I flera dagar har jag planerat att dra iväg och införskaffa den sista av alla julklappar. Mitt rätt tragiska måeende har lyckats sätta styltor i däcken för det, och idag lyckades på någotvis bli den allra sista dagen att göra det på, eftersom jag nu bestämt att det skulle göras. Jämfört med alla andra dagar, de jag inte utnyttjat till att införskaffa den där mojängen, så var nog den här värst.
Efter en halvtimmas vaknande, funderande, tvekande och allt annat så begav sig jag och min ångestfyllda ickekoffeinpåfyllda kropp iväg till bussen. Jag hittade en plats längst bak av fordonet och slog mig ner. Till saken tillhör att jag brukar stå på bussarna. Och vid de tillfällen jag sitter så är jag först med att resa mig för barn, äldre, morsor och så... Men idag var det alldeles tillräckligt bemödande med uppgiften att ta sig genom halva Malmö för att införskaffa vad som tänkts ut.
Så där sitter jag, med ett sprängande huvud och ont i hela kroppen. Halva jag förbannar att jag inte bara struntade i det, medan den andra delen av mig ger sig fan på att uthärda och faktiskt bli lite nöjd över att ha klarat av uppgiften. Då kommer det en man på 60-70 år. Han har gått genom hela bussen medan den kört och tagit sig längst bak i fordonet. Han är förvisso äldre än mig, men långt ifrån lastgammal. Och då han väl komit riktigt nära så blänger han mot mig och suckar! Vaffan?
Han har alltså tagit sig förbi ett (jag vet inte hur många säten där är i bussarna) 30-60 tal personer, men ska tvunget låta sin jävla frustration gå ut över mig? Som om jag inte har fullt jävla upp med att lyckas hålla ihop mig själv och min vardag helt utan honom och hans jävla behov av att ta ut saker över andra? Och kanske var det bristen på kaffe som slog över, men jag vägrade iaf att släppa hans sura blick och dramatiska suckande.
"Ville ni något?"
"Jag tycker det är dåligt att folk inte kan lämna plats åt äldre."
"Jaha... Och det kände du att du skulle meddela mig? För jag sitter här med en knäskada och en utmattningsdepression och på det har jag en oförklarlig huvudvärk, men visst skulle jag väl kunna lämna plats åt er om ni bad lite vänligt!"
"Behövs inte. Jag ska av nästa hållplats"
VA!
Folk brukar vara dumma i huvudet, men att vara det helt jävla i onödan?
Väl framme så har butiken naturligtvis inte längre de saker jag tänkt köpa i sitt sortiment. Helt fantastiskt. 20 minuters bussresa, 94 hostande personer, åtminstone en jubelidiot för att få inse att jag borde stannat hemma? Efter en stunds letande hittar jag iaf liknande saker och får, om en lite bitter, nöja mig med dem.
Innan jag ger mig på att åka buss igen så går jag inom Tasty House och tröstköper ett kilo nötter. Och sen är det dags igen. Väntar på bussen, bussen kommer, bussen släpper av folk, bussen står still, bussen öppnar inte framdörrarna och jag liksom bara står där och fattar inte vad som händer. Busschauffören vinkar bakåt och jag tolkar det som att jag ska ta bussen bakom. Problemet med det är att bussen bakom är en 2:a och jag fetvägrar ännu en dag vilse i Malmö. Och bussen står kvar. Bakdörrarna öppnas igen, ingen går av så jag tror att jag fattar att chauffören av någon anledning inte kan öppna framdörrarna. Så jag traskar på bussen. Och får höra: "Ta bussen bakom!"
VA!
För att vara chaufför måste han ha ovanligt lite jävla lokalkännedom. Tillochmed jag har koll på att tvåan inte tar mig dit sjuan gör. Och bussen jag precis klivit på är inte full, han har precis droppat ett tjog bacillspridare. Men okej. Jag går av. Ställer mig och väntar tio minuter till nästa jävla sjua dyker upp. Och när bussen väl kommer och folk börjar trängas sådär som bara folk gör, så kommer en man fram till mig och frågar om den här bussen går till vaddetnuhettesomjaginteallsvet.
Vad är det med mitt utseende som gör att folk tror att jag har lokalkännedom oavsett var jag befinner mig? Jag är ALLTID vilse! Jag mumlade något om att jag inte visste och plötsligt skulle mannen berätta att han minsann var från Göteborg och att det inte var så lätt och att han hälsade på bekanta och ditten och datten. Mitt tålamod tog slut redan innan jag släpade mig upp ur sängen idag jag ville inte alls höra hans livshistoria. Alls.
"Ja? Själv är jag från Uganda, hur ska jag veta?"
Jag tror inte han trodde mig. Snarare fick han nog för sig att jag var galen. Han var den ende som ställde sig bakom mig i kön, och han var noga med att sätta sig långt fram i bussen och inte titta åt mitt håll. Fantastiskt effektivt.
[faar awt hell-veh-teh]
No comments:
Post a Comment