Igår blev jag ledig eftersom jag inte kunde ta mig till jobbet i tid. Och idag har jag inte fått något jobb, så det blir ytterligare en fridag. Imorgon är jag ledig på riktigt. Och trots att jag behöver timmarna så pallar jag inte klaga. Jag behöver den lediga tiden lika mycket liksom.
Och så sitter man här. Wow är nere för tillfället och istället gav jag mig på att lägga lite tid på gamla hederliga "stugan". Finns det någon som någonsin tagit sig igenom det spelet? Ruttna tomater och fauner liksom.
Wednesday, April 30, 2008
Tuesday, April 29, 2008
Hahaha...
Glöm Tupac och Notorious B.I.G, för er som nu minns dem. Sluta tro att man behöver åka till något stort äpple för att hamna i mitten av två arga rappare/hiphopare/vad de nu kallar sig den här veckan. Och inse att man inte behöver vara fem år för att använda dagisfasoner.
Ställ er på valfri plats på hallandsåsen, men undvik helst tunneln utan slut, så hamnar ni ungefär lika långt ifrån Halmstad som ifrån Landskrona. Därmed befinner ni er precis mitt emellan Emilush och Legenden. Enjoy! För oavsett hur seriösa och arga de vill verka kommer de vara källan till att jag skrattar ikväll.
Ställ er på valfri plats på hallandsåsen, men undvik helst tunneln utan slut, så hamnar ni ungefär lika långt ifrån Halmstad som ifrån Landskrona. Därmed befinner ni er precis mitt emellan Emilush och Legenden. Enjoy! För oavsett hur seriösa och arga de vill verka kommer de vara källan till att jag skrattar ikväll.
I´m still alive.
Nu kommer insikten om hur det hade kunnat gå. Och med den också känslan av att vara jävligt bräcklig, liten och vilse. Och tårar.
Jag har varit vaken i snart åtta timmar. Det skulle varit drygt tio, men min sjukdom bestämde annorlunda. Jag brukar säga att jag föddes med otur, men det är enbart bullshit. Det finns få som har en sådan jävla tur som jag. Jag borde varit död flera gånger om, men tack vare änglavakt eller whatever så lever jag fortfarande. Å andra sidan hade jag inte behövt alla de här näradödenupplevelserna om det inte var för otur, så det går väl kanske jämnt upp. Vad vet jag?
Oavsett hur många gånger det här händer så kommer jag förmodligen aldrig lära mig handskas med känslorna. Tänk om jag inte vaknat? Tänk om jag inte vaknar nästa gång? När kommer det hända igen? Det spelar ingen roll hur jag försöker skjuta undan tankarna, de finns alltid där någonstans inom mig. Jag har ingen lust att dö. Det finns så mycket jag ska göra innan det är dags att kasta handdukar.
Jag försöker använda känslorna till något kreativt, men allt jag känner för att måla är något i stil med det här:
Men något säger mig att många skulle ha svårt att inse vidden av det hela.
Och så är man tillbaks på den jävla rutan där man önskar att någon förstår, att livet vore rättvist och att det vore fred i världen.
Om någon timma kommer jag ge upp. Det är inte lönt att tänka på vad som hade kunnat hända. Jag kan inte ändra något, kan inte göra det annorlunda och tankarna blir till sist för överväldigande för att kunna hanteras. Jag kommer rycka på axlarna åt det, som om det inte berör mig. Men det gör det. För mycket för att jag ska palla bearbeta det. Jag vet fortfarande inte hur det kom sig att jag faktiskt vaknade. Jag vill tro att min kropp liksom inte heller känner sig redo att kila vidare. Och det är juh en liten tröst iaf.
Jag har varit vaken i snart åtta timmar. Det skulle varit drygt tio, men min sjukdom bestämde annorlunda. Jag brukar säga att jag föddes med otur, men det är enbart bullshit. Det finns få som har en sådan jävla tur som jag. Jag borde varit död flera gånger om, men tack vare änglavakt eller whatever så lever jag fortfarande. Å andra sidan hade jag inte behövt alla de här näradödenupplevelserna om det inte var för otur, så det går väl kanske jämnt upp. Vad vet jag?
Oavsett hur många gånger det här händer så kommer jag förmodligen aldrig lära mig handskas med känslorna. Tänk om jag inte vaknat? Tänk om jag inte vaknar nästa gång? När kommer det hända igen? Det spelar ingen roll hur jag försöker skjuta undan tankarna, de finns alltid där någonstans inom mig. Jag har ingen lust att dö. Det finns så mycket jag ska göra innan det är dags att kasta handdukar.
Jag försöker använda känslorna till något kreativt, men allt jag känner för att måla är något i stil med det här:
Men något säger mig att många skulle ha svårt att inse vidden av det hela.
Och så är man tillbaks på den jävla rutan där man önskar att någon förstår, att livet vore rättvist och att det vore fred i världen.
Om någon timma kommer jag ge upp. Det är inte lönt att tänka på vad som hade kunnat hända. Jag kan inte ändra något, kan inte göra det annorlunda och tankarna blir till sist för överväldigande för att kunna hanteras. Jag kommer rycka på axlarna åt det, som om det inte berör mig. Men det gör det. För mycket för att jag ska palla bearbeta det. Jag vet fortfarande inte hur det kom sig att jag faktiskt vaknade. Jag vill tro att min kropp liksom inte heller känner sig redo att kila vidare. Och det är juh en liten tröst iaf.
Monday, April 28, 2008
Sunday, April 27, 2008
Saturday, April 26, 2008
What to do?
Vaffan gör jag här?
Bland alla människor, idioti och galenskap?
Av vilken anledning bör man stanna kvar på ett sånt ställe som jorden?
Vad får man ut av den här platsen mer än hysteriska utbrott?
Jag är inte det minsta självmordsbenägen. Jag äger heller ingen dödslängtan, alls. Ibland kan jag dock känna att det skulle vara en fin superhjälteegenskap att kunna trolla bort andra. Inte skada, bara få dem att försvinna från alla mina sinnen. Poff!
Jag vaknade tidigt som fan i morse och var arg. Sen hällde jag i mig två kannor kaffe och tre red bull. Efter det var jag energiskt arg. 10 timmar efter uppstigandet stack jag till jobbet, arg. Och väl där så blev jag ännu argare. Jag drack mer kaffe och nu är jag hemma, full av koffein och arg.
Och egentligen är det en ganska bra dag. Jag har haft ganska skoj åt mig själv och mina utbrott. Det är skönt att få ventilera. Vädret har varit strålande och jag åt princesstårta till frukost.
