I´m in heaven - do not disturb.

Ducktales!

Boredom leads to weird things...

"Walk when not able and fight till the end but Im only human"

I år har min lillebror haft två inbrott, flyttat och är precis lagom deprimerad. Min mamma har opererats för cancer och är deprimerad. Min storebror ska skiljas. Pappa har, vad jag vet, inga större problem. Det var familjen det.

Min tekniska karma tycks smittad av mitt ex, i år har hårddisken krashat, sen air condiotionen, därefter digitalkameran och ipoden.

Förövrigt har jag betalt 1300 spänn för en flygbiljett som inte gick att lösa ut, och flygbolaget i fråga går inte att ringa från sverige, de vägrar dessutom att svara på mail. Jag har utsatts för bombhot, haft solallergi, träffat två diabetesläkare dummare än döden, ramlat i en trappa och trott att jag var förlamad, min läkare har slutat och ersatts och nu ska ersättaren också sluta, jag har bränt sönder min arm på en plåt, träffat nån från andra sidan ett hav som jag saknar nått grymt och idag fick jag mitt worldofwarcraft-account hackat.

Har jag nämnt att jag har en odiagnosticerad huvudvärk? Och en utmattningsdepression? Att jag är trött, less och kanske inte pallar hurmycketsomhelst?

Jag skulle ändå vilja påstå att jag kan hantera allt detta bättre än många andra skulle göra. Kalla mig högfärdig, men kom för fan inte och gnäll sen när du har en finne i arslet. Jag kan se nån slags humor i det, kan du?

"You ask for the truth, but you know you could do so much better..."

Det är mycket just nu, och samtidigt står allt förvånansvärt stilla på samma plats. Det är rörigt och förvirrande och emellanåt känns det som att jag inte får luft, som om jag dras ner under ytan. Längre och längre ner. Det finns stunder då jag får hjälp upp, av folk som förstår, som lyssnar då jag väljer att prata, som finns där. Tack. Jag skulle vilja gengälda det med att må bra, för att visa att det verkligen hjälper... Och förhoppningsvis kan jag göra det en dag...
Men jag är fortfarande en oljebadad anka ute på djupt vatten, svårt att simma och oförmögen att få luft under ytan de gånger vågorna sköljer över mig. Jag vet inte hur jag ska reda ut det här. Jag vet inte ens vad "det här" är. Jag har ett inneboende begär av att slänga mig på golvet, skrika, slå och gråta som en femåring som inte får leksaken han/hon vill ha. Men istället har jag den senaste veckan somnat med en massa tårar på kudden. Och jag vet inte ens vad det är som gör mig så ledsen. Jag vet inte...

"But I fear for our lives and I fear your closed eyes..."

Däremot vet jag att den här låten, enligt mig, är helt suverän.

Bombhot.

Ibland är det spännande att bo i Landskrona.

Ja, det var hissen i mitt hus som troddes innehålla en bomb. Och ja, det var jag som tidigare åkt i hissen med den förmodade bomben och faktiskt sparkat till den. Och ja, det var min vän som ringde mig och meddelade att hela jävla kvarteret var avspärrat pga en misstänkt bomb i hissen.
Polisen gjorde ingenting. Ingen information, ingenting. Trots att de inte kan ha varit mer än 50 meter ifrån min ytterdörr. Trots att de enligt uppgift suttit och checkat runt vilka som bor i huset. Ingen information whatsoever!

Nu var det juh ingen bomb, inte heller en inplastad dator vilket jag gissade på, utan en stereo. Men endå. Om de spärrar av hela kvarteret så ser jag ingen logik i att inte meddela de boende i huset. För det verkar juh liksom som att de faktiskt tog det här på allvar. Eller?

