Ibland är det så jävla svårt...

...att vara glad.
Att finna någon slags mening med allt.

Jag borde sova, men kan inte.
Jag borde rycka upp mig, men efter många försök har jag tröttnat.
Jag borde hitta ett mål... för morgondagen eller nån dag därefter.

Jag lever inte och jag överlever knappt.

Jag borde skrika mer på läkarna.
Jag borde gräva fram mitt jävlaranamma och gå berserk.
Jag borde inte behöva det.

Det tar för mycket energi ifrån mig.
Läkarnas ickefattande. Min sjukdom, eller plural. Mitt jobb. Nästan allt annat.
Energitjuvar.
Allt känns som krav. Det krävs att jag ska göra ditt och datt. Ingenting görs längre för att det är skoj, det måste bara göras. Ingen tar något ansvar. Inget fungerar.

För en vecka sedan stod två kollegor och diskuterade med varandra. Samtalet blev hetsigare och hetsigare. Och de talade om två helt olika saker. Den ena sa köttfärs och den andra lekstuga. Jag brukade roa mig åt sådant. Folks idioti. Nu tyckte jag bara det var tragiskt. Vad fan är vitsen med att snacka med folk som inte lyssnar? Varför öppna käften om inte öronen är på?

Det finns så mycket fint i världen som vi människor förstör. Jag pratar inte bara om naturen, utan om... eh... allt egentligen. Varandra, känslor, drömmar, förtroenden, hopp, korthus och glassbilar.

Jag måste byta jobb.
Jag måste bort från människor.
Jag måste hitta något som tillför energi.

Det får bli mina mål.