London - London eye.

London - Big City - Small windows. (A tribute to all windowcleaners)

London - Hyde Park

London - "Oh, I can't help quoting you"

The wishlist from my absolute favourite Greek, for his upcoming birthday, was quite simple. Well... if I remember it right the first thing on that list was my idea. I just had to find him an extraordinary little lady, who´d fit in my suitcase. For that idea to work I needed to know what he thought extraordinary, otherwise I probably would have put any first girl with homour, brain and lots of attitude in a bag.
(and needless to say, I would not have enjoyed my vaccation since I would have to kick her ass every 15 minutes just to make her shut up)
After some half-lame-very-blurry attempts, to answer what he looked for in a girl, he gave me the sweetest answer a guy could possible give on that question. Dimitris, I tried, I really did... But she was all empty inside. But, but, but... I do think I found you a much better one.



The second thing on the list: "Also i want a picture of you outside starbucks in leicester square." Hah! Piece of cake. Right? I thought so. Like: Starbucks in London are like sand in the desert, everywhere... Again. Dimitris, I tried. Like really hard. And now I kind of think that you knew, all along, that there are no fucking Starbucks in Leicester Square! It´s not nice to send away people on impossible missions. At all. Infact it´s unfair. Failing is usually not my way of doing things... But, but, but... Now I had no alternatives. Not fair Mister!






But it´s alright. I think I managed to find alternatives. I´m just not sure they will get to Greece in time. So... Just in case they don´t: Here´s a picture of my extraordinary chileshoe, taken in the center of Leicester Square, for you.

London - Signs.

London - First thing first.

Go sell crazy somewhere else, we´re all stocked up here!

Like this... There was a girl, or whatever... Correction: There was an IT, who told everyone IT was a girl. And then IT stopped calling itself a girl, or kind of... IT went confused and told half of everyone IT was a girl, and the rest IT was a boy. And noone really knew, since all of this happened online, and the IT could hide itself behind a screen...

Yeah. This could be the weirdest beginning to a funny story. Or just another day in a life.

I don´t see the point in lying. About anything, ever. And I´m kind of wellknown for not being able to shut up about things I dislike... So I asked IT if IT wanted a sexchange for IT´s birthday. "What do you want for your birthday (screen name here)? A sexchange?" IT went all crazylike. Suddenly my screen turned in to a freaking episode of Dallas. All drama. And IT asked if I called IT a lier. "Well... yeah" My brother got into my apartment and tried to chat with IT, since he knows IT better then I´ve ever done. But that did not help at all..
(Actually: IT sais IT never played with my character, and never wrote anything to me. My suggestion is for IT to go see a doctor for that memoryloss)

IT started to spam things like "bitch", "you should suck (don´t remember exactly what it was I was supposed to suck)" *already been to doctors for my memoryloss*, there was something about "backstabbing", "insults", and IT called me a "kid" a lot of times. Oh yeah... retard aswell, not correctly spelled ofc. I thought IT would be tired after a while, considering all the energy IT put in to IT´s writing. But IT kept going for an hour or so.

IT went offline, and you could think it would stop here. I did. But then again, I´ve been wrong before, and have the guts to admit that.

The IT went to another online sight and started all kind of bullshitting. Talking about how 1000 dogs cannot get to a lion. How I don´t know who I´m messing with, how IT has dark sides. Should I feel threatend? Maybe. Do I? Nah... I like the dark, and lions are just really big cats. I love cats. And I kind of work with sick people, so I don´t think they´re scary either. And girls are not scary, boys are not scary, and the inbetweens ehm... well I guess they are like E.T, all funny and really, really cute!