Jag ringde polisen för att kolla vad fan som hände. Efter tre samtal var där faktiskt någon som svarade. Jag finner det urbota jävla korkat att man ska behöva slå 112 tre gånger för att få svar. Men tredje gången gillt iaf, får väl vara glad att jag inte hade en psykotisk mördare på halsen... Polisen som till sist svarade sa att jag skulle stanna i lägenheten "så kommer allt bli bra". Och då jag påpekade att jag tyckte att de kunde informerat oss i huset kom en lam ursäkt om att det var svårt i "såna här lägen" (på bred jävla skånska).

Jag ifrågasätter den där snuten. Han var knappast nån bombsnubbe från Malmö, för de hade inte dykt upp vid tiden för samtalet. Så vad visste han? Jag funderade på att maila folk om hans uttalande, om ifall jag skulle sprängas i bitar en stund senare. Samtidigt var jag ganska säker på att det inte var en bomb. Den borde ha smällt då jag kickade till paketet. Men samtidigt visste jag juh faktiskt inte. Anledningen till att jag faktiskt hade min fot vid lådan var att jag faktiskt tyckte det såg ut som en hemmagjord bomb. Fast jag vet förvisso inte hur sådana ser ut, men tanken slog mig då jag åkte i hissen vid halvsex-tiden. Och fråga mig inte varför jag valde att sparka till något jag tyckte såg ut som en bomb, för jag har seriöst ingen aning... Kanske någon slags nedtryckt ddödslängtan, eller bara ren jävla nyfikenhet.

Hur som helst... Det blev ett spännande slut på semestern för min vän. Vi roade oss med att vara förbannat sugna på pizza, och irriterade över att inte kunna få tag på någon. Vi kunde nog ha lämnat huset utan större bekymmer, men vi hade inte fått komma tillbaks. Så vi surade som fan, funderade på att be snutarna (som satt på en av de avstängda gatorna och rökte och drack kaffe, att hämta pizza åt oss, ringde runt och fick tag på nummer till en av journalisterna utanför och klurade på att be den snubben hämta pizza, kollade lite på shrek, tjurade över att dödsdömda fängelsekunder får bestämma vilken sista måltid de vill ha - men inte vi. Hela jävla kvälen gick åt till att tänka på pizza! Pizza!

Och vi spanade lite på bombbilen också, när den till sist anlände.

Vad hade ni gjort om ni befunnit er 20 meter från en eventuell bomb? Jag tyckte vi hanterade det rätt okej.

Till sist var det juh bara en stereo, och tack som fan för att vi hann beställa pizza, det var den bästa pizzan någonsin. Faktiskt.

Tystnad.

Jag har inte bloggat på en månad...
För jag har haft besök av en eh... vän, och faktiskt mått förbannat bra.
Och nu bloggar jag igen, för vännen har åkt och nu mår jag inte lika bra.
För en gångs skull suger ensamheten. Riktigt. Och inte för att jag saknar folk, utan för att jag saknar en människa, en speciell, en som just nu är på väg hem till england.

Och visst fan är det korkat. Det var juh liksom ganska givet att han skulle åka hem redan då han kom hit. Vad som inte var så givet var att jag skulle känna såhär, att jag skulle vara så förbannat mänsklig att jag blandar in känslor i något som aldrig kommer hända. Så förbannat dumt.

Landskrona feat. Trent D´Arby.

Delicate like rain...

Delicate like snow...

Delicate like birds...

Delicate just so...

Delicate like air...

Delicate like breeze...

Delicate like you and me...

A delicate advance...

A delicate retreat...

Delicately planned...

Delicate like peace...

Delicate like a touch, that´s delicately brief...

Delicate like words...

Delicate how time so delicately runs...

Me vs lots of you.

Jag är inte perfekt, men jag vet vem jag är och jag tror på mig själv. Jag gör fel, har brister, men jag är medveten om det, jag gömmer det inte. Jag har inget tålamod, ett jävla temperament, är besatt av att ha koll på saker och ibland verkar det som att jag är fullständigt obegriplig. Jag blir lätt uttråkad, har en bestämd uppfattning om vad jag gillar eller inte, jag ger alltid saker en chans - men ytterst sällsynt flera och jag tycker inte om folk.