Jag kommer fortsätta bära runt på en massa ilska fram till på måndag, då jag förhoppningsvis får tag på min chef som kan förklara/ordna/lösa allt vad jag är arg på. Och sen tycker man kanske att allt är hunkydory efter det... Well, det kommer det säkert vara, tills det är dags för nästa omgång av för många kockar till soppan igen.
Och jag är så trött på det. Jag är trött på att folk ska lägga sig i vad som kockas på min spis, att de ska krydda och spetsa min soppa. Jag är en helt okej kock solo. Det är mitt liv. Och att behöva stå ut med en massa slaggprodukter i maten är långt ifrån vad jag tolererar! Just nu är det, för er som inte listat ut det, mitt arbete som irriterar mig. Men det skulle lika gärna kunna vara grannen, som knackar på och tjatar om att jag ska sänka volymen och vägrar fatta att jag inte har något ljud igång i lägenheten utan att det kommer antingen uppifrån eller nerifrån, som förra veckan. Eller valfritt telefonbolag som inte hör första sekunden av samtalet och därför frågar efter namnet jag precis svarade med och sen undrar om jag vill byta abonnemang till dem (För de verkar juh stabila). Eller alla de där som man behöver förklara deras arbete för, för annars har man inte en chans att få vad man betalar för. Eller...
Och det är just det här som gör att jag ifrågasätter varför jag befinner mig här. Hur mycket jag än vill så kan jag inte trolla bort alla dessa människor som blandar sig i min soppa. Jag borde däremot ta mig en ordentlig funderare på hur jag kan avlägsna mig själv från så många som möjligt av dem, på hur jag kan försätta mig i lyxen att bara blanda in de kockar jag vill ha med att tillverka soppan som är mitt liv.
Bland alla människor, idioti och galenskap?
Av vilken anledning bör man stanna kvar på ett sånt ställe som jorden?
Vad får man ut av den här platsen mer än hysteriska utbrott?
Jag är inte det minsta självmordsbenägen. Jag äger heller ingen dödslängtan, alls. Ibland kan jag dock känna att det skulle vara en fin superhjälteegenskap att kunna trolla bort andra. Inte skada, bara få dem att försvinna från alla mina sinnen. Poff!
Jag vaknade tidigt som fan i morse och var arg. Sen hällde jag i mig två kannor kaffe och tre red bull. Efter det var jag energiskt arg. 10 timmar efter uppstigandet stack jag till jobbet, arg. Och väl där så blev jag ännu argare. Jag drack mer kaffe och nu är jag hemma, full av koffein och arg.
Och egentligen är det en ganska bra dag. Jag har haft ganska skoj åt mig själv och mina utbrott. Det är skönt att få ventilera. Vädret har varit strålande och jag åt princesstårta till frukost.
Jag kommer fortsätta bära runt på en massa ilska fram till på måndag, då jag förhoppningsvis får tag på min chef som kan förklara/ordna/lösa allt vad jag är arg på. Och sen tycker man kanske att allt är hunkydory efter det... Well, det kommer det säkert vara, tills det är dags för nästa omgång av för många kockar till soppan igen.
Och jag är så trött på det. Jag är trött på att folk ska lägga sig i vad som kockas på min spis, att de ska krydda och spetsa min soppa. Jag är en helt okej kock solo. Det är mitt liv. Och att behöva stå ut med en massa slaggprodukter i maten är långt ifrån vad jag tolererar! Just nu är det, för er som inte listat ut det, mitt arbete som irriterar mig. Men det skulle lika gärna kunna vara grannen, som knackar på och tjatar om att jag ska sänka volymen och vägrar fatta att jag inte har något ljud igång i lägenheten utan att det kommer antingen uppifrån eller nerifrån, som förra veckan. Eller valfritt telefonbolag som inte hör första sekunden av samtalet och därför frågar efter namnet jag precis svarade med och sen undrar om jag vill byta abonnemang till dem (För de verkar juh stabila). Eller alla de där som man behöver förklara deras arbete för, för annars har man inte en chans att få vad man betalar för. Eller...
Och det är just det här som gör att jag ifrågasätter varför jag befinner mig här. Hur mycket jag än vill så kan jag inte trolla bort alla dessa människor som blandar sig i min soppa. Jag borde däremot ta mig en ordentlig funderare på hur jag kan avlägsna mig själv från så många som möjligt av dem, på hur jag kan försätta mig i lyxen att bara blanda in de kockar jag vill ha med att tillverka soppan som är mitt liv.
Tuesday, April 22, 2008
Och priset...
... till årets pimp my ego-låt går till Yoav - Adore, adore.
"A star is born, you start to fall
Down on your knees
And adore me."
Monday, April 21, 2008
Flum.
Jag är en sittandes installation av tankar, känslor och lite tid att göra av med. Och som vanligt gör jag det här. Men för en gångs skull önskar jag det annorlunda. Drömscenariot hade varit en tidlös konversation, någonstans mjukt och nästintill ljudlöst tillsammans med någon som fått för sig att jag är en mellanradernaskrivare.
Att skriva mellan rader är nog väldigt mycket min grej egentligen och jag hade med all säkerhet sysslat med det om jag trott att folk skulle förstå. Men i nuläget verkar inte ens det jag skriver på raderna förstås av min omgivning, så allt annat får vänta. Liksom drömscenariot.
Så, här är alltså jag och inga osynliga ord på ickeexisterande rader. Som sällskap har jag lite tankar, soft musik och tröttheten efter en intensiv dag. Det, blandat med känslor jag inte kan precisera eller riktigt förstå gör att det blir seriös flumvarning på det här inlägget.
Det har varit för lite lek och andrum de senaste månaderna. Det har samlats på tok för många vuxenpoäng för att jag ska kunna må bra. Jag har känt mig grå och tråkig. Jag har inte ens lyckats smälta in i den berömda mängden eftersom jag inte haft tid att beblanda mig med någon mängd. Bara arbete och måsten. Och det, i kombination med mig, slutar alltid med katastrof.
Jag vet inte riktigt vad som hände idag, men av någon anledning var det som om jag injicerat energi. Allt såg plötsligt ljust ut. Kanske var det solen, kanske var det ett av mina berömda: SkärpDigBruden ryck eller det faktum att jag gick förbi en spegel och gillade tavlan. Oavsett vad det var så var det en skön känsla av att jag klarar mer än vad jag tror. Vilket i sig är komiskt, eftersom jag redan innan var den som tror mest om mig. Och trots att solen gick ner för några timmar sedan nu så är känslan fortfarande kvar. Just nu blandas den dock av någonslags utanförskap, vilket är en oväntad känsla hos mig. Jag brukar välja att vara utanför. Jag uppskattar inte gemenskap på det vis andra tycks göra. Många av mina bästa stunder har jag tillbringat själv. Så att känna någon småsmärtande känsla av att vara utanför är inget som tillhör topp 100 i känsloregistret.