Now to the meaning of this. IT posted the bullshitting and threats on a sight I´m not a member in. It´s always so easy to bullshit people when they can´t write back, right? And it´s so brave of someone to threat people when they do not hear it. That takes a lot of currage! I would clap my hands for you if it wasn´t for all the shaking they´re going through right now, when I´m so scared I can´t breath...
Oops... I lied. *Applause*


Dear IT!
If you have a problem with people calling you a lier - don´t lie.
Now, you´re more then welcome to write to me here. Tell me whatever´s on your wicked mind. And I would really love to hear what you have to say about me. I have no problem with you hating me. But I´m kind of concerned about you boring a lot of other people with your issues with me, eventually they will get sick of you, and we don´t want that to happen, do we? And this "kid" is btw 28 years old, living in Sweden. And actually a girl, for real, all the time. Truth.
About the bitch part... Thats a name for a female dog. Which leads me to your story about the 1000 dogs and the lion. You may be right about 1000 dogs not getting to a lion, but then again, you´re not a lion. That´s a hallucination dear.
You´re a really sick puppy, and whether you´ll admit it or not, this bitch just got to you.

Get well soon.
/Charlotte

Jag har semester från nätet.

Det återstår att se hur långvarigt det blir.

Eh?

Var är Hitler?
Ehm... snubben föddes 1889.
Ska vi tippa på att han är död?
Spelar det nån roll var och när?
Kan vi inte leta efter försvunna människor födda lite närmre dagsläget istället?

Heh...

Det regnade i Malmö då jag vid 18-tiden steg av tåget. Naturligtvis var tåget försenat, precis som vanligt. Inga nyheter där inte. Känslan som mötte mig då jag entrade öresundstågsdörrarna var, också de som vanligt, depression. Ångest. Jag fattar inte hur man kan leva i den staden. Den är grå, även om det inte regnar, och känslorna som sprids med luften är en blandning av depression och desperation.

Det bokade mötet var ingen direkt hit. Säkerligen skulle andra finna mötesdeltagaren underhållande, men jag var inte road. Alls. Men så är jag juh också en oerhört svårroad, krävande Donna...

Efter en pick-up runda, ett husvagnsbesök, en kopp pulverkaffe och en föreläsning om att man inte ska analysera allt utan bara acceptera (Ja, snubben föreläste för fel jävla människa)så fann jag en glädje i att stå på malmöcentral och vänta på tåg i nästan två timmar.

Inte bara överlevde jag resan, jag fick också ytterligare en anekdot om en totalt misslyckad dejt att berätta om...

I´m in heaven - do not disturb.

Ducktales!

Boredom leads to weird things...

"Walk when not able and fight till the end but Im only human"

I år har min lillebror haft två inbrott, flyttat och är precis lagom deprimerad. Min mamma har opererats för cancer och är deprimerad. Min storebror ska skiljas. Pappa har, vad jag vet, inga större problem. Det var familjen det.

Min tekniska karma tycks smittad av mitt ex, i år har hårddisken krashat, sen air condiotionen, därefter digitalkameran och ipoden.

Förövrigt har jag betalt 1300 spänn för en flygbiljett som inte gick att lösa ut, och flygbolaget i fråga går inte att ringa från sverige, de vägrar dessutom att svara på mail. Jag har utsatts för bombhot, haft solallergi, träffat två diabetesläkare dummare än döden, ramlat i en trappa och trott att jag var förlamad, min läkare har slutat och ersatts och nu ska ersättaren också sluta, jag har bränt sönder min arm på en plåt, träffat nån från andra sidan ett hav som jag saknar nått grymt och idag fick jag mitt worldofwarcraft-account hackat.

Har jag nämnt att jag har en odiagnosticerad huvudvärk? Och en utmattningsdepression? Att jag är trött, less och kanske inte pallar hurmycketsomhelst?

Jag skulle ändå vilja påstå att jag kan hantera allt detta bättre än många andra skulle göra. Kalla mig högfärdig, men kom för fan inte och gnäll sen när du har en finne i arslet. Jag kan se nån slags humor i det, kan du?

"You ask for the truth, but you know you could do so much better..."