Jag tycker inte om folk...

I min mening så är större delen av folk på den här planeten självförstörande varelser. Och det kan de väl få vara om de vill, men de har också bestämt sig för att förstöra för andra. Människor ljuger och bedrar, skadar och sårar varandra, de spelar spel med andras känslor, kör över, rycker på axlarna och riktar in sig på nästa offer. Vi är en sjuk, sjuk art. Sen är det vissa behov jag inte förstår mig på.

Behovet av att synas...

Se mig! Det där krävande, kvävande, ganska vidriga behovet. Nån bloggerska skrev något om att elaka kommentarer var bättre än inga alls. Jag skulle kunna tänka mig att bli hjärnkirurg bara för att kunna klura ut hur hon kan gå, stå och äta med enbart vakuum i skallen. Är det så det är nu? Hellre elaka kommentarer än inga alls? Om någon som läser denna bloggen tycker det är vettigt, så ska ni nog sluta läsa nu. Någon konstaterade för en tid sedan att jag inte har 5000 läsare i min blogg. Det var ett besviket tonfall som yttrade orden: "Jag trodde du hade fler läsare." Jag förstod inte. Jag fattar fortfarande inte. Var denne någon ledsen för att jag inte har fler läsare? Och i så fall, varför? Jag är inte ledsen. Jag kanske borde vara ledsen? Kanske borde jag skaffa mig 500 ytligt bekanta på facebook också, och börja överdriva mina prestationer, låtsas vara någon jag inte är, ljuga, vända kappan efter vinden och bli en bättre spelare i SeMig-Spelet.

Jag vill inte...

Jag skriver inte för att synas. Jag behöver inte synas för att vara någon. Jag är, utan att bli sedd, och jag skriver för att jag gillar att skriva. Jag bloggar av en enkel anledning - jag delar gärna med mig till den lilla grupp människor som jag bryr mig om. Av samma anledning ställer jag inte ut mina tavlor, eller säljer dem. Jag målar inte för att bli sedd eller omtalad eller bekräftad. Jag har inte det behovet. Mitt SeMig-spel är en patience.

Jag är så trött...

Så vansinnigt trött på allt tjat om vad som är inne, vare sig det gäller mode, musik, yrke, utseende eller något annat. Jag förstår inte hur någon kan beskriva någon annan som snygg, och att det är det enda de väljer att nämna. Eller varför vissa väljer yrke för att det är inne och inte för att det är något de brinner för. Jag förstår helt enkelt inte varför folk väljer att leva sina liv efter vad alla andra tycker istället för att tänka och känna själva.

Jag vill känna...

Var är själen i allt det här? Var är djupet och meningen? Är folk som tänker själv en utdöende ras? Var är drömmarna och känslorna som gör oss till individer? Tror folk verkligen att de kommer bli ihågkomna för att de varit inne?

Jag bryr mig...

Missförstå mig rätt. Jag bryr mig om folk, och hur märkligt det än låter så är det därför jag inte gillar dem. Jag vill att människor ska må bra, vara lyckliga, behandla varandra med respekt och kärlek, kunna ge och ta emot hjälp, ha självförtroende, vara förstående, visa hänsyn, ta hand om varandra och sig själva. Men då jag ständigt möter motsatsen till detta blir jag bara ledsen, känner mig hjälplös.

Jag blir ofta betraktad som ett ufo av folk som inte känner mig. Jag fungerar inte riktigt på samma sätt som många andra. Jag har inte behovet av att stå i centrum. Härrom dagen fick jag ett mail där det stod att jag var mentalt störd, tack och lov var det inte från en doktor. Det förvånade mig inte, däremot tyckte jag det var hysteriskt underhållande. För det tycks vara så förbannat svårt för folk att fatta att vi inte är stöpta i samma form, att acceptera att vi tänker, tycker, känner, fungerar på olika vis.

