Någon skrev just det där till mig efter att jag bett denne någon leva upp till de krav han ställer på andra. Missförstå mig rätt. Jag gillar krav. Ställer själv en faslig massa sådana. Men jag lever upp till de krav jag har på andra. Och jag anser att det är så det ska vara. Det finns ingen logik i att kräva ärlighet om man själv inte är ärlig.
Och nu är jag Maud Olofsson på hans rumpa?
No way Mister!
Det är vid de här tillfällena jag funderar på att skaffa en sandsäck. Jag skulle förvisso kunna få hanen ifråga att fysiskt känna vad Maud Olofsson på hans rumpa feels like. Men apan bor för långt bort, och innan tågtider fixats så har jag hittat annat att vara förbannad på.
Så, ingen tågresa och hittills ingen sandsäck. Trots att jag redan planerat precis vart den ska hänga. Istället får jag skriva av mig aggressionen. Märkligt hur jag tycks som mest kreativ med mitt skrivande då jag är arg. =0)
Hur lever alla andra i den här världen? Hur fixar de all idioti som existerar? Hur hanterar de raserianfallen? Eller är jag ensam om att bli arg? Verkligen? Det tror jag förvisso inte... Lite tips hade inte alls skadat. *S*
Maud på hans rumpa. He wish! Jag kommer aldrig vara i närheten av den. Jag skyr idioti som andra skyr hagel. Och nu blir det kalldusch för att kyla skallen, sen får hans tid i raseriernas centrum vara över. Han är inte värd det ändå.
No comments:
Post a Comment