Jag är inte perfekt, men jag vet vem jag är och jag tror på mig själv. Jag gör fel, har brister, men jag är medveten om det, jag gömmer det inte. Jag har inget tålamod, ett jävla temperament, är besatt av att ha koll på saker och ibland verkar det som att jag är fullständigt obegriplig. Jag blir lätt uttråkad, har en bestämd uppfattning om vad jag gillar eller inte, jag ger alltid saker en chans - men ytterst sällsynt flera och jag tycker inte om folk.
Jag tycker inte om folk...
I min mening så är större delen av folk på den här planeten självförstörande varelser. Och det kan de väl få vara om de vill, men de har också bestämt sig för att förstöra för andra. Människor ljuger och bedrar, skadar och sårar varandra, de spelar spel med andras känslor, kör över, rycker på axlarna och riktar in sig på nästa offer. Vi är en sjuk, sjuk art. Sen är det vissa behov jag inte förstår mig på.
Behovet av att synas...
Se mig! Det där krävande, kvävande, ganska vidriga behovet. Nån bloggerska skrev något om att elaka kommentarer var bättre än inga alls. Jag skulle kunna tänka mig att bli hjärnkirurg bara för att kunna klura ut hur hon kan gå, stå och äta med enbart vakuum i skallen. Är det så det är nu? Hellre elaka kommentarer än inga alls? Om någon som läser denna bloggen tycker det är vettigt, så ska ni nog sluta läsa nu. Någon konstaterade för en tid sedan att jag inte har 5000 läsare i min blogg. Det var ett besviket tonfall som yttrade orden: "Jag trodde du hade fler läsare." Jag förstod inte. Jag fattar fortfarande inte. Var denne någon ledsen för att jag inte har fler läsare? Och i så fall, varför? Jag är inte ledsen. Jag kanske borde vara ledsen? Kanske borde jag skaffa mig 500 ytligt bekanta på facebook också, och börja överdriva mina prestationer, låtsas vara någon jag inte är, ljuga, vända kappan efter vinden och bli en bättre spelare i SeMig-Spelet.
Jag vill inte...
Jag skriver inte för att synas. Jag behöver inte synas för att vara någon. Jag är, utan att bli sedd, och jag skriver för att jag gillar att skriva. Jag bloggar av en enkel anledning - jag delar gärna med mig till den lilla grupp människor som jag bryr mig om. Av samma anledning ställer jag inte ut mina tavlor, eller säljer dem. Jag målar inte för att bli sedd eller omtalad eller bekräftad. Jag har inte det behovet. Mitt SeMig-spel är en patience.
Jag är så trött...
Så vansinnigt trött på allt tjat om vad som är inne, vare sig det gäller mode, musik, yrke, utseende eller något annat. Jag förstår inte hur någon kan beskriva någon annan som snygg, och att det är det enda de väljer att nämna. Eller varför vissa väljer yrke för att det är inne och inte för att det är något de brinner för. Jag förstår helt enkelt inte varför folk väljer att leva sina liv efter vad alla andra tycker istället för att tänka och känna själva.
Jag vill känna...
Var är själen i allt det här? Var är djupet och meningen? Är folk som tänker själv en utdöende ras? Var är drömmarna och känslorna som gör oss till individer? Tror folk verkligen att de kommer bli ihågkomna för att de varit inne?
Jag bryr mig...
Missförstå mig rätt. Jag bryr mig om folk, och hur märkligt det än låter så är det därför jag inte gillar dem. Jag vill att människor ska må bra, vara lyckliga, behandla varandra med respekt och kärlek, kunna ge och ta emot hjälp, ha självförtroende, vara förstående, visa hänsyn, ta hand om varandra och sig själva. Men då jag ständigt möter motsatsen till detta blir jag bara ledsen, känner mig hjälplös.
Jag blir ofta betraktad som ett ufo av folk som inte känner mig. Jag fungerar inte riktigt på samma sätt som många andra. Jag har inte behovet av att stå i centrum. Härrom dagen fick jag ett mail där det stod att jag var mentalt störd, tack och lov var det inte från en doktor. Det förvånade mig inte, däremot tyckte jag det var hysteriskt underhållande. För det tycks vara så förbannat svårt för folk att fatta att vi inte är stöpta i samma form, att acceptera att vi tänker, tycker, känner, fungerar på olika vis.
Folk får tycka vad de vill...