Folk får tycka vad de vill...

Jag är inte här på jorden för att passa in. Många gånger gör jag det ändå. Folk får gärna se mig som mentalt störd, det gör mig ingenting. Jag vet vem jag är. Jag behöver inte låtsas. Jag behöver inte passa in. Jag är nöjd med att vara rolig, kreativ, omtänksam, tänkande, tyckande, obegriplig, charmig, drömmande, fantasifull, intressant, problemfixande och mån om mina nära och kära. Jag gör hellre stor skillnad för en liten skara, än att följa en massa ideal och slå huvudet i väggen för den stora massan.

Jag vet vem jag är och jag är förbannat stolt över att vara jag.

Orange crush.

Got a lot of shit?

Sakernas tillstånd, inget mysterium... bara en sur hippie.

Så var det återigen dags att bege sig ut på karnevalen i Landskrona. Idag var det annat besök, från en mindre metropol, men lika uppskattat som torsdagens. Även idag blev det langos, och den var minst lika god som den förra. Men det var minsann första gången jag åt en sur hippie.


Framme vid platsen för kvällens enda "måste" var det en massa folk, säkert en del hippies, men inga sura miner, varken på eller framför scenen. Hela spelningen var suverän. Och återigen blev jag helt borttrollad av all energi de hade. Svenska Akademien som bäst - på hemmaplan.

Det ordnar sig.

Ah... jag hade en så bra dag igår. =)
En sån där dag då allt liksom bara flöt på, gick rätt, var trevligt, avslappnat, skoj. Jag hade uppskattat besök från metropolen, och min efterlängtade langos överträffade mina förväntningar. Jag vann ingen choklad, men jag försökte iaf.
Det diskuterades ekonomi, rättsväsende, spelmissbruk, bilar, garage och arbete. Och det var så jävla mycket roligare än vad det låter.

Sen dök där plötsligt upp en snubbe på en scen. Fast plötsligt var en fetlögn. Det tog tid, han var försenad, det var drygt som fan och vi tvingades lyssna på en usel mix av Ice, Ice Baby. Men det var både okej och värt det.

Och den där snubben han studsade omkring på scenen som en redbulldoppad duracellkanin. Det var så kul att se. Och i slutet spelades "Alla vill till himlen" i dubbel hastighet och någonstans i mitten slank det in lite toner av en viss ganska död artist. Och Farbror Timbuktu gjorde det allra sötaste försöket till en moonwalk. Good times. =)

Kameran ljuger. Ljudet sög under hela framträdandet. Men det var okej. Det också.

Going Lichtenstein.

I just don´t get why people finds it necessary to hurt themself...

Awesome!

Just another brilliant idea...

Wave your little wand - weave a little spell...

Make a little magic - raise some HELL!

"Jigy"

It started with an idea for a painting. Then, somewhere along the road there appeared a sad panda, a sofa halfway up the stairs... And no, I´m not going to write this blog in english from now on.

I´m not made for that!

Idag var jag på "avslappning". Någon tyckte att det skulle vara bra för mig. Innan jag kom dit var jag förbannat skeptisk. Jag yttrade flera gånger att jag inte såg fram emot det, att jag inte trodde på det och att jag gjorde det för att slippa gnället det skulle medföra om jag lät bli.

Efter att ha varit där hade jag helt andra saker att säga om det hela.

Det började med att jag, och två Donnor till, satt ner vid ett bord tillsammans med sjukgymnasten. Där skulle vi berätta hur vi mådde. Det hela var sällsynt likt valfritt AA-möte, upplevt irl eller via tv. Sen skulle vi berätta om våra delmål. Vi fick höra att även om målen bara var att komma upp ur sängen så var det bra mål och att vi skulle berömma oss själva då vi lyckades med dem. Allt var liksom rosa, fullt av positiva tankar, drömmar, moln och lull-lull. Jag ville kräka.

