Jag har en 1*1meter, svartvit, tavla ovanför sängen som en vän målat åt mig. Förutom alla Tintin-tavlor, som jag målat, så är det den enda "idolbild" som existerar här (borträknat alla jävla speglar och inramade bilder på mig). Den föreställer Slash.
1993 hängde, till mammas förfäran, en 2*2meter "Spaghetti Incident"-poster på min vägg.
Min första skiva var en liten cd-singel med NKOTB. Jag fick den av min storebror. Den första jag köpte var "Lies". Och just det, med Guns N' Roses.
Jag får fortfarande rysningar i hela kroppen av "Civil War", slänger igång "Estranged" de fåtal gånger jag ogillar min ensamhet, deppar järnet till "Don´t cry" och "November Rain", känner mig barnsligt trygg till "Sweet Child of Mine" och kan ibland hitta lite tålamod om "Patience" spelas. Jag skulle ljuga om jag påstod annat än att Guns n´Roses är mitt favoritband.
Och jo... Nu snackar jag juh om låtar från 90-talet. Men... De har gett så förbannat mycket mer. Gn´R öppnade mina ögon för Blind Melon, (och deras "Mouthful of Cavities" går inte av för hackor)efter att jag sett deras sångare i nån video. Matt (trummisen) lirade med The Cult, som också är ett grymt band. Sen var där juh Slash´s projekt. Slash´s Snakepit och inte minst Velvet Revolver. Jag skulle vilja skriva något halvsött om Gilbys och Izzys soloprojekt...
Nej. Det går inte.
Och ja... Förståss skriver jag nu detta eftersom det släppts en singel idag. Efter 14 år. Jag kan inte påstå att jag älskar den. Jag tänker inte heller påstå att jag förväntade mig att jag skulle göra det. Inte heller är jag besviken.
För en stund fick jag vandra tillbaks till en tid då allt inte var så besvärligt. Då det fanns mer än en bra låt på varje platta. Till en tid då man slapp vara vuxen, mer än då man ville vara det. Då det var föräldrarnas problem att bekymra sig för matlagning, ekonomi och framtiden.
"Hey you caught me in a coma
And I don't think I wanna
Ever come back to this...world again
Kinda like it in a coma
'Cause no one's ever gonna
Oh, make me come back to this...world again
Now I feel as if I'm floating away
I can't feel all the pressure
And I like it this way"
Natti.
Thursday, October 23, 2008
Tuesday, October 21, 2008
Rumpfixerad astronaut.
I helgen spenderade Kung Keso en massa tid med topphöljet av avföringspartier.
Först lillebrors flickvänish´s.
Sen såg det ut ungefär såhär, i drygt en arbetsdags tid.
Slutresultat.
Och den här rumpan lirade wow istället.
Först lillebrors flickvänish´s.
Sen såg det ut ungefär såhär, i drygt en arbetsdags tid.
Slutresultat.
Och den här rumpan lirade wow istället.
Wednesday, October 15, 2008
Jo, men...
"När man är sjukskriven får man bara 80% av lönen."
Om alls, det vill säga.
I slutet av förra månaden fick jag 80% av 4 dagars lön. Plus 10% av resten av månaden. Detta levererades av mitt arbete. Av försäkringskassan fick jag nada, för de har sex veckors handläggning. Så denna månaden har levts i absolut pengabrist. Hyresvärden fick telefonsamtal om att hyra dessvärre inte kunde levereras i tid, och eftersom jag annars är mönsterbetalare så godtogs det. Härromdagen ringde jag min far och bad att få låna ett par femhundringar, för att kunna hämta ut mediciner, köpa mjölk och ta mig till malmö. Livet som sjukskriven suger mer än bara sjukdomen.
Och då jag idag loggade in på banken så såg jag att mina pengar faktiskt hade kommit från försäkringskassan. Yay! De hade tillochmed snabbat på sina sex veckor med två. Helt otroligt. Däremot får jag tydligen pröjsa de två veckorna med min lön. För de har bara satt in 16 dagars ersättning. Så, ja... 80% av två tredjedelar.
När du är sjuskriven får du först leva på ingenting. Och under tiden kan du roa dig med att bekymra dig om att överleva och vakta brevlådan från inkassokrav. Därefter får du leva på 70% av 67% och så kan du drömma om att detta hjälper dig i din utmattningsdepression. Heja Sverige.
