Det är mycket just nu, och samtidigt står allt förvånansvärt stilla på samma plats. Det är rörigt och förvirrande och emellanåt känns det som att jag inte får luft, som om jag dras ner under ytan. Längre och längre ner. Det finns stunder då jag får hjälp upp, av folk som förstår, som lyssnar då jag väljer att prata, som finns där. Tack. Jag skulle vilja gengälda det med att må bra, för att visa att det verkligen hjälper... Och förhoppningsvis kan jag göra det en dag...
Men jag är fortfarande en oljebadad anka ute på djupt vatten, svårt att simma och oförmögen att få luft under ytan de gånger vågorna sköljer över mig. Jag vet inte hur jag ska reda ut det här. Jag vet inte ens vad "det här" är. Jag har ett inneboende begär av att slänga mig på golvet, skrika, slå och gråta som en femåring som inte får leksaken han/hon vill ha. Men istället har jag den senaste veckan somnat med en massa tårar på kudden. Och jag vet inte ens vad det är som gör mig så ledsen. Jag vet inte...
"But I fear for our lives and I fear your closed eyes..."
Däremot vet jag att den här låten, enligt mig, är helt suverän.
No comments:
Post a Comment