Sen skulle vi lägga oss på varsitt liggunderlag på golvet och lyssna på sjukgymnasten. Vi skulle börja med att slappna av i tårna, sen fötterna, hälen, vaderna, knäna, låren och var vi riktigt säkra på att vi var helt avslappnade, vi skulle känna efter, kanske kunde vi slappna av ytterligare... Skinkorna, magen, ryggen, skulderbladen, höger axel, jadajadajada... Jag kände hur jag dog. Där, på ett grått liggunderlag, nånstans på tredje våningen, centralt i Landskrona. Död.

Jag öppnade ögonen, började räkna rutor runt lysrören. Där var bara 36. Sen räknade jag om dem, många gånger. Och plötsligt var vi färdiga. Fick sträcka på oss och slippa ligga stilla. Jag satte mig jävlagenast upp och kollade klockan. Det hade gått en kvart.

Sen skulle vi lyssna på hur bra det var att räkna får då man inte kunde somna. Dags att lägga sig igen. Och så skulle sjukgymnasten räkna i slowmotion från 20 och neråt. Jag dog på nytt. Tack och lov så hoppade hon över siffran fyra, hade hon fått med den också på sin resa ner till noll hade jag fått tokspel.

Sen fick vi sträcka oss igen. Yay!

Därefter var det dags att lyssna på nån skiva. Nån snubbe bad oss slappna av, han förklarade hur lugna, harmoniska avslappnade vi var. Själv hade jag ångest. Han sa att vi var varma. Jag frös som fan. Han sa att vi var tunga. Han menade nog någon annan, för jag väger för lite. Han sa att vi mådde bra. Jag hade ont i fötterna, i knäna och i skallen. Han bad oss tänka på något positivt och det enda jag kunde se framför mig var ytterdörren på första våningen som stängdes bakom mig i framtiden.

Jag kände mig inte avslappnad. Jag kände mig panikslagen. Jag blev, för de andras avslappnings skull, tvungen att ligga stilla i en timma. Det gjorde mig inte något gott att känna mig fången med min huvudvärk. Den försvann inte, istället togs min rörlighet ifrån mig. Plötsligt var jag bara ett paket fyllt av smärta och ångest.

Därefter fick vi frågor om hur vi upplevt det. Det liksom flög omkring blommor, såpbubblor och fjärilar då övriga deltagare gav sina svar. Jag sa som det var: "Jag har ingenting positivt att säga!"

Jag fick slänga igen den där ytterdörren efter mig 67 minuter efter att jag gått igenom den förra gången. Aldrig har det känts så bra att höra en dörr stängas bakom en, och veta att det är över.

Playful as a pussy cat. Then momentarily out of action. Temporarily out of gas!

"Remiss har inkommit från (var jag nu har min läkare) för besök till medicinska kliniken (på okänd ort). Besöket beräknas ske om cirka 3 månader. Vi kommer att meddela datum för besöket per brev eller telefon.

Om besvären förvärras påtagligt under väntetiden bör du kontakta remitterande läkare."

Mhm. Ja. Jo. Yay! Eller vaffan? 3 månader? Till? Tja... då är det juni. Det innebär att jag haft ständig huvudvärk i tio månader. Jag kanske bör planera tårta till skiten. Chansen att den hinner fylla ett år tycks allt mer trolig. Jag har viss lust att ringa upp de där snubbarna och fråga vad de anser att min remitterande läkare ska göra om mitt tillstånd förvärras, för som det är nu ber hon mest om ursäkt för att hon inte kan göra mer utan vissa testresultat och dessa tester får jag visst vänta, en halv oändlighet, på. Men det ger mig åtminstone 90 härliga dagar att sakna mitt forna jag och chansen att hitta fler tropiska sjukdomar på wikipedia som jag kan självdiagnosticera mig med i väntan på att få en jävla förklaring från de som säger sig vara legitimerade att ge sådana.