Sen dyker demonen från Grim Fandango upp i huvudet hela tiden. Och jag kan verkligen inte förklara vad det beror på. Tror jag får spela det där spelet snart igen och försöka ta reda på det.
Att skriva mellan rader är nog väldigt mycket min grej egentligen och jag hade med all säkerhet sysslat med det om jag trott att folk skulle förstå. Men i nuläget verkar inte ens det jag skriver på raderna förstås av min omgivning, så allt annat får vänta. Liksom drömscenariot.
Så, här är alltså jag och inga osynliga ord på ickeexisterande rader. Som sällskap har jag lite tankar, soft musik och tröttheten efter en intensiv dag. Det, blandat med känslor jag inte kan precisera eller riktigt förstå gör att det blir seriös flumvarning på det här inlägget.
Det har varit för lite lek och andrum de senaste månaderna. Det har samlats på tok för många vuxenpoäng för att jag ska kunna må bra. Jag har känt mig grå och tråkig. Jag har inte ens lyckats smälta in i den berömda mängden eftersom jag inte haft tid att beblanda mig med någon mängd. Bara arbete och måsten. Och det, i kombination med mig, slutar alltid med katastrof.
Jag vet inte riktigt vad som hände idag, men av någon anledning var det som om jag injicerat energi. Allt såg plötsligt ljust ut. Kanske var det solen, kanske var det ett av mina berömda: SkärpDigBruden ryck eller det faktum att jag gick förbi en spegel och gillade tavlan. Oavsett vad det var så var det en skön känsla av att jag klarar mer än vad jag tror. Vilket i sig är komiskt, eftersom jag redan innan var den som tror mest om mig. Och trots att solen gick ner för några timmar sedan nu så är känslan fortfarande kvar. Just nu blandas den dock av någonslags utanförskap, vilket är en oväntad känsla hos mig. Jag brukar välja att vara utanför. Jag uppskattar inte gemenskap på det vis andra tycks göra. Många av mina bästa stunder har jag tillbringat själv. Så att känna någon småsmärtande känsla av att vara utanför är inget som tillhör topp 100 i känsloregistret.
Sen dyker demonen från Grim Fandango upp i huvudet hela tiden. Och jag kan verkligen inte förklara vad det beror på. Tror jag får spela det där spelet snart igen och försöka ta reda på det.
Thursday, April 17, 2008
Cancel.
Låtsas att du skulle skriva i min gästbok, på valfritt community.
Anta att jag inte håller med dig om vad du skriver.
Säg att du tycker jag har fel och mest troligt kommer jag tycka att du är onödig - för jag har inte bett om din åsikt, om att få slösa bokstäver på dig...
Men du fortsätter skriva dina åsikter.
Varpå jag skriver att du är tjatig.
Och då raderar du mina inlägg. För du tror att det gör att det aldrig hänt. Eller?
En gång träffade jag en donna vid namn Cancel. Hennes föräldrar måste haft humor, men hon finns fortfarande kvar. Liksom faktumet att folk är korkade.
Anta att jag inte håller med dig om vad du skriver.
Säg att du tycker jag har fel och mest troligt kommer jag tycka att du är onödig - för jag har inte bett om din åsikt, om att få slösa bokstäver på dig...
Men du fortsätter skriva dina åsikter.
Varpå jag skriver att du är tjatig.
Och då raderar du mina inlägg. För du tror att det gör att det aldrig hänt. Eller?
En gång träffade jag en donna vid namn Cancel. Hennes föräldrar måste haft humor, men hon finns fortfarande kvar. Liksom faktumet att folk är korkade.
Wednesday, April 16, 2008
The mission.
"Om du har ett äpple vill du dela det med mig, i en äppelmelodi? Eller vill du ha ditt goda äpple för dig själv och inte få nån melodi?"
Min uppväxt smyckades med tonerna av den melodin från både höger och vänster. Men att dela med sig tycks föråldrat, och idag är världen väldigt äppelmelodilös. Någon spatserade in på kontoret idag och frågade om någon, av oss som satt där, hade delegering att utföra ett visst arbete. Det hade jag, och jag tycktes vara den enda. Och det var bra och allt det där, för då kunde jag hjälpa den vårdtagaren, och det skulle bara ta en kvart eller så. Kalas. Då kanske den där människan som ställde frågan kunde ta min 10minutersvårdtagare för mig?
- "Nej."
- "Nej?"
- "Nej, alltså... Jag har redan så mycket att göra."
- "Jo, men det har jag också."
- "Ja, men jag får inte göra vad som krävs hos den vårdtagaren."
- "Och därför gör jag det, men du får göra vad som krävs hos den andra, och då kan du väl hjälpa mig med det?"
- "Nej."
- "Oh... så du menar att jag ska straffas för att jag är fulldelegerad? Jag ska alltså stressa häcken av mig för att du inte lyckats bli det? Det kommer bli ett intressant samtalsämne på arbetsplatsträffen i eftermiddag, vad hette du sa du?"
Jävla nolla! Inte för att hon inte hade delegering på diverse, utan av den enkla anledning att hon var dum i huvudet och gjorde sig svår. Hon var orättvis och sånt får jag ilska i hela magen utav. Naturligtvis gjorde jag mitt jobb och hennes. Och klart som nyputsade fönster hemma hos mamma så togs det upp på träffen i eftermiddags..
Och nu har jag gett mig fan på att tralla äppelmelodivisan för hela världen. Det ska vara rättvist, man ska dela med sig, av det bra och av det dåliga. Och jo, jag är medveten om att det är nästintill omöjligt, men lyckas jag få någon att fatta har jag iaf lyckats med något.
Min uppväxt smyckades med tonerna av den melodin från både höger och vänster. Men att dela med sig tycks föråldrat, och idag är världen väldigt äppelmelodilös. Någon spatserade in på kontoret idag och frågade om någon, av oss som satt där, hade delegering att utföra ett visst arbete. Det hade jag, och jag tycktes vara den enda. Och det var bra och allt det där, för då kunde jag hjälpa den vårdtagaren, och det skulle bara ta en kvart eller så. Kalas. Då kanske den där människan som ställde frågan kunde ta min 10minutersvårdtagare för mig?
- "Nej."
- "Nej?"
- "Nej, alltså... Jag har redan så mycket att göra."
- "Jo, men det har jag också."
- "Ja, men jag får inte göra vad som krävs hos den vårdtagaren."
- "Och därför gör jag det, men du får göra vad som krävs hos den andra, och då kan du väl hjälpa mig med det?"
- "Nej."
