eller mindre, unik med det här problemet... Men gör det mig inte än mer intressant? Borde inte det betyda att min kropp är särskilt annorlunda eller fiffig då den liksom listat ut ett sätt att inte vara diabetiker vid värme? Och jag är skitnöjd med detta. För nu kanske ni fattar allvaret. Nu kan jag anmäla er för både det ena och det andra om det inte händer något världsomvälvande mycket snart. Att läkaren inte fattat gör mig förbannad, jag kom på mig med att inte tro på mig själv i söndags... Ert tvivel har fått mig att tvivla - för alla kan ju inte ha fel. Det måste vara mig det är fel på. Det kommer inte hända igen! Svart på vitt så är det ni som inte fattat. Så fatta nu då! Jag vet inte om det kanske vore lättare för er att remittera mig till en läkare med intresse för detta, än att jag ska behöva leta rätt på en själv? Ni borde ha kontakterna till det. Jag vet att läkaren här inte är kapabel att intressera sig för annat än normalfall, så honom behöver jag aldrig se igen. Han kan inte hjälpa mig. Folk som inte kan sköta sina arbeten stör mig. Han stör mig. Jag har slagits för detta i fem år nu. Jag tänker inte slåss mer med er. Ni har sabbat era chanser. Nu vill jag bli tagen på allvar, remitterad till en läkare med intresse för att jag ska må bra, få hjälp att reda ut vad som är annorlunda så att jag kan förstå varför jag ska behöva ligga medvetslös. Hör du mig nu?"

"I ain't gonna be just a face in the crowd
You're gonna hear my voice
When I shout it out loud"

Det gjorde hon. Sa hon.
För säkerhets skull så meddelade jag att jag, med den här blodsockerkurvan utskriven på min dator, kunde anmäla läkaren för det ena och det andra om inget skedde. Hon vet att jag har rätt. Hon vet att de betett sig omänskligt. Hon vet att jag mycket sannolikt kommer anmäla om något går fel framöver. Hon vet... Och det känns som om jag vunnit. Problemet kvarstår. Inget har egentligen hänt, mer än att jag har fått trycka upp i huvudet på dem att de är dumma i huvudet. Men det är skönt.

Jag avslutade mötet med att säga att jag kanske är lite känslig när det gäller det här. Att jag kanske tar det lite personligt att inte riktigt veta om jag kommer vara levande eller död imorgon. Fast egentligen tar jag det nog jävligt bra. För inte ens jag, som är suveränt duktig på att överreagera, skulle klara av att reagera så som situationen kräver. It´s my life!

Numb!

Jag tänkte att detta inlägget skulle handla om folk. Och hur trött jag är på dem. Det kommer sen. Först måste jag bara: "Om han fälls så riskerar han 15 års fängelse"

What! Naturligtvis borde jag låtit bli att se svt´s program om Fritzl. Klart som korvspad att jag skulle bli förbannad. Det tragiska är att jag inte är förvånad. Inte över vilket hån, mot alla inblandade, det skulle vara om han fick 15 års fängelse eller ens över att han gjort vad han gjort. Folk är dumma i huvudet, nu råkar det bara vara pappa/morfar Fritzl som vunnit priset som den vidrigaste. Hur många veckor till tror ni? Nästa vecka matas vi av andra bilder, från andra platser, andra offer. Och vilken jävla tur att vi bor i sverige - för sånt händer ju inte här.

Inte? För något år sedan vandrade jag ner till polisstationen och anmälde liklukt i min trappuppgång. Mycket riktigt. Grannen som bor längst bort från mig låg död i sin lägenhet och hade förmodligen legat där nån vecka eller så. Notera att jag skrev "längst bort", där var alltså flera lägenheter imellan. Jag har, mig veterligen aldrig sett den grannen. Men visst är det tragiskt? En fullkomlig främling anmäler din död? Ja, jo... det kanske var en gammal människa, med inga anhöriga. Eller en elak människa, utan vänner. Men om ingen bryr sig, ens när det börjar lukta riktigt vidrigt... så kan det juh för fan lika gärna varit Fritzl. Tjafsa inte, ni vet att jag har rätt.