Om alls, det vill säga.
I slutet av förra månaden fick jag 80% av 4 dagars lön. Plus 10% av resten av månaden. Detta levererades av mitt arbete. Av försäkringskassan fick jag nada, för de har sex veckors handläggning. Så denna månaden har levts i absolut pengabrist. Hyresvärden fick telefonsamtal om att hyra dessvärre inte kunde levereras i tid, och eftersom jag annars är mönsterbetalare så godtogs det. Härromdagen ringde jag min far och bad att få låna ett par femhundringar, för att kunna hämta ut mediciner, köpa mjölk och ta mig till malmö. Livet som sjukskriven suger mer än bara sjukdomen.
Och då jag idag loggade in på banken så såg jag att mina pengar faktiskt hade kommit från försäkringskassan. Yay! De hade tillochmed snabbat på sina sex veckor med två. Helt otroligt. Däremot får jag tydligen pröjsa de två veckorna med min lön. För de har bara satt in 16 dagars ersättning. Så, ja... 80% av två tredjedelar.
När du är sjuskriven får du först leva på ingenting. Och under tiden kan du roa dig med att bekymra dig om att överleva och vakta brevlådan från inkassokrav. Därefter får du leva på 70% av 67% och så kan du drömma om att detta hjälper dig i din utmattningsdepression. Heja Sverige.
Tuesday, October 14, 2008
Monday, October 13, 2008
Sunday, October 12, 2008
Om man ger...
...mer än vad man har, så går man säkerligen i konkurs.
Det handlar inte om att skuldbelägga någon. Alls.
Snarare är det en insikt om att jag förnekat hur jävla dåligt jag mår.
Och insikten fetsuger.
Jag vetifan hur jag ska lyckas må bättre. Känns rätt hopplöst just nu.
Det handlar inte om att skuldbelägga någon. Alls.
Snarare är det en insikt om att jag förnekat hur jävla dåligt jag mår.
Och insikten fetsuger.
Jag vetifan hur jag ska lyckas må bättre. Känns rätt hopplöst just nu.
Thursday, October 2, 2008
Så var det då.
Jag tänkte, så småningom, avlägsna mitt konto på lunarstorm. Jag har inte skrivit något där sedan den här bloggen startades. Däremot finns det tio års dagboksinlägg liggandes där. Så, med jämna mellanrum kommer några favoriter publiceras även här.
Med start nu.
"Allergi!
Tis 16 maj 2006 16:32 (Uppdaterad Ons 17 maj 2006 20:56)
Inte nog med att det är pollen vart man går i världen nu, nej, man ska bli förbaskat prickig av solen med och dessa två allergier ska givetvis spä på den vanliga pälsdjursallergin. Tror ni det räcker med det?
Inte en chans.
I lördags då jag jobbade snackade en arbetskamrat om en polare till henne som hon trodde att jag skulle passa bra ihop med.
Värt ett försök, tänkte jag.
Jag träffade denne i söndags. Drack kaffe, snackade.
Och han följde mig hem till dörren.
Trevligt.
Tio minuter senare ringer han och frågar om vi ska se film.
Nej! Det ska vi inte göra. Jag kom nyss hem liksom.
Dagen därpå, igår alltså, träffas vi igen. Dricker kaffe, snackar. Jag förklarar att jag inte är intresserad av något förhållande, att jag är förbannat nöjd solo, att jag har för vana att köra över folk utan egen vilja. Han säger att han förstår och jag är helt nöjd med mig själv. Därefter undrar han om jag ska följa med och passa min arbetskamrats barn; "För det är juh lika bra de vänjer sig vid att vi kommer bägge två"
Fy fan. Inte! Svaret blir återigen: "Jävla NEJ!"
En timma efter att han försvunnit så ringer han. Undrar om jag ska med ut och promenera. NEJ! Jag ligger och vilar, mår inte bra, vill inte, har annat för mig. NEJ!!
Tio minuter efter samtalet dyker han upp på msn med frågan: "Är du där?"
Klockan sju i morse kom ett sms där han undrade om vi skulle ses idag.
NEEEEEEEJ!!!!