- "Oh... så du menar att jag ska straffas för att jag är fulldelegerad? Jag ska alltså stressa häcken av mig för att du inte lyckats bli det? Det kommer bli ett intressant samtalsämne på arbetsplatsträffen i eftermiddag, vad hette du sa du?"
Jävla nolla! Inte för att hon inte hade delegering på diverse, utan av den enkla anledning att hon var dum i huvudet och gjorde sig svår. Hon var orättvis och sånt får jag ilska i hela magen utav. Naturligtvis gjorde jag mitt jobb och hennes. Och klart som nyputsade fönster hemma hos mamma så togs det upp på träffen i eftermiddags..
Och nu har jag gett mig fan på att tralla äppelmelodivisan för hela världen. Det ska vara rättvist, man ska dela med sig, av det bra och av det dåliga. Och jo, jag är medveten om att det är nästintill omöjligt, men lyckas jag få någon att fatta har jag iaf lyckats med något.
Sunday, April 13, 2008
Welcome to my life.
Jag är en känslomänniska. Absolut så.
Vad jag än känner så påverkar det mig. Och speciellt påverkar det mitt val vad gällande musik. Oavsett vem som entrar min balsal, så kan de höra vilket humör jag är på. Och tonerna av metallica´s "Die, Die My Darling" har faktiskt fått folk att vända i dörren.
Givetvis spelar humör in när jag letar musik. Så det var inte direkt otippat att jag, för en stund sedan, fann Simple Plan´s album "Still not getting any". Det som däremot var otippat var att vissa låtar på skivan skulle matcha mitt humör som om de skrivits för hur jag känner just nu.
"Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna run away?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
No you don't know what it's like
When nothing feels all right
You don't know what it's like
To be like me
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life
Do you wanna be somebody else?
Are you sick of feeling so left out?
Are you desperate to find something more?
Before your life is over
Are you stuck inside a world you hate?
Are you sick of everyone around?
With their big fake smiles and stupid lies
While deep inside you're bleeding"
De senaste dagarna har varit galna. All ledig tid har jag tillbringat med att sova, för att få en chans att palla med jobbet. Jag har arbetat en aning för mycket på sistone och det blir inte alls lättare av att 7 av 11 boende får maginfluensa, eller då andra människor inte sköter sina jobb. Slutligen blir det inte det minsta bra, då man som ett brev på posten, själv finner sig bedjandes till den vita svanen. Jag är trött, less, förbanad på världen och dess inneboende, har feber, kräker och är sådär jävla ynklig liksom.
Fuck it.
Jag ska lyssna på Hot dog med Limp Bizkit istället.
Vad jag än känner så påverkar det mig. Och speciellt påverkar det mitt val vad gällande musik. Oavsett vem som entrar min balsal, så kan de höra vilket humör jag är på. Och tonerna av metallica´s "Die, Die My Darling" har faktiskt fått folk att vända i dörren.
Givetvis spelar humör in när jag letar musik. Så det var inte direkt otippat att jag, för en stund sedan, fann Simple Plan´s album "Still not getting any". Det som däremot var otippat var att vissa låtar på skivan skulle matcha mitt humör som om de skrivits för hur jag känner just nu.
"Do you ever feel like breaking down?
- Check!
Do you ever feel out of place?
- Where am i?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna run away?
- That way!
Do you lock yourself in your room?
- Balsal var det, ja.
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
No you don't know what it's like
When nothing feels all right
You don't know what it's like
To be like me
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life
Do you wanna be somebody else?
- Eh... Nej, alla andra saknar hjärna.
Are you sick of feeling so left out?
- Leave me alone and I´ll be just fine.
Are you desperate to find something more?
- Mer, som i meningsfullt? Ja!
Before your life is over
Are you stuck inside a world you hate?
- Japp!
Are you sick of everyone around?
- Hahahaha, nån förstår!
With their big fake smiles and stupid lies
While deep inside you're bleeding"
De senaste dagarna har varit galna. All ledig tid har jag tillbringat med att sova, för att få en chans att palla med jobbet. Jag har arbetat en aning för mycket på sistone och det blir inte alls lättare av att 7 av 11 boende får maginfluensa, eller då andra människor inte sköter sina jobb. Slutligen blir det inte det minsta bra, då man som ett brev på posten, själv finner sig bedjandes till den vita svanen. Jag är trött, less, förbanad på världen och dess inneboende, har feber, kräker och är sådär jävla ynklig liksom.
Fuck it.
Jag ska lyssna på Hot dog med Limp Bizkit istället.
Wednesday, April 9, 2008
Utbrott!
Jag tänker dra hela historien. Varenda liten detalj. Det kommer vara rörigt och precis så småaktigt och korkat som hela situationen var. Sorry, men jag måste få ur detta ur systemet. =0)
Jag befinner mig på arbetet. Och har precis kommit ut från föregående inläggs huvudrollsinnehavare. Telefonen ringer. Och som vanligt hinner jag inte gräva fram eländet i väskan innan det slutat ringa. Strax därpå piper batmobilen igen. Någon har lämnat ett meddelande. 1 ringer och meddelar att 2 letar efter nyckel nummer 5011 och om det är så att jag råkat ta med den ska jag ringa till 2 och meddela detta. Jag har inte nyckel nr 5011. Men jag blir precis lagom irriterad, då jag liksom vet att de ringde till mig för att jag inte tillhör gruppen. I deras ögon är jag syndabock och sånt ställer jag inte upp på. Så jag ringer 2 och meddelar att jag inte har nyckeln och att de minsann får lösa sina nyckelproblem själva.
En stund senare sammanstrålar jag med 3 och frågar om de ringt även henne angående nyckeln. Givetvis har de inte gjort det. Hon är juh en av dem. Däremot är det hon som har nyckeln, eftersom det är hon som ska till vårdtagaren vars dörr nyckeln passar till. Jag slår händerna för pannan och undrar vad fan 1 och 2 håller på med. Vad ska de med nyckeln till? Varför lägger de tid och energi på att leta efter nycklar de inte behöver. Nåja.
3 frågar mig en stund senare om jag kan tänka mig att gå till vårdtagaren som har lägenheten som nyckel 5011 passar till. Det är bara ett snabbt besök, och jag har tid att hjälpa henne med det, så javisst.
Frid och fröjd. Tills jag kommer in på kontoret, går fram till nyckelskåpet för att hänga in alla använda nycklar. Bakom mig står 1 och glor. Och hökögonen kan visst se att jag hänger in nyckel 5011.
- "Varför sa du till 2 att du inte hade nyckeln?!"
- "För att jag inte hade den!"
- "Jag såg ju att du hängde in den nu!"
- "Bra syn du har! Men jag hade den inte tidigare."
- "Var fick du den ifrån då?"
- "Från 3. Vad fan håller du på med? Vad angår det dig?"