"Ooh it takes such a long time
Ooh it's been such a long way
For a human human human
For a human body you see
Can you believe it happens?
Now it happens here
Do you believe do you believe or really care
Can you believe it happens?
Now it happens here
To a human human
With a human body you see"

Det bästa med den här dagen...

...var att öppna burken med ansjovisproppade oliver, smaka, njuta och veta att hela burken är bara min.

Jag ger er 80 minuter.

Jag har ganska underlig filmsmak. Vissa genrer kan jag direkt avslöja att jag vägrar se, andra gånger förvånar jag mig själv över att uppskatta något som jag egentligen inte borde uppskatta. I 99% av fallen vägrar jag att se svensk film, om det inte råkar vara Beck eller Wallander. Och ScienceRymdtjafsOchLasersvärd vägrar jag alla gånger. Jag tillhör den unika skaran i vårt land som inte sett stjärnornas krig. Och jag är fett stolt över det. Jag väljer bort Eddie Murphy-komedier a la Dr Dolittle, men jag uppskattar Shrek. Jag gillade Adam Sandler i Click och Big Daddy, men då det var dags för Zohantjafset hade jag hellre tillbringat min tid med att hänga över toastolen och vomera. Egentligen finns det, i min mening, bara en komedi värd att se. Och för er som tippar på att jag kommer nämna Liftarens guide till galaxen nu kan jag meddela att jag inte pallade kolla färdigt på eländet. Nej, jag tänker dela ut priset till Livet från den ljusa sidan, helt utan att blanda in Pythongänget som har något som heter något liknande. Så... Vi kan väl i princip räkna bort komedier från min lista över vad jag kan tänka mig att gilla.

Krigsfilmer som Pearl Harbor och Rädda menige Ryan intresserar mig inte. Det är vapen, hälften dör, resten får medaljer/men alternativt bådeoch. Vissa tror sig vunnit, men alla har förlorat fett. Jag ser det ungefär lika meningsfullt som vilket verkligt krig som helst, alternativt är detta tyckande ett bestående men av att min far var militär innan han pensionerade sig. Trots det kan jag mycket väl köra igång Den långa färden, fyra timmar cowboyfight, ett par gånger om året. Och kanske är det en inneboende dröm om att få se farsan i västernboots och hatt, men jag finner ett visst nöje i att se sådana filmer, eller åtminstone just den.

Zombiefilmer går också fetbort. De påminner mig om den inre frustrationen jag känner då folk framför mig tar upp hela trottoaren och går sådär jävla långsamt att man liksom vill lägga sina händer på deras ryggar och putta dem framåt. Detsamma gäller vampyrfilmer, där finns ett fåtal sådana jag uppskattar och huvuddelen är skrivna av Tarantino. Sen finns där ju ett gäng som handlar om Dracula, som är mer dramalika än just bara SplatterUtanAnnanHandlingÄnVitlökSilverpålarHeligtvatten OchSolljus.

När det kommer till actionfilmer anser jag att väldigt få skiljer sig/sticker ut från andra. Det är snabba bilfärder a la Ronin eller flygplan som i Con Air. Fångar, poliser, kidnappningar, razzior, pickadoller, lite explossioner, hämnd och happy ending. Har jag inget bättre för mig kan jag se en sådan rulle, men i längden har jag ingen behållning av det.

Så... Vad återstår? Skräck/Rysare, thriller, dansfilmer, fantasy, mysterier, western, dokumentärer, musikaler, drama och truestorys. Det gör att jag plötsligt inte är så förbaskat svår. Det finns ju så oändligt mycket film i dessa kategorier att jag ändå inte kommer hinna se en bråkdel, även om jag råkar bli äldst i världen gånger 40.