Jag är inte här på jorden för att passa in. Många gånger gör jag det ändå. Folk får gärna se mig som mentalt störd, det gör mig ingenting. Jag vet vem jag är. Jag behöver inte låtsas. Jag behöver inte passa in. Jag är nöjd med att vara rolig, kreativ, omtänksam, tänkande, tyckande, obegriplig, charmig, drömmande, fantasifull, intressant, problemfixande och mån om mina nära och kära. Jag gör hellre stor skillnad för en liten skara, än att följa en massa ideal och slå huvudet i väggen för den stora massan.
Jag vet vem jag är och jag är förbannat stolt över att vara jag.
5 comments:
Ingen är perfekt som du själv säger, och det kan jag själv vittna om. Världen må vara ett rejält tokigt ställe, men vi är långt ifrån den bild du beskriver oss att vara. Sjukt giriga och hänsynslösa kanske.
Jag gillar din blogg. Jag Matrixar mig själv förbi då och då. Jag brukar inte kommentera bloggar ofta, endast bara när jag inte håller med om något eller inlägg där författaren vill ha svar eller någon form av bekräftelse på något. Något jag verkligen uppskattar här är din kreativa sida härinne som bjuder på tavlor, lampor och gud vet vad. Det är verkligen ett ställe man kan hämta ide'er och få inspiration ifrån.
Detta med "missförstå mig rätt" är mycket lätt att missförstå. Vissa inlägg är så fulla med hat,vrede och fördomar att de kan lätt tolkas som kränkande i samband med att du målar upp dig själv med din charmiga personlighet, dolt av jag:et som man ser i hela slutspalten.
Intressant kommentar Joakim. Jag är dock inte helt övertygad om att jag hänger med riktigt på vad du menar. Jag skrev inte att alla är sådana. Jag menade inte heller att alla har alla de negativa egenskaper jag beskrev, det kanske inte framgick ordentligt. Men i min mening så mår folk i dagens samhälle förbannat dåligt, jag talar om människor som är deprimerade, om krig, om diskriminering, mobbning, utseendefixering, ytlighet, våld, mord, om hur folk blir utstötta, känner sig ensamma och allt annat elände man kan drabbas av. Jag har under många år försökt rädda/hjälpa/stötta en massa människor. Det tillsammans med ett gäng andra faktorer har placerat mig i den situation jag befinner mig i idag. Långtidssjukskriven med utmattningsdepression. Och det har tagit mig lång tid att komma över att jag inte kan "rädda hela världen". Jag värderar människoliv oerhört högt, och eftersom ingen med klarhet kan bevisa ett liv efter detta, så tycker jag att man ska vårda de liv som finns idag. Jag blir oerhört ledsen av att se folk fara illa/må dåligt. Och som jag skrev så känner jag mig hjälplös. För fyra år sedan flyttade jag till en stad jag aldrig besökt, där jag inte kände någon, av helt egoistiska skäl - för att komma bort från människor. Även om det skulle finnas tillräckligt med timmar på dygnet, och tillräckligt med energi i en själv, så kan man inte hjälpa alla. För alla vill inte bli hjälpta. Och det var väl lite det jag menade med att jag inte riktigt fungerar som alla andra. Det är kanske inte en grej som huvudelen av befolkningen skulle ta sig för. Jag bjuder in väldigt få människor i mitt liv, för jag vet att den dagen de får bekymmer, och bekymmer får alla vid olika tillfällen, så kommer jag utplåna mig själv för att försöka hjälpa dem. Sådan är jag. Jag bryr mig om folk mer än vad som är rimligt, och jag gör verkligen allt i min makt för att hjälpa. Jag kan förstå hur det lätt kan bli missförstånd med vad jag skriver, då jag skriver för mig själv (och faktiskt känner mig själv rätt hyfsat bra), och huvuddelen övriga läsare är vänner och familj. =) Men jag hoppas du fått en klarare bild av vad jag menade nu.
Jodå, det framgick tydligt vad du menade. Det var jag som glömde att nämna att jag läst något liknande i inlägg sen tidigare. Det var detta med din "folkilska", eller vad man ska kalla det, som dyker upp då och då som jag syftade på.
Jag tackar för din point of view.
Joakim. Är du samme snubbe som i förra bloggen ansåg dig känna mig och veta hur jag fungerade?
Nej, men jag har skrivit i något inlägg här innan. Gav dig ett filmtips. Du behöver inte svara om du vill. Det är ju något som jag inte har med att göra. Jag bara undrade.
Post a Comment