- "2 skulle till den vårdtagaren!"
- "Nej, det skulle 3, men nu fick jag ta det, och oavsett så skulle inte du dit, så lägg ner!"
Det är en överjävlig dag. Många vårdtagare, rörig personal och jag anser att det här jävla jiddret om en nyckel är fruktansvärt onödigt. Hon fortsätter att jiddra i fem minuter och säger något om att hon inte ens fått nån lunch. Jag glor på henne medan jag trycker i mig sista delen av min macka, reser mig upp och går mot dörren. Vänder mig om och spänner ögonen i henne.
-"Du var här innan jag kom in. Och du har jiddrat hela min lunch, så du har valt bort käket bruden!"
Man kan juh tro att det är bra där. Och det var bra. Med 1. Men strax innan det är dags att gå hem, sådär fem i fyra, kommer 2 in. Jag sitter och överlämnar rapport till kvällspersonalen då 2 avbryter.
- "Du hade ju nyckel nummer 5011!"
Enough! Vad är det för fel på folk? Hur fan orkar de?
Jag får överväldigande aggressioner i hela mig. Slår händerna mot bordet, skjuter stolen bakåt och är plötsligt stående. Vänder mig mot 2 och ser nog inte så snäll ut.
- "Hur i helvete orkar du leva med dig själv? Jag hade inte nyckeln, du skulle aldrig ha nyckeln och om det nämns ett jävla ord till om detta så kommer det skrivas avvikelser även om detta. För visst verkar det befängt att två människor, utan orsak, är helt besatta av en nyckel de inte ska använda!"
Jag hämtar andan lite här, läser av reaktionerna.
- "Är det någon som har något mer att säga om saken eller?"
Det var det inte. Och sen gick jag hem.
Jag befinner mig på arbetet. Och har precis kommit ut från föregående inläggs huvudrollsinnehavare. Telefonen ringer. Och som vanligt hinner jag inte gräva fram eländet i väskan innan det slutat ringa. Strax därpå piper batmobilen igen. Någon har lämnat ett meddelande. 1 ringer och meddelar att 2 letar efter nyckel nummer 5011 och om det är så att jag råkat ta med den ska jag ringa till 2 och meddela detta. Jag har inte nyckel nr 5011. Men jag blir precis lagom irriterad, då jag liksom vet att de ringde till mig för att jag inte tillhör gruppen. I deras ögon är jag syndabock och sånt ställer jag inte upp på. Så jag ringer 2 och meddelar att jag inte har nyckeln och att de minsann får lösa sina nyckelproblem själva.
En stund senare sammanstrålar jag med 3 och frågar om de ringt även henne angående nyckeln. Givetvis har de inte gjort det. Hon är juh en av dem. Däremot är det hon som har nyckeln, eftersom det är hon som ska till vårdtagaren vars dörr nyckeln passar till. Jag slår händerna för pannan och undrar vad fan 1 och 2 håller på med. Vad ska de med nyckeln till? Varför lägger de tid och energi på att leta efter nycklar de inte behöver. Nåja.
3 frågar mig en stund senare om jag kan tänka mig att gå till vårdtagaren som har lägenheten som nyckel 5011 passar till. Det är bara ett snabbt besök, och jag har tid att hjälpa henne med det, så javisst.
Frid och fröjd. Tills jag kommer in på kontoret, går fram till nyckelskåpet för att hänga in alla använda nycklar. Bakom mig står 1 och glor. Och hökögonen kan visst se att jag hänger in nyckel 5011.
- "Varför sa du till 2 att du inte hade nyckeln?!"
- "För att jag inte hade den!"
- "Jag såg ju att du hängde in den nu!"
- "Bra syn du har! Men jag hade den inte tidigare."
- "Var fick du den ifrån då?"
- "Från 3. Vad fan håller du på med? Vad angår det dig?"
- "2 skulle till den vårdtagaren!"
- "Nej, det skulle 3, men nu fick jag ta det, och oavsett så skulle inte du dit, så lägg ner!"
Det är en överjävlig dag. Många vårdtagare, rörig personal och jag anser att det här jävla jiddret om en nyckel är fruktansvärt onödigt. Hon fortsätter att jiddra i fem minuter och säger något om att hon inte ens fått nån lunch. Jag glor på henne medan jag trycker i mig sista delen av min macka, reser mig upp och går mot dörren. Vänder mig om och spänner ögonen i henne.
-"Du var här innan jag kom in. Och du har jiddrat hela min lunch, så du har valt bort käket bruden!"
Man kan juh tro att det är bra där. Och det var bra. Med 1. Men strax innan det är dags att gå hem, sådär fem i fyra, kommer 2 in. Jag sitter och överlämnar rapport till kvällspersonalen då 2 avbryter.
- "Du hade ju nyckel nummer 5011!"
Enough! Vad är det för fel på folk? Hur fan orkar de?
Jag får överväldigande aggressioner i hela mig. Slår händerna mot bordet, skjuter stolen bakåt och är plötsligt stående. Vänder mig mot 2 och ser nog inte så snäll ut.
- "Hur i helvete orkar du leva med dig själv? Jag hade inte nyckeln, du skulle aldrig ha nyckeln och om det nämns ett jävla ord till om detta så kommer det skrivas avvikelser även om detta. För visst verkar det befängt att två människor, utan orsak, är helt besatta av en nyckel de inte ska använda!"
Jag hämtar andan lite här, läser av reaktionerna.
- "Är det någon som har något mer att säga om saken eller?"
Det var det inte. Och sen gick jag hem.
Och det där var lite oväntat...
Föreställ er att ni kommer hem till en, för er, helt ny vårdtagare. En man i 70+ åldern. Bosatt i en nybyggd två miljoners lägenhet. Ni ringer på dörren, tar fram nyckeln och entrar lägenheten. Fast ni kunde lika gärna gått in i ikeakatalogen, speciellt bland sidorna stilrent och modernt. Det är rätt ovanligt att komma hem till någon, då man arbetar i äldrevården, och finna allt (verkligen allt) så hippt.
Nåja. Ni blir ombedda att bre en smörgås med brieost och att fixa en kopp kaffe, svart. Då ni ordnat det ber vårdtagaren er bädda sängen. Och ni vet redan att det är allt som ska göras på det här stället. Men naturligtvis frågar ni ändå om det är något annat ni kan hjälpa till med. Ni får en lite förvånad blick tillbaks, för det är visst inte självklart att ställa den frågan, och sedan ber herrn er att se om kontakten till videon sitter i. För tydligen har den inte fungerat sedan någon från hemvården varit där och städet. Kanske har den dragits ur uttaget?