Det är mycket just nu, och samtidigt står allt förvånansvärt stilla på samma plats. Det är rörigt och förvirrande och emellanåt känns det som att jag inte får luft, som om jag dras ner under ytan. Längre och längre ner. Det finns stunder då jag får hjälp upp, av folk som förstår, som lyssnar då jag väljer att prata, som finns där. Tack. Jag skulle vilja gengälda det med att må bra, för att visa att det verkligen hjälper... Och förhoppningsvis kan jag göra det en dag...
Men jag är fortfarande en oljebadad anka ute på djupt vatten, svårt att simma och oförmögen att få luft under ytan de gånger vågorna sköljer över mig. Jag vet inte hur jag ska reda ut det här. Jag vet inte ens vad "det här" är. Jag har ett inneboende begär av att slänga mig på golvet, skrika, slå och gråta som en femåring som inte får leksaken han/hon vill ha. Men istället har jag den senaste veckan somnat med en massa tårar på kudden. Och jag vet inte ens vad det är som gör mig så ledsen. Jag vet inte...

"But I fear for our lives and I fear your closed eyes..."

Däremot vet jag att den här låten, enligt mig, är helt suverän.

Bombhot.

Ibland är det spännande att bo i Landskrona.

Ja, det var hissen i mitt hus som troddes innehålla en bomb. Och ja, det var jag som tidigare åkt i hissen med den förmodade bomben och faktiskt sparkat till den. Och ja, det var min vän som ringde mig och meddelade att hela jävla kvarteret var avspärrat pga en misstänkt bomb i hissen.
Polisen gjorde ingenting. Ingen information, ingenting. Trots att de inte kan ha varit mer än 50 meter ifrån min ytterdörr. Trots att de enligt uppgift suttit och checkat runt vilka som bor i huset. Ingen information whatsoever!

Nu var det juh ingen bomb, inte heller en inplastad dator vilket jag gissade på, utan en stereo. Men endå. Om de spärrar av hela kvarteret så ser jag ingen logik i att inte meddela de boende i huset. För det verkar juh liksom som att de faktiskt tog det här på allvar. Eller?

Jag ringde polisen för att kolla vad fan som hände. Efter tre samtal var där faktiskt någon som svarade. Jag finner det urbota jävla korkat att man ska behöva slå 112 tre gånger för att få svar. Men tredje gången gillt iaf, får väl vara glad att jag inte hade en psykotisk mördare på halsen... Polisen som till sist svarade sa att jag skulle stanna i lägenheten "så kommer allt bli bra". Och då jag påpekade att jag tyckte att de kunde informerat oss i huset kom en lam ursäkt om att det var svårt i "såna här lägen" (på bred jävla skånska).

Jag ifrågasätter den där snuten. Han var knappast nån bombsnubbe från Malmö, för de hade inte dykt upp vid tiden för samtalet. Så vad visste han? Jag funderade på att maila folk om hans uttalande, om ifall jag skulle sprängas i bitar en stund senare. Samtidigt var jag ganska säker på att det inte var en bomb. Den borde ha smällt då jag kickade till paketet. Men samtidigt visste jag juh faktiskt inte. Anledningen till att jag faktiskt hade min fot vid lådan var att jag faktiskt tyckte det såg ut som en hemmagjord bomb. Fast jag vet förvisso inte hur sådana ser ut, men tanken slog mig då jag åkte i hissen vid halvsex-tiden. Och fråga mig inte varför jag valde att sparka till något jag tyckte såg ut som en bomb, för jag har seriöst ingen aning... Kanske någon slags nedtryckt ddödslängtan, eller bara ren jävla nyfikenhet.

Hur som helst... Det blev ett spännande slut på semestern för min vän. Vi roade oss med att vara förbannat sugna på pizza, och irriterade över att inte kunna få tag på någon. Vi kunde nog ha lämnat huset utan större bekymmer, men vi hade inte fått komma tillbaks. Så vi surade som fan, funderade på att be snutarna (som satt på en av de avstängda gatorna och rökte och drack kaffe, att hämta pizza åt oss, ringde runt och fick tag på nummer till en av journalisterna utanför och klurade på att be den snubben hämta pizza, kollade lite på shrek, tjurade över att dödsdömda fängelsekunder får bestämma vilken sista måltid de vill ha - men inte vi. Hela jävla kvälen gick åt till att tänka på pizza! Pizza!

Och vi spanade lite på bombbilen också, när den till sist anlände.

Vad hade ni gjort om ni befunnit er 20 meter från en eventuell bomb? Jag tyckte vi hanterade det rätt okej.