Idag såg jag Dark Floors. Den gjorde att allt jag nämnt här ovanför ter sig HurBraSomHelst! Jag skulle vilja utnämna denna film som alla tiders absolut sämsta rulle - Alla Kategorier. Jag har sett oräkneligt många usla filmer, men alla har åtminstonde haft någon slags handling, och om inte har de kanske haft en mening med i manuset som har varit underhållande, eller kanske en sekundscen som varit minnesvärd. Tillochmed Zohan filmen, som jag hellre ville kräka än att se, gav mig mer. Eller åtminstonde illamående ju. Filmen var bara 80 minuter, jag pausade ett tjog gånger för att orka ta mig igenom den. Och det enda som gjorde att jag faktiskt satt kvar, var att en av snubbarna påminde mig om Slash (Gitarristen ni vet). Men den snubben var med i 20 sekunder, och dök inte upp igen. Så om ni skulle få för er att se eländet, tänker jag bjuda er på 80 minuter genom att lägga upp bilder på det enda som var sevärt.

You want a room with a fire escape. I want to tell you how much I hate this

Jag är en ganska arg Donna. Kalla mig ilsk, om ni vill, eller besvärlig. Oavsett så är jag inte direkt känd för att hålla inne med vad jag tycker och tänker. Den senaste tiden har jag, pga sjukdom, inte klarat av att ventilera allt tyck och tänk här. Jag har försökt anpassa mig för de regler som nån odiagnostiserad jävla sjukdom satt upp för mig. Jag har försökt coopa, jag har försökt förstå, jag har deltagit i vartenda jävla möte med läkare, psykolog, sjukgymnast, provtagning och annan dynga för att fatta vad som händer med mig. Utan något resultat.

Det sägs att jag ska uppskatta och känna mig stolt över de saker jag klarar av. De saker jag klarar av idag, är sisådär 5% av min vanliga kapacitet. Jag kommer aldrig acceptera det. ALDRIG. Härromdagen lyckades jag hänga med i en hel film, utan att pausa. Det var ett jävla framsteg för mig. Ungefär på den nivån är det.

Igår satt jag och kollade på "advokaterna" på tv4.se. Avsnittet tog upp hur jobbigt det var för Mattias Flink att inte ha ett tidsbestämt straff. Jag kan förstå att det måste vara jobbigt. Jag kan fatta att han kanske greppat att han gjort fel, vad han ställt till med och allt det där, då han haft 14 år på sig att fundera igenom det. Men snubben har en klar jävla fördel jämfört med mig. Han vet varför han sitter i fängelse. Jag är förvisso inte inlåst, men jag kan fortfarande inte göra de saker jag vill, önskar, drömmer om... Så även utan galler sitter jag på sätt och vis i en bur. En bur byggd av en sjukdom som ingen kan förklara. Jag har inte mördat sju människor, trots det har jag fått ett straff, jag sitter i en bur på obestämd tid. Jag är "Josef K" målat på Titanic. Jag ser mig själv sjunka, mitt bröst fylls med ångest, paniken är så tydlig att man kan ta på den. Jag känner mig hjälplös.

Jag förstår att folk i min närhet har det svårt. Jag hade fan inte velat stå på isberget och se titanic sjunka. Oförmögen att hjälpa alla ombord. Hjälplöshet. Att stå och se på då någons värld rasar samman. Hur någon sparkar och skriker med sina sista krafter och ändå inte får hjälp. Hur personen sjunker allt längre ner i förtvivlan och depression. Hur hoppet sakta tynar bort och med det även människan. Jag avundas er inte. Och jag är ledsen för den situation jag satt er i. Om jag hade fått välja hade det här varit en solskenshistoria. Och kanske finns det tid kvar för att det ska sluta så...

"And as we wind on down the road
Our shadows taller than our soul
There walks a lady we all know
Who shines white light and wants to show
How everything still turns to gold
And if you listen very hard
The tune will come to you at last
When all is one and one is all, yeah
To be a rock and not to roll.

And she's buying the stairway to heaven..."

Klappa händerna när du är riktig katt?