Ni tittar på herrn, som nu sitter bekvämt i en fåtölj i vardagsrummet med kaffekoppen i handen. Ler, och säger: "Givetvis"
Ni slingrar er in bakom plasmatv:n (trodde ni nått annat?) och trycker till alla sladdar ni hittar. Ber honom kolla om den fungerar nu, men det tycks den inte göra. Så, ni rundar tv:n och ser en dvd-spelare, under den finns videon och ovanpå ligger ett gammalt fodral till videofilmen "Sällskapsresan". Ha! tänker ni (eller iaf jag) jag visste väl att jag inte befann mig i ikeakatalogen. Ni tittar på videobandspelaren, konstaterar snabbt att den är igång, trycker på ejekt och får ut ett videoband. Sådärja! Ni trycker in bandet igen, reser er (eftersom ni satt på huk för att kolla videon) och tittar mot mannen i fåtöljen. Han ser dock inte det minsta nöjd ut, snarare förbannat obekväm. Ni förstår ingenting förrän det hörs "Åh... åh... oh... åh!" från tv:n. Det var visst inte alls videon som krånglade, bara fjärrkontrollen. Och trots att det bara tar er nån sekund att hitta stoppknappen på spelaren så är de sekunderna förevigt lagrade i ert minne som jävligt lång tid. Ni kan inte låta bli att le och slänga ur er ett "Oj då! Det var visst fjärrkontrollen det var fel på."
Det var inte vad ni väntade er då ni klev ur sängen i morse och förmodligen var det inte vad han tänkte sig för några år sedan. Han har köpt sig ett suveränt hem, får hjälp med allt han kan tänkas behöva men är fortfarande ensam...
Nåja. Ni blir ombedda att bre en smörgås med brieost och att fixa en kopp kaffe, svart. Då ni ordnat det ber vårdtagaren er bädda sängen. Och ni vet redan att det är allt som ska göras på det här stället. Men naturligtvis frågar ni ändå om det är något annat ni kan hjälpa till med. Ni får en lite förvånad blick tillbaks, för det är visst inte självklart att ställa den frågan, och sedan ber herrn er att se om kontakten till videon sitter i. För tydligen har den inte fungerat sedan någon från hemvården varit där och städet. Kanske har den dragits ur uttaget?
Ni tittar på herrn, som nu sitter bekvämt i en fåtölj i vardagsrummet med kaffekoppen i handen. Ler, och säger: "Givetvis"
Ni slingrar er in bakom plasmatv:n (trodde ni nått annat?) och trycker till alla sladdar ni hittar. Ber honom kolla om den fungerar nu, men det tycks den inte göra. Så, ni rundar tv:n och ser en dvd-spelare, under den finns videon och ovanpå ligger ett gammalt fodral till videofilmen "Sällskapsresan". Ha! tänker ni (eller iaf jag) jag visste väl att jag inte befann mig i ikeakatalogen. Ni tittar på videobandspelaren, konstaterar snabbt att den är igång, trycker på ejekt och får ut ett videoband. Sådärja! Ni trycker in bandet igen, reser er (eftersom ni satt på huk för att kolla videon) och tittar mot mannen i fåtöljen. Han ser dock inte det minsta nöjd ut, snarare förbannat obekväm. Ni förstår ingenting förrän det hörs "Åh... åh... oh... åh!" från tv:n. Det var visst inte alls videon som krånglade, bara fjärrkontrollen. Och trots att det bara tar er nån sekund att hitta stoppknappen på spelaren så är de sekunderna förevigt lagrade i ert minne som jävligt lång tid. Ni kan inte låta bli att le och slänga ur er ett "Oj då! Det var visst fjärrkontrollen det var fel på."
Det var inte vad ni väntade er då ni klev ur sängen i morse och förmodligen var det inte vad han tänkte sig för några år sedan. Han har köpt sig ett suveränt hem, får hjälp med allt han kan tänkas behöva men är fortfarande ensam...
Monday, April 7, 2008
"Du kan inte missa det."
Hehe... jo!
Jag skulle på brandutbildning idag. Så redan förra månaden började jag fråga folk om vägen till brandstationen. Och alla sa de samma väg. Eller... jo, de började med bilvägen och fattade senare att jag cyklar, varpå de ändrade vägbeskrivningen så att den skulle matcha min cykel. Och det skulle vara ett rött hus, som inte gick att missa.
Well... det var hur enkelt som helst att missa. Speciellt då där stod en kulle framför huset då man kom från cykelvägen. Allt man såg var ett svart tak. Och jag blev naturligtvis försenad, trots att jag tog en halvtimma på mig att ta mig till ett ställe som borde ta tio minuter. Great.
Nåja. Jag ursäktade mig, hittade den enda lediga stolen och slog mig ner. Alla i lokalen tycktes känna varandra, eller åtminstone någon annan där. Utom jag. Och nu hade jag utmärkt mig med att komma eftersläntrande. Yay! Brandmannen som höll i utbildningen ställde förvånansvärt många frågor till mig, och jag trodde det berodde på min sena ankomst. Då det var dags för kafferast så kom han fram och började prata med mig. Och jag liksom log lite inombords... För jag antog att han trodde att jag var 1. Vilse och i behov av hjälp, 2. Ensam och lidande av det. Well... jag socialiserade tillbaks. Frågade alla vanliga frågor: "Är det inte ett jävligt tufft arbete? Jobbade du då det brann på koppargården?" Osv...
Då det var dags att praktiskt släcka bränder så gick jag ut, iklädd brandmundering, tillsammans med en tjej jag träffat tidigare på nån av arbetsplatserna. Vi småsnackade lite och jag frågade om det bara var jag, eller ställde han oväntat mycket frågor till mig inne i lokalen,
"Hahaha... Han flörtar ju med dig"
Han vadå? Vaffan då för? Och jag som trodde... Äh! Jag vetifan vad jag trodde. Men seriöst? På en brandutbildning? Bara sådär? Eller va? Om man har ett rum fullt av Donnor så väljer man väl för fan inte den mest disorienterade bruden att flörta med? Eller är det vad Oprah snackade om... Att man ska be män om hjälp att öppna burkar, trots att man kan själv, för att de behöver vara överbeskyddande och vad det nu var? Men jag bad inte om hjälp. Jag hittade ju brandstationen, till sist och jag mår inte dåligt av att vara den enda utan någon jag känner i lokalen. Men han kanske trodde... Vad vet jag.
Jag struntade i hennes påstående fram tills jag skulle släcka dockan. Istället för att säga "bra", vilket han sagt till de andra, så sa han "perfekt" och log. Och jag blev bara störd. När utbildningen var över kom han fram till mig och frågade om jag hade några papper han skulle skriva på. Rummet var fullt av folk som tagit fram papper just för hans underskrift. Jag däremot behövde ingen, ville inte ha någon, kände att jag bara ville ut därifrån istället för att känna mig obekväm.