Klockan tolv började jag jobba. Förklarade för min arbetskamrat att det inte finns en chans i helvete att det kommer bli något av det där. "Vill jag ha en svans köper jag en valp!" Nu ska det bara klargöras för denne svårfattade människan.
Och ja, jag är fan allergisk mot folk som inte fattar ett nej. Oerhört så. Ska bli intressant att se hur starka ord som behövs för att det ska kopplas i den hjärnan.
To be continued...
Det behövdes inte rytas så där förfärligt mycket. Efter att ha fått läget berättat i KLARTEXT lovade han att han inte skulle höra av sig och att all eventuell (Läs:NEJ!) kontakt fick ske från mitt håll. Bra.
Idag ringde arbetskamraten och förklarade att även hon snackat med honom och att han hade varit jävligt ledsen över det inträffade. Tro fan det... För nu kan han inte längre dekorera någon jävla sommarstuga i sin lilla fantasivärld. Inga bröllop, gräsliga strandpromenader eller tjutande ungar. Och ingen mår bättre än jag."
"Men det var juh...
Fre 19 maj 2006 21:32
... HELVETE vad folk fattar förbannat illa!
Yes. Mister stalker är igång igen.
Förbannade amöba!
Och säkerligen kommer jag få höra av min arbetskamrat om hur fruktansvärt otrevlig jag är. Well, jag hoppas jag får det, för det skulle innebära att han har fattat.
Han lyckades hålla käften i flera dagar, tre tillochmed. Sen fixade han inte det längre och ett "hej hur är det?" dök upp på msn.
Jag: "Det var fint nyss" (Jag trodde han skulle koppla att det betydde att han sabbade min sinnesstämmning, men icke)
Han: "ja e helt slut" (Jag frågade inte, vad fan fick honom att tro att jag ville veta?)
Jag: (Inget svar här)
Han: "har haft massor i skolan den här veckan"
(Intresseklubben slår volter här)
Han: "Hur har du haft det på jobbet då?"
(Hoppar studsmatta också)
Han: "Vad gör du?"
(Dödar folk med tanken)
Han: "Jag trodde vi skulle kunna snacka här iaf"
(Raseriutbrott nu. Explosion. Jävlar anamma!)
Jag: "Och jag trodde du sa i telefon, sist vi pratade, att all eventuell jävla kontakt mellan oss fick komma från mitt håll! Men det var visst förbannat inte sant va? Har du så förbannat trist liv att du måste lokalisera någon som får dig att känna dig ännu tråkigare? Fattar du inte att jag är förbannat upptagen med att göra ingenting och må bra? Jag har inte tid med dig och ditt ryggradslösa, eländiga, trötta och gnälliga jag. Fatta!"
Han: "Jo, men..."
(Studsa, studsa)
Jag: "Men vadå? Det stavas män och du sänker liksom hela den delen av befolkningen just nu"
(Förbannat nöjd här)
Han: "varför är du så sur?"
(Nä nu jävlar!)
Jag: "För att det är så förbannat orättvist här i världen. Jag får allt: Hjärna, utseende, humor, eget jävla liv och en massa livslust och du får ingenting av detta. Fan vad taskigt. Läs: Jag tycker inte du är skoj, intressant eller rolig på något sätt alls. Bara precis tragisk. Låt för fan bli mig!!!"
Han: "Ska lira diablo nu."
(Kanske att han kopplade! *Hoppas*)
Han: "Ska du jobba i helgen eller?"
(Va? Har han ingen som helst självbevarelsedrift?)
Han: "Jag vet att du ska jobba i helgen"
(Och nu blir det svart. *Hat, hat, hat*)
Jag: "Om du varit här nu hade du suttit så jävla långt in i väggen att du ramlat utanför byggnaden. Fattar du hur jävla skadad du är? Det finns inget intresse härifrån och skulle du någonsin finna såpass mycket mod att komma i närheten av mig någonsin igen så kommer jag utan att tveka avlägsna ditt förbannade jag från den här planeten."
(Det där räckte inte)
Jag: "Och du behöver inte svara något på det där!"
(Mer, mer, mer...)