Vi lever i ett samhälle där vi är så förbannat självupptagna att vi inte ens kan hålla upp en dörr för den som kommer bakom oss. Vi skaffar oss trafikljus och kösystem för att vi ska slippa ta hänsyn till vems tur det är. Vi har hastighetsbegränsningar för att folk inte ska behöva tänka själva. Vi har alla möjliga små apparater för att vi ska kunna skylla på dem, istället för att ta vårt ansvar. Och i morse hörde jag något om att man ska se ut på ett visst vis för att få arbete. Ska arbetsförmedlingen skippa alla kurser och så nu då? Och skicka arbetssökande till plastikoperationer istället? "Med mindre näsa kommer du få jobbat som psykolog!" Fy fan!

Vi är den enda rasen på klotet som ljuger. Det finns förvisso några amöbor och så, men annars är vi rätt ensamma om att vara ryggradslösa också. Hur många gånger har ni, i en grupp, tyckt illa om chefen? Och sen blivit stumma då chefen entrat rummet? Just ja. Det finns ett fåtal som inte gjort så.

Jag är ingen teaterapa. Jag förstår mig inte på spelet och rolltagandet som folk spelar. Jag faller inte för grupptryck. Jag står fullständigt för mina misstag, försöker lära mig från dem och förstå varför jag gjort si eller så. Det gör mig inte till mer än någon annan, för mig är det rent logiskt att det är så man bör bete sig och det förvånar mig att det inte är lika logiskt för andra.

Seklets bästa knappar måste, i min mening, vara de där det står: Ny på jobbet. Då vet man. Och därmed kan det ursäktas om människan gör lite fel. Det är liksom okej, jag har överseende med det. Men om man är gammal på jobbet då? Och gör vansinnigt mycket fel? Var fan är knapparna där det står: Dum i huvudet, men skyller på allt annat istället för att ta sitt ansvar!"? Fast det hade iofs räckt med "dum i huvudet" eller "usel". Bör man inte som kund, oavsett om det är på apoteket, i affären eller hos läkaren, få veta sådant?

Jag kan fortsätta med detta i en evighet. Eller flera. Men skitsamma. För huvuddelen av läsarna, oavsett antal, kommer hålla med mig - tills någon säger annorlunda och ni känner behov av att vända kappan efter vinden. Fantastiska genomskinliga människor.



"I've become so numb I can't feel you there
Become so tired so much more aware
I'm becoming this all I want to do
Is be more like me and be less like you"

...

Kreativitet...

...är helt enkelt tings vilja att bli något annat - som de delar med sig av.

Mina möbler har sjukt starka viljor, ofta. =0)

Vaffan?

Min karaktär dansar som Britney!



Lätt dags att byta! =0)

Jag uppskattar klumpigheten i uttalandet.

Aftonbladet.
Fast för en gångs skull är det inte de som spottar grodor.

– "Vi uppskattar att hon har sålts till åtminstone 100 män."

Jasså det gör ni?

Ikväll gillar vi:

Vi är förövrigt jag och ölen.
Men gillar gör vi. =0)

Är du hemma?

Jag befinner mig oftast i ett äggformat slott mitt ute på en liten ö i en sjö. Där liksom flyter jag omkring i ett hav fullt av kuddar, jag bjuder in de jag trivs ihop med och vi bygger lego, målar fantastiska illusioner, för pretentionslösa konversationer utan början eller slut. Vi berättar sagor för varandra, bollar tankar, drömmer oss bort och hamnar där tankarna är. Vi upplever och känner. Vi är. Utan tid och stress, krav och ångest. Där finns det bara möjligheter, gränslösa sådana. Inga trafikljus eller kösystem. Inga gnälliga grannar eller bittra surtanter. Alla märkliga påfund som vi människor har skapat är borta. Där finns inget rätt eller fel, inget mode eller några regler. Där sover man när man är trött, spelar musik hur högt man vill även om månen syns utanför fönstret, och man äter när man är hungig. Och sakta, sakta börjar man inse vem man skulle vara i en värld utan mänskliga regler och förordningar. Behöver jag säga att jag gillar den versionen av mig bättre?