Till sist var det juh bara en stereo, och tack som fan för att vi hann beställa pizza, det var den bästa pizzan någonsin. Faktiskt.

Tystnad.

Jag har inte bloggat på en månad...
För jag har haft besök av en eh... vän, och faktiskt mått förbannat bra.
Och nu bloggar jag igen, för vännen har åkt och nu mår jag inte lika bra.
För en gångs skull suger ensamheten. Riktigt. Och inte för att jag saknar folk, utan för att jag saknar en människa, en speciell, en som just nu är på väg hem till england.

Och visst fan är det korkat. Det var juh liksom ganska givet att han skulle åka hem redan då han kom hit. Vad som inte var så givet var att jag skulle känna såhär, att jag skulle vara så förbannat mänsklig att jag blandar in känslor i något som aldrig kommer hända. Så förbannat dumt.

Landskrona feat. Trent D´Arby.

Delicate like rain...

Delicate like snow...

Delicate like birds...

Delicate just so...

Delicate like air...

Delicate like breeze...

Delicate like you and me...

A delicate advance...

A delicate retreat...

Delicately planned...

Delicate like peace...

Delicate like a touch, that´s delicately brief...

Delicate like words...

Delicate how time so delicately runs...

Me vs lots of you.

Jag är inte perfekt, men jag vet vem jag är och jag tror på mig själv. Jag gör fel, har brister, men jag är medveten om det, jag gömmer det inte. Jag har inget tålamod, ett jävla temperament, är besatt av att ha koll på saker och ibland verkar det som att jag är fullständigt obegriplig. Jag blir lätt uttråkad, har en bestämd uppfattning om vad jag gillar eller inte, jag ger alltid saker en chans - men ytterst sällsynt flera och jag tycker inte om folk.

Jag tycker inte om folk...

I min mening så är större delen av folk på den här planeten självförstörande varelser. Och det kan de väl få vara om de vill, men de har också bestämt sig för att förstöra för andra. Människor ljuger och bedrar, skadar och sårar varandra, de spelar spel med andras känslor, kör över, rycker på axlarna och riktar in sig på nästa offer. Vi är en sjuk, sjuk art. Sen är det vissa behov jag inte förstår mig på.

Behovet av att synas...

Se mig! Det där krävande, kvävande, ganska vidriga behovet. Nån bloggerska skrev något om att elaka kommentarer var bättre än inga alls. Jag skulle kunna tänka mig att bli hjärnkirurg bara för att kunna klura ut hur hon kan gå, stå och äta med enbart vakuum i skallen. Är det så det är nu? Hellre elaka kommentarer än inga alls? Om någon som läser denna bloggen tycker det är vettigt, så ska ni nog sluta läsa nu. Någon konstaterade för en tid sedan att jag inte har 5000 läsare i min blogg. Det var ett besviket tonfall som yttrade orden: "Jag trodde du hade fler läsare." Jag förstod inte. Jag fattar fortfarande inte. Var denne någon ledsen för att jag inte har fler läsare? Och i så fall, varför? Jag är inte ledsen. Jag kanske borde vara ledsen? Kanske borde jag skaffa mig 500 ytligt bekanta på facebook också, och börja överdriva mina prestationer, låtsas vara någon jag inte är, ljuga, vända kappan efter vinden och bli en bättre spelare i SeMig-Spelet.

Jag vill inte...

Jag skriver inte för att synas. Jag behöver inte synas för att vara någon. Jag är, utan att bli sedd, och jag skriver för att jag gillar att skriva. Jag bloggar av en enkel anledning - jag delar gärna med mig till den lilla grupp människor som jag bryr mig om. Av samma anledning ställer jag inte ut mina tavlor, eller säljer dem. Jag målar inte för att bli sedd eller omtalad eller bekräftad. Jag har inte det behovet. Mitt SeMig-spel är en patience.

Jag är så trött...

Så vansinnigt trött på allt tjat om vad som är inne, vare sig det gäller mode, musik, yrke, utseende eller något annat. Jag förstår inte hur någon kan beskriva någon annan som snygg, och att det är det enda de väljer att nämna. Eller varför vissa väljer yrke för att det är inne och inte för att det är något de brinner för. Jag förstår helt enkelt inte varför folk väljer att leva sina liv efter vad alla andra tycker istället för att tänka och känna själva.

