Bombhot.

Ibland är det spännande att bo i Landskrona.

Ja, det var hissen i mitt hus som troddes innehålla en bomb. Och ja, det var jag som tidigare åkt i hissen med den förmodade bomben och faktiskt sparkat till den. Och ja, det var min vän som ringde mig och meddelade att hela jävla kvarteret var avspärrat pga en misstänkt bomb i hissen.
Polisen gjorde ingenting. Ingen information, ingenting. Trots att de inte kan ha varit mer än 50 meter ifrån min ytterdörr. Trots att de enligt uppgift suttit och checkat runt vilka som bor i huset. Ingen information whatsoever!

Nu var det juh ingen bomb, inte heller en inplastad dator vilket jag gissade på, utan en stereo. Men endå. Om de spärrar av hela kvarteret så ser jag ingen logik i att inte meddela de boende i huset. För det verkar juh liksom som att de faktiskt tog det här på allvar. Eller?

Jag ringde polisen för att kolla vad fan som hände. Efter tre samtal var där faktiskt någon som svarade. Jag finner det urbota jävla korkat att man ska behöva slå 112 tre gånger för att få svar. Men tredje gången gillt iaf, får väl vara glad att jag inte hade en psykotisk mördare på halsen... Polisen som till sist svarade sa att jag skulle stanna i lägenheten "så kommer allt bli bra". Och då jag påpekade att jag tyckte att de kunde informerat oss i huset kom en lam ursäkt om att det var svårt i "såna här lägen" (på bred jävla skånska).

Jag ifrågasätter den där snuten. Han var knappast nån bombsnubbe från Malmö, för de hade inte dykt upp vid tiden för samtalet. Så vad visste han? Jag funderade på att maila folk om hans uttalande, om ifall jag skulle sprängas i bitar en stund senare. Samtidigt var jag ganska säker på att det inte var en bomb. Den borde ha smällt då jag kickade till paketet. Men samtidigt visste jag juh faktiskt inte. Anledningen till att jag faktiskt hade min fot vid lådan var att jag faktiskt tyckte det såg ut som en hemmagjord bomb. Fast jag vet förvisso inte hur sådana ser ut, men tanken slog mig då jag åkte i hissen vid halvsex-tiden. Och fråga mig inte varför jag valde att sparka till något jag tyckte såg ut som en bomb, för jag har seriöst ingen aning... Kanske någon slags nedtryckt ddödslängtan, eller bara ren jävla nyfikenhet.

Hur som helst... Det blev ett spännande slut på semestern för min vän. Vi roade oss med att vara förbannat sugna på pizza, och irriterade över att inte kunna få tag på någon. Vi kunde nog ha lämnat huset utan större bekymmer, men vi hade inte fått komma tillbaks. Så vi surade som fan, funderade på att be snutarna (som satt på en av de avstängda gatorna och rökte och drack kaffe, att hämta pizza åt oss, ringde runt och fick tag på nummer till en av journalisterna utanför och klurade på att be den snubben hämta pizza, kollade lite på shrek, tjurade över att dödsdömda fängelsekunder får bestämma vilken sista måltid de vill ha - men inte vi. Hela jävla kvälen gick åt till att tänka på pizza! Pizza!

Och vi spanade lite på bombbilen också, när den till sist anlände.

Vad hade ni gjort om ni befunnit er 20 meter från en eventuell bomb? Jag tyckte vi hanterade det rätt okej.

Till sist var det juh bara en stereo, och tack som fan för att vi hann beställa pizza, det var den bästa pizzan någonsin. Faktiskt.

Tystnad.

Jag har inte bloggat på en månad...
För jag har haft besök av en eh... vän, och faktiskt mått förbannat bra.
Och nu bloggar jag igen, för vännen har åkt och nu mår jag inte lika bra.
För en gångs skull suger ensamheten. Riktigt. Och inte för att jag saknar folk, utan för att jag saknar en människa, en speciell, en som just nu är på väg hem till england.

Och visst fan är det korkat. Det var juh liksom ganska givet att han skulle åka hem redan då han kom hit. Vad som inte var så givet var att jag skulle känna såhär, att jag skulle vara så förbannat mänsklig att jag blandar in känslor i något som aldrig kommer hända. Så förbannat dumt.