Jag: "Jag önskar precis bara att det som ser ut att kunna innehålla en hjärna på din kropp får en liten jävla gnista av funktion så att du fattar det här: DRA ÅT JÄVLA HELVETE!!!"
Han: "Ha det bra"
(Jävla mes!)
Jag: "Jag kommer ha det fantastiskt. Jag har det alltid hur bra som helst. Och nu när du försvinner kommer jag ha det ännu bättre"
Han: "Hej..."
(Absolut tystnad)
1, 2, 3, 4 sekunder.
Han: "Jag kommer inte höra av mig igen"
(Spååååån!)
Han: "Bara så du vet det"
(Seglivade jävla toffel!)
Jag: "Du, ge för fan upp! Jag vet att du tycker jag är en jävla frän brud, med alla egenskaper du saknar, men inse att du inte har en chans. Jag är för mycket för dig. För bra. För rolig. Förmodligen för snygg och alldeles säkert för intelligent. Och att spela sårad och ledsen kommer du ingenstans med, det kanske fungerar på andra brudar, sådana med samvete... Men det har jag inget! Du gör bara bort dig!"
Han: "Hej då"
(Snälla! Låt det vara över!)
No more.
Killen satte sin status på upptagen.
Jag blockerade jävla genast!
Nån annan som ville vara dryg så in i helvete? =0"
Med start nu.
"Allergi!
Tis 16 maj 2006 16:32 (Uppdaterad Ons 17 maj 2006 20:56)
Inte nog med att det är pollen vart man går i världen nu, nej, man ska bli förbaskat prickig av solen med och dessa två allergier ska givetvis spä på den vanliga pälsdjursallergin. Tror ni det räcker med det?
Inte en chans.
I lördags då jag jobbade snackade en arbetskamrat om en polare till henne som hon trodde att jag skulle passa bra ihop med.
Värt ett försök, tänkte jag.
Jag träffade denne i söndags. Drack kaffe, snackade.
Och han följde mig hem till dörren.
Trevligt.
Tio minuter senare ringer han och frågar om vi ska se film.
Nej! Det ska vi inte göra. Jag kom nyss hem liksom.
Dagen därpå, igår alltså, träffas vi igen. Dricker kaffe, snackar. Jag förklarar att jag inte är intresserad av något förhållande, att jag är förbannat nöjd solo, att jag har för vana att köra över folk utan egen vilja. Han säger att han förstår och jag är helt nöjd med mig själv. Därefter undrar han om jag ska följa med och passa min arbetskamrats barn; "För det är juh lika bra de vänjer sig vid att vi kommer bägge två"
Fy fan. Inte! Svaret blir återigen: "Jävla NEJ!"
En timma efter att han försvunnit så ringer han. Undrar om jag ska med ut och promenera. NEJ! Jag ligger och vilar, mår inte bra, vill inte, har annat för mig. NEJ!!
Tio minuter efter samtalet dyker han upp på msn med frågan: "Är du där?"
Klockan sju i morse kom ett sms där han undrade om vi skulle ses idag.
NEEEEEEEJ!!!!
Klockan tolv började jag jobba. Förklarade för min arbetskamrat att det inte finns en chans i helvete att det kommer bli något av det där. "Vill jag ha en svans köper jag en valp!" Nu ska det bara klargöras för denne svårfattade människan.
Och ja, jag är fan allergisk mot folk som inte fattar ett nej. Oerhört så. Ska bli intressant att se hur starka ord som behövs för att det ska kopplas i den hjärnan.
To be continued...
Det behövdes inte rytas så där förfärligt mycket. Efter att ha fått läget berättat i KLARTEXT lovade han att han inte skulle höra av sig och att all eventuell (Läs:NEJ!) kontakt fick ske från mitt håll. Bra.
Idag ringde arbetskamraten och förklarade att även hon snackat med honom och att han hade varit jävligt ledsen över det inträffade. Tro fan det... För nu kan han inte längre dekorera någon jävla sommarstuga i sin lilla fantasivärld. Inga bröllop, gräsliga strandpromenader eller tjutande ungar. Och ingen mår bättre än jag."
"Men det var juh...
Fre 19 maj 2006 21:32
... HELVETE vad folk fattar förbannat illa!
Yes. Mister stalker är igång igen.
Förbannade amöba!