Jag vill känna...

Var är själen i allt det här? Var är djupet och meningen? Är folk som tänker själv en utdöende ras? Var är drömmarna och känslorna som gör oss till individer? Tror folk verkligen att de kommer bli ihågkomna för att de varit inne?

Jag bryr mig...

Missförstå mig rätt. Jag bryr mig om folk, och hur märkligt det än låter så är det därför jag inte gillar dem. Jag vill att människor ska må bra, vara lyckliga, behandla varandra med respekt och kärlek, kunna ge och ta emot hjälp, ha självförtroende, vara förstående, visa hänsyn, ta hand om varandra och sig själva. Men då jag ständigt möter motsatsen till detta blir jag bara ledsen, känner mig hjälplös.

Jag blir ofta betraktad som ett ufo av folk som inte känner mig. Jag fungerar inte riktigt på samma sätt som många andra. Jag har inte behovet av att stå i centrum. Härrom dagen fick jag ett mail där det stod att jag var mentalt störd, tack och lov var det inte från en doktor. Det förvånade mig inte, däremot tyckte jag det var hysteriskt underhållande. För det tycks vara så förbannat svårt för folk att fatta att vi inte är stöpta i samma form, att acceptera att vi tänker, tycker, känner, fungerar på olika vis.

Folk får tycka vad de vill...

Jag är inte här på jorden för att passa in. Många gånger gör jag det ändå. Folk får gärna se mig som mentalt störd, det gör mig ingenting. Jag vet vem jag är. Jag behöver inte låtsas. Jag behöver inte passa in. Jag är nöjd med att vara rolig, kreativ, omtänksam, tänkande, tyckande, obegriplig, charmig, drömmande, fantasifull, intressant, problemfixande och mån om mina nära och kära. Jag gör hellre stor skillnad för en liten skara, än att följa en massa ideal och slå huvudet i väggen för den stora massan.

Jag vet vem jag är och jag är förbannat stolt över att vara jag.

Orange crush.

Got a lot of shit?

Sakernas tillstånd, inget mysterium... bara en sur hippie.

Så var det återigen dags att bege sig ut på karnevalen i Landskrona. Idag var det annat besök, från en mindre metropol, men lika uppskattat som torsdagens. Även idag blev det langos, och den var minst lika god som den förra. Men det var minsann första gången jag åt en sur hippie.


Framme vid platsen för kvällens enda "måste" var det en massa folk, säkert en del hippies, men inga sura miner, varken på eller framför scenen. Hela spelningen var suverän. Och återigen blev jag helt borttrollad av all energi de hade. Svenska Akademien som bäst - på hemmaplan.

Det ordnar sig.

Ah... jag hade en så bra dag igår. =)
En sån där dag då allt liksom bara flöt på, gick rätt, var trevligt, avslappnat, skoj. Jag hade uppskattat besök från metropolen, och min efterlängtade langos överträffade mina förväntningar. Jag vann ingen choklad, men jag försökte iaf.
Det diskuterades ekonomi, rättsväsende, spelmissbruk, bilar, garage och arbete. Och det var så jävla mycket roligare än vad det låter.

Sen dök där plötsligt upp en snubbe på en scen. Fast plötsligt var en fetlögn. Det tog tid, han var försenad, det var drygt som fan och vi tvingades lyssna på en usel mix av Ice, Ice Baby. Men det var både okej och värt det.

Och den där snubben han studsade omkring på scenen som en redbulldoppad duracellkanin. Det var så kul att se. Och i slutet spelades "Alla vill till himlen" i dubbel hastighet och någonstans i mitten slank det in lite toner av en viss ganska död artist. Och Farbror Timbuktu gjorde det allra sötaste försöket till en moonwalk. Good times. =)

Kameran ljuger. Ljudet sög under hela framträdandet. Men det var okej. Det också.

Going Lichtenstein.

I just don´t get why people finds it necessary to hurt themself...