Är det såhär det ska vara?
Att man, sålänge man ställer upp, blir tagen för given, trampad på och överkörd?
Att den som är villig att hjälpa till ska bli sågad vid knäna?
Jag är körd i botten.
Och naturligtvis finns där fler våningar under mig som kommer uppträda såsmåningom, men de har fan inte byggts ännu! Där finns en tid hos en läkare som väntar på mig och de får säga vad de vill, jag kommer varken bli imponerad eller förvånad. Jag kommer med all säkerhet gråta, för det verkar som om jag behöver det. För varför i helvete skulle tårarna rinna varannan minut annars?
Hjärnan letar förbrilt efter en mening med det här, men i övrigt tar jag det med ro. Jag mår inte bra, det är ett faktum, men hur jag ska komma tillbaks bekymmrar mig inte. Det löser sig nog. Det är vad jag ska komma tillbaks till jag undrar över. För om det bara ska laddas för nästa smäll så vetifan om jag är intresserad.
Jag tänker inte ändra mig ett dugg. Jag tänker gå helt rakryggad med min vägg runt skallen. Jag har meddelat att jag inte orkat. Sagt ifrån och hela operan. Att jag inte skrikit och gråtit må vara sin sak. Att folk inte lyssnar, en helt annan. Jag har inga som helst planer på att ändra mig. Och om det blir på min bekostnad, låt så bli. Jag kan iaf virra runt här med vetskapen om att folk är döva idioter som varken hör eller bryr sig om andra. Och med den vetskapen kommer jag fly människorna ännu mer.
No comments:
Post a Comment