"Ha ha ha bless your soul...

...You really think you're in control?

Nu börjar klockan närma sig fyra månaders sjukskrivning för min del. Under den tiden har jag lämnat prover vid tre tillfällen, röntgats en gång, träffat husläkare tre gånger, akutläkare vid ett tillfälle, psykolog fyra gånger, psykiatriker ehm fem eller sex gånger, gynekolog en gång och fått en tid till en sjukgymnast. Och sen får vi ju inte glömma mötet med försäkringskassan. Jag har också fått utskrivet en medicin som gjorde mig tokdålig och sex andra mediciner som gjort varken till eller från.

Jag har lyckats glömma min väska, med mobil, plånbok och digitalkamera, och härromdagen lyckades jag även med fiaskot att glömma min insulinpump. Att jag är känd för att gå vilse är sin sak, men att jag glömmer annat är inte likt mig.

Så i fredags travade jag in till min psykiatriker och bad om en demensutredning. Hon log mot mig och frågade om det gick bra om jag fick lite parkinsonmedicin istället. Det där leendet hjälpte nada innan hon fått ur sig att hon inte alls trodde jag hade parkinson, utan tänkte att det kanske skulle kunna få bort min huvudvärk. Och när hon sedan visade sin klotterlapp om hur hon skulle förklara det för mig och sådär så var hon förlåten för sekunderna av skräck som hade infunnit sig i mig. Frid och fröjd... Tills Donnan, som förövrigt är en suverän läkare som bryter kraftigt på ryska, börjar prata om kontraströntgen och någonting om diffusa grejer som inte upptäcks på den röntgen jag varit på och att hon misstänker att jag kan ha en skada i hjärnan.

Skada i hjärnan. Skada i hjärnan. Skada i hjärnan.

Jag har en seriös skada i hjärnan. Min hjärna är kvar på det där rummet flera dagar efteråt. Den kör ett skräckfyllt mantra av hennes ryskbrytande uttalande. Skada i hjärnan. Tiden står fetstilla. För mig är det fortfarande fredag, för min hjärna är det domedag. Jag vet inte riktigt hur man bör bearbeta en sån sak. Jag vet inte vad som förväntas av mig. Jag vet inte vad jag förväntar av mig. Ska jag psykbryta på riktigt? Såhär 60 timmar efter beskedet så har det bara kommit några snyftningar, en jävla massa tankar, rädsla och så, men bara enstaka små tårar. En förbannad massa frågor, som ingen kan svara på utan den där röntgen. Så... God Jul och gott jävla nytt år liksom.

Jag vet inte hur länge jag ska vänta på den. Men det här väntandet suger. Fast å andra sidan är det ju förståss fortfarande fredag i min hjärna, så vaffan...

Och apropå tabletterna jag fick, så har inte heller de hjälpt. En av biverkningarna var dock "Paranoia (tex överdriven oro för sin hälsa)".

Kom igen! Jag är 27 år och knaprar parkinsonmedicin och har precis fått veta att jag misstänks ha en skada i hjärnan, Jag behöver väl för fan inga piller för att hjälpa mig vara lite orolig?