Så: "Nej."
Och jag stannade inte för att säga hur mycket jag lärt mig, hur jag inte tänkt på det innan, hur bra utbildningen var. Och jag tänker aldrig mer ställa några frågor jag inte måste ha svar på till någon. Jag tänker inte heller lyssna på folks vägbeskrivningar. Och nästa gång tänker jag ta en timme på mig att ta mig till vadsomhelst. För om det där är priset för dåligt lokalsinne så måste jag göra något åt det.
Jag skulle på brandutbildning idag. Så redan förra månaden började jag fråga folk om vägen till brandstationen. Och alla sa de samma väg. Eller... jo, de började med bilvägen och fattade senare att jag cyklar, varpå de ändrade vägbeskrivningen så att den skulle matcha min cykel. Och det skulle vara ett rött hus, som inte gick att missa.
Well... det var hur enkelt som helst att missa. Speciellt då där stod en kulle framför huset då man kom från cykelvägen. Allt man såg var ett svart tak. Och jag blev naturligtvis försenad, trots att jag tog en halvtimma på mig att ta mig till ett ställe som borde ta tio minuter. Great.
Nåja. Jag ursäktade mig, hittade den enda lediga stolen och slog mig ner. Alla i lokalen tycktes känna varandra, eller åtminstone någon annan där. Utom jag. Och nu hade jag utmärkt mig med att komma eftersläntrande. Yay! Brandmannen som höll i utbildningen ställde förvånansvärt många frågor till mig, och jag trodde det berodde på min sena ankomst. Då det var dags för kafferast så kom han fram och började prata med mig. Och jag liksom log lite inombords... För jag antog att han trodde att jag var 1. Vilse och i behov av hjälp, 2. Ensam och lidande av det. Well... jag socialiserade tillbaks. Frågade alla vanliga frågor: "Är det inte ett jävligt tufft arbete? Jobbade du då det brann på koppargården?" Osv...
Då det var dags att praktiskt släcka bränder så gick jag ut, iklädd brandmundering, tillsammans med en tjej jag träffat tidigare på nån av arbetsplatserna. Vi småsnackade lite och jag frågade om det bara var jag, eller ställde han oväntat mycket frågor till mig inne i lokalen,
"Hahaha... Han flörtar ju med dig"
Han vadå? Vaffan då för? Och jag som trodde... Äh! Jag vetifan vad jag trodde. Men seriöst? På en brandutbildning? Bara sådär? Eller va? Om man har ett rum fullt av Donnor så väljer man väl för fan inte den mest disorienterade bruden att flörta med? Eller är det vad Oprah snackade om... Att man ska be män om hjälp att öppna burkar, trots att man kan själv, för att de behöver vara överbeskyddande och vad det nu var? Men jag bad inte om hjälp. Jag hittade ju brandstationen, till sist och jag mår inte dåligt av att vara den enda utan någon jag känner i lokalen. Men han kanske trodde... Vad vet jag.
Jag struntade i hennes påstående fram tills jag skulle släcka dockan. Istället för att säga "bra", vilket han sagt till de andra, så sa han "perfekt" och log. Och jag blev bara störd. När utbildningen var över kom han fram till mig och frågade om jag hade några papper han skulle skriva på. Rummet var fullt av folk som tagit fram papper just för hans underskrift. Jag däremot behövde ingen, ville inte ha någon, kände att jag bara ville ut därifrån istället för att känna mig obekväm.
Så: "Nej."
Och jag stannade inte för att säga hur mycket jag lärt mig, hur jag inte tänkt på det innan, hur bra utbildningen var. Och jag tänker aldrig mer ställa några frågor jag inte måste ha svar på till någon. Jag tänker inte heller lyssna på folks vägbeskrivningar. Och nästa gång tänker jag ta en timme på mig att ta mig till vadsomhelst. För om det där är priset för dåligt lokalsinne så måste jag göra något åt det.
Sunday, April 6, 2008
Folk!
Någon på msn säger: "hey vem där"
Människan har inte funnits bland mina kontakter de senaste tre åren men jag känner igen nicket.
Så jag svarar: "Charlotte från landskrona."
Och lägger till: "Kanske dags att rensa i listan så du slipper ställa sådana frågor?"
Han svarar: "yes"
Man kan tro att det ska sluta där. FETFEL!
Han fortsätter: "tog bort min blocklist för några veckor sen o typ 1000 pers kom upp mer än innan.."
Ehm... Vad vill han få sagt? Är det den som har blockerat flest som vinner? Vad är priset? Ska jag dyrka marken han går på för att han behöver 15 skärmar för att kunna se hela sin lista på msn? Bör man bli imponerad? För isåfall saknas den funktionen i mig. Har jag överhuvudtaget någon nytta av informationen jag fick?
Så: "Oh... bör jag notera det någonstans?"
Som svar på det hade han: "Ge dig" (Ja, jo, för det är juh verkligen jag som håller på va?)
Och två minuter senare kom ett: "hej"
Jag hoppas det var ett hej som i hej då. Jag menar: Ska han gå igenom typ 1000 så finns chansen att det blir en evighetsmaskin om han glömmer radera folk från listan.
Människan har inte funnits bland mina kontakter de senaste tre åren men jag känner igen nicket.
Så jag svarar: "Charlotte från landskrona."
Och lägger till: "Kanske dags att rensa i listan så du slipper ställa sådana frågor?"
Han svarar: "yes"
Man kan tro att det ska sluta där. FETFEL!
Han fortsätter: "tog bort min blocklist för några veckor sen o typ 1000 pers kom upp mer än innan.."
Ehm... Vad vill han få sagt? Är det den som har blockerat flest som vinner? Vad är priset? Ska jag dyrka marken han går på för att han behöver 15 skärmar för att kunna se hela sin lista på msn? Bör man bli imponerad? För isåfall saknas den funktionen i mig. Har jag överhuvudtaget någon nytta av informationen jag fick?
Så: "Oh... bör jag notera det någonstans?"
Som svar på det hade han: "Ge dig" (Ja, jo, för det är juh verkligen jag som håller på va?)
Och två minuter senare kom ett: "hej"
Jag hoppas det var ett hej som i hej då. Jag menar: Ska han gå igenom typ 1000 så finns chansen att det blir en evighetsmaskin om han glömmer radera folk från listan.
Thursday, April 3, 2008
Två timmar i hönsgården.