Och säkerligen kommer jag få höra av min arbetskamrat om hur fruktansvärt otrevlig jag är. Well, jag hoppas jag får det, för det skulle innebära att han har fattat.
Han lyckades hålla käften i flera dagar, tre tillochmed. Sen fixade han inte det längre och ett "hej hur är det?" dök upp på msn.
Jag: "Det var fint nyss" (Jag trodde han skulle koppla att det betydde att han sabbade min sinnesstämmning, men icke)
Han: "ja e helt slut" (Jag frågade inte, vad fan fick honom att tro att jag ville veta?)
Jag: (Inget svar här)
Han: "har haft massor i skolan den här veckan"
(Intresseklubben slår volter här)
Han: "Hur har du haft det på jobbet då?"
(Hoppar studsmatta också)
Han: "Vad gör du?"
(Dödar folk med tanken)
Han: "Jag trodde vi skulle kunna snacka här iaf"
(Raseriutbrott nu. Explosion. Jävlar anamma!)
Jag: "Och jag trodde du sa i telefon, sist vi pratade, att all eventuell jävla kontakt mellan oss fick komma från mitt håll! Men det var visst förbannat inte sant va? Har du så förbannat trist liv att du måste lokalisera någon som får dig att känna dig ännu tråkigare? Fattar du inte att jag är förbannat upptagen med att göra ingenting och må bra? Jag har inte tid med dig och ditt ryggradslösa, eländiga, trötta och gnälliga jag. Fatta!"
Han: "Jo, men..."
(Studsa, studsa)
Jag: "Men vadå? Det stavas män och du sänker liksom hela den delen av befolkningen just nu"
(Förbannat nöjd här)
Han: "varför är du så sur?"
(Nä nu jävlar!)
Jag: "För att det är så förbannat orättvist här i världen. Jag får allt: Hjärna, utseende, humor, eget jävla liv och en massa livslust och du får ingenting av detta. Fan vad taskigt. Läs: Jag tycker inte du är skoj, intressant eller rolig på något sätt alls. Bara precis tragisk. Låt för fan bli mig!!!"
Han: "Ska lira diablo nu."
(Kanske att han kopplade! *Hoppas*)
Han: "Ska du jobba i helgen eller?"
(Va? Har han ingen som helst självbevarelsedrift?)
Han: "Jag vet att du ska jobba i helgen"
(Och nu blir det svart. *Hat, hat, hat*)
Jag: "Om du varit här nu hade du suttit så jävla långt in i väggen att du ramlat utanför byggnaden. Fattar du hur jävla skadad du är? Det finns inget intresse härifrån och skulle du någonsin finna såpass mycket mod att komma i närheten av mig någonsin igen så kommer jag utan att tveka avlägsna ditt förbannade jag från den här planeten."
(Det där räckte inte)
Jag: "Och du behöver inte svara något på det där!"
(Mer, mer, mer...)
Jag: "Jag önskar precis bara att det som ser ut att kunna innehålla en hjärna på din kropp får en liten jävla gnista av funktion så att du fattar det här: DRA ÅT JÄVLA HELVETE!!!"
Han: "Ha det bra"
(Jävla mes!)
Jag: "Jag kommer ha det fantastiskt. Jag har det alltid hur bra som helst. Och nu när du försvinner kommer jag ha det ännu bättre"
Han: "Hej..."
(Absolut tystnad)
1, 2, 3, 4 sekunder.
Han: "Jag kommer inte höra av mig igen"
(Spååååån!)
Han: "Bara så du vet det"
(Seglivade jävla toffel!)
Jag: "Du, ge för fan upp! Jag vet att du tycker jag är en jävla frän brud, med alla egenskaper du saknar, men inse att du inte har en chans. Jag är för mycket för dig. För bra. För rolig. Förmodligen för snygg och alldeles säkert för intelligent. Och att spela sårad och ledsen kommer du ingenstans med, det kanske fungerar på andra brudar, sådana med samvete... Men det har jag inget! Du gör bara bort dig!"
Han: "Hej då"
(Snälla! Låt det vara över!)
No more.
Killen satte sin status på upptagen.
Jag blockerade jävla genast!
Nån annan som ville vara dryg så in i helvete? =0"
Subscribe to:
Posts (Atom)