För någon dag sedan satt jag på en föreläsning. Jag vet fortfarande inte riktigt vad den handlade om, så jag undviker att sätta någon titel på den. Hur som helst så tyckte föreläsaren att vi skulle vara tacksamma för att våra ben hade gått alla de där stegen åt oss, att våra armar burit en massa, att vårt hjärta slog och att våra händer smekt och berört åt oss. Och detta borde vi visa genom att vara närvarande i vår kropp, och inte låta tankarna vandra iväg och därmed lämna kroppen (ta den för given liksom).

Ja, det var juh tänkvärt och allt det där. Och visst tar vi mycket för givet. Vi är sällan tacksamma för att kunna se, vi tar det för självklart tills dagen kommer då vi inte längre ser då vi öppnar ögonen. Men jag tror inte min kropp mår bättre av att hjärnan är fastlåst i en vansinnig verklighet. Tristessen i nuet gör mig trött, galenskapen i samhället gör mig arg, ilskan tär på tålamod och hjärta... Och ja, ni kopplar säkert hela kedjereaktionen här.

När jag ändå är inne på själsflum/tankevandringar så passar jag på att dra in lite sådana angående en film jag såg i natt. Och helt utan att Vin Diesel medverkade så lyckades jag se hela filmen. Och i vanlig ordning är jag säkert sist i världen med att ha sett den men jag pallar inte ta hänsyn till det. Så: Instinct var vad som sågs. Med ögonen jag borde vara mer tacksam för att se med. Nåja. Om någon nu missat filmen så ska jag försöka undvika att berätta hela handlingen. Mr Hopkins spelar en man dömd för mord. Han har levt ett par år med en flock gorillor och är nu i tryggt förvar i fängelse. Mr Gooding Jr spelar en psykolog som fått i uppdrag att evaluera "Apmannen". Vid ett tillfälle överrumplar apmannen psykologen. Han hotar honom till livet, vävtejpar hans mun och håller fast honom. Sen säger han åt psykologen att skriva ner vad han just blivit fråntagen. Vid första försöket skriver psykologen kontroll. Fel! Andra försöket blir frihet. Fel! Tredje gången gillt nu då? Illusioner.. Han har alltså precis blivit fråntagen sina illusioner om kontroll och frihet. För det är förståss allt de är. Illusioner. Vi kan tro att vi är fria och att vi har kontroll. Vårt proppskåp kan få oss att tro precis vadsomhelst. Och ändå är det den fysiska kroppen vi ska vara tacksamma för?

Tillbaks till föreläsningen nu då.
Vi skulle ställa ett gäng frågor till varandra. Första frågan var: Är du hemma? Och med den ville vi veta om den andre var i nuet, om hjärnan befann sig i den fysiska kroppen. Så skulle det gå till. Då jag fick frågan svarade jag genast: "Ja!" För jag var fethemma. I mitt äggformade slott. Mer hemma än så blir det aldrig.

Kiss the rain - The schitzoVersion.

Hello.
Can I hear me?
Am I gettin' through to me?
Hello
Is it late here?
There's a laughter in my head
Am I sure I´m here alone?
Cause I'm
Tryin' to explain
Somethin's wrong
I just don't sound the same.

Hello
Do I miss me?
I hear me say I do
But not the way I'm missin' my mind.
What's new?
How's the weather?
Is it stormy where I am?
Cause I sound so close but it feels like I´m so far
Oh would it mean anything
If I knew
What I'm left imagining
In my mind
Where´s my mind?

Jag känner inte igen mig. Jag vetifan vad som sker i min skalle för tillfället. Eller i magen. Eller på alla andra ställen som kan tänkas rymma känslor och tankar. Det är bergochdalbana deluxe. Att det åks runt i tankarna är inget nytt i den här installationen, men att känslorna störtar runt på, vad som tycks vara, en ändlös karusell känns. Ja, just det. Det känns. Överallt liksom. Obehagligt.
Och känslor är förvisso bara fantomsmärtor av tankar, så det borde vara rätt simpelt att göra sig av med dem - om man hade en aning om vilka tankar det var som startade störtloppet, that is.

Internat.

Jag har varit på internat med jobbet.
Platsen var natursköna torekov. Solen sken, fåglarna kvittrade, käket var suveränt och spabehandlingen likaså.

Och priset till sötaste foto-objekt går till:

Tack för stödet och välkommen åter!

Kolla! Hon sparkar backut och går berserk - samtidigt.
Hon är sårad och besviken. Och vet precis varför hon flyr folk.