Härromdagen fann jag mig själv på en etikutbildning. Ja, alltså... Jag hittade inte direkt mig själv, jag bara befann mig där. I samma rum befann sig också en hel skock honor, som i vanlig ordning gav ifrån sig ett enerverande kackel. Det pratades om vemsomhelst som inte fanns i lokalen. Inget nytt under solen där inte. Då vi fick frågan om Vi följde strömmen eller valde vår egen väg, så svarade 90% att de minsann valde sin egen väg. Jag tyckte det var underligt och kunde inte hålla käften.
"Jo, men alltså... Om alla här inne väljer sin egen väg tycker jag det är mycket märkligt att strömmen, utanför det här rummet, alltid är i majoritet. Jag kan helt ärligt säga att jag ibland följer strömmen, om strömmen råkar vara det fiffigaste alternativet."
Sen blev det en massa OmBlickarKundeDöda-ögon som riktades mot mig. Och de möttes av ett VälkommenTillKunskapenOmVemFanDuÄr-leende. Nästa fråga var hur man skulle kunna få ett bättre klimat på arbetsplatsen. Svaren som regnade ner var mest att alla andra på arbetsplatsen skulle ta upp kritik med den det rörde, istället för att snacka bakom ryggen...
Och då höll jag på att spricka.
"Är det inte vettigare att ta hand om sig själv först? Erkänna för sig själv och omvärlden att man gör precis detsamma? Att man är del av problemet? För AllaAndra är ju inte här och oavsett om de var det så kan man inte ändra på andra människor hursomhelst."
Tystnaden var total. Nu var det krigsstämmning i lokalen. Det var resten mot mig. Samtidigt såg en del av skocken ut som om de tappat kläderna. Nakna, liksom blottade. Ertappade med näven i kakburken. En massa andra frågor sorlade förbi och då utbildningen närmade sig sitt slut så ställdes frågan varför vi är så dåliga på att säga positiva saker, till varandra, om varandra och om oss själva. Varför det ses som kaxigt att säga att man är bra på något. Givetvis var alla hönsen på stället oerhört duktiga på att säga till andra att de gjort något bra. Förståss! Svaren som kom var så intetsägande och genomskinliga att det var löjligt. Jag gäspade och försökte tvinga klockan att röra sig fortare. Föreläsaren tittade mot mig som om hon sökte något svar på frågorna från mitt håll.
"Heh... Jo, alltså... Det handlar om maktkamp. Man får inte vara bättre än andra. Inte på något vis. Även om fakta är att Lisa är bättre på tillexempel såromläggning än Kajsa, samtidigt som Kajsa är bättre än Lisa på att ta blodprover."
Oh... Ramaskri! Så var det inte alls. Man kunde visst vara bättre och det var ingen i lokalen som hade något emot att erkänna att någon var bättre än dem på någonting. Minsann! Och sådeså!
"Vad bra! Jag antar att det innebär att alla här kommer snacka med mig när vi lämnat den här lokalen. Och att alla sura miner och blickar mot mig bara varit ett fantasifoster i min skalle!"
Ibland är det för enkelt att tillverka tystnad. Den bröts av föreläsaren som sa: "Jag vill gärna prata med dig sen Charlotte."
Lokalen töms. Hönsen försvinner och kacklandet med dem. Kvar sitter jag, och vet inte riktigt vad som väntar...
-"Du har mycket intressanta tankar."
-"Tack."
Hon skulle bara veta.
"Jo, men alltså... Om alla här inne väljer sin egen väg tycker jag det är mycket märkligt att strömmen, utanför det här rummet, alltid är i majoritet. Jag kan helt ärligt säga att jag ibland följer strömmen, om strömmen råkar vara det fiffigaste alternativet."
Sen blev det en massa OmBlickarKundeDöda-ögon som riktades mot mig. Och de möttes av ett VälkommenTillKunskapenOmVemFanDuÄr-leende. Nästa fråga var hur man skulle kunna få ett bättre klimat på arbetsplatsen. Svaren som regnade ner var mest att alla andra på arbetsplatsen skulle ta upp kritik med den det rörde, istället för att snacka bakom ryggen...
Och då höll jag på att spricka.
"Är det inte vettigare att ta hand om sig själv först? Erkänna för sig själv och omvärlden att man gör precis detsamma? Att man är del av problemet? För AllaAndra är ju inte här och oavsett om de var det så kan man inte ändra på andra människor hursomhelst."
Tystnaden var total. Nu var det krigsstämmning i lokalen. Det var resten mot mig. Samtidigt såg en del av skocken ut som om de tappat kläderna. Nakna, liksom blottade. Ertappade med näven i kakburken. En massa andra frågor sorlade förbi och då utbildningen närmade sig sitt slut så ställdes frågan varför vi är så dåliga på att säga positiva saker, till varandra, om varandra och om oss själva. Varför det ses som kaxigt att säga att man är bra på något. Givetvis var alla hönsen på stället oerhört duktiga på att säga till andra att de gjort något bra. Förståss! Svaren som kom var så intetsägande och genomskinliga att det var löjligt. Jag gäspade och försökte tvinga klockan att röra sig fortare. Föreläsaren tittade mot mig som om hon sökte något svar på frågorna från mitt håll.
"Heh... Jo, alltså... Det handlar om maktkamp. Man får inte vara bättre än andra. Inte på något vis. Även om fakta är att Lisa är bättre på tillexempel såromläggning än Kajsa, samtidigt som Kajsa är bättre än Lisa på att ta blodprover."
Oh... Ramaskri! Så var det inte alls. Man kunde visst vara bättre och det var ingen i lokalen som hade något emot att erkänna att någon var bättre än dem på någonting. Minsann! Och sådeså!
"Vad bra! Jag antar att det innebär att alla här kommer snacka med mig när vi lämnat den här lokalen. Och att alla sura miner och blickar mot mig bara varit ett fantasifoster i min skalle!"
Ibland är det för enkelt att tillverka tystnad. Den bröts av föreläsaren som sa: "Jag vill gärna prata med dig sen Charlotte."
Lokalen töms. Hönsen försvinner och kacklandet med dem. Kvar sitter jag, och vet inte riktigt vad som väntar...
-"Du har mycket intressanta tankar."
-"Tack."
Hon skulle bara veta.
Och nu vet hon inte alls...
Efter att ha fått bråka med blogg.se i en vecka för att komma åt bloggen där så fetdog tålamodet. Frågan är om det finns tålamod att vänja sig vid att skriva här istället. Seriöst så finns det dåligt med tid att skriva numera. Och där är egentligen inte så mycket att skriva om heller. Men... De gånger då hjärnan bubblar över av diverse och det liksom kliar i fingrarna, då vore det juh helt klart en fördel att bara kunna göra något åt det. Istället för att behöva bli förbannad - och fortfarande inte kunna få ut det i cybervärlden. Så. Jag får väl vänja mig lite här. Kanske. =0)
Subscribe to:
Posts (Atom)