I fem år har jag fightats med läkare. Eller, det är förvisso fler år, men just det här problemet har jag försökt få dem att förstå i fem år. 2003 var den sommaren då det började. Så fort det var varmt skönk mitt blodsocker. Och inte sådär svenskt lagom, utan riktigt jävla ordentligt. Jag låg medvetslös, åkte plingplongbilar och hela baletten. Sen blev det höst, svalare och allt återgick till det normala. Tills nästa sommar. Det tycks vara så att min diabetes försvinner på sommaren. Värmen liksom trollar bort den. Och det låter kanske som en suverän grej. Förutom det faktum att jag blir jävligt sjuk om jag slutar ta mitt insulin, och jag blir som en ickediabetiker, som får i sig insulin, då jag tar det.
Så... En ickediabetiker som får i sig insulin alltså. Det innebär medvetslöshet, risk för hjärnskador och död. Det suger. Minst sagt. Och att ingen förstår är jobbigt. Att inte bli trodd är förjävligt. Att behöva slåss, ensam då man inte vet vad man slåss emot är jobbigt. Läkare har frågat om jag är medveten om att alkohol sänker blodsockret. Jag vet inte hur andra skulle ha tagit frågan, men jag har känt det som att jag försöker rädda mitt liv, medan de tror att jag är alkoholist? Och det är väl ungefär allt de gjort för mig. Hånat liksom. Jag har förklarat, försvarat, pratat lugnt, skrikit, gråtit, försökt få svar, bett dem fara åt helvete, meddelat att jag hoppas de trivs med sig själva även den dagen jag faktiskt kommer dö av att jag inte får hjälpen jag behöver. Men nada. Noll och intet. Och jo, jag vet att alkohol sänker blodsockret, men vem i helvete är det som har en skev verklighetsbild om man tror att jag super varje dag och bara när det är varmt. Kom igen!
Nu har jag, i sex dagar, haft en liten mojäng som läser av mitt blodsocker var femte minut. Den larmar när värdena sjunker för lågt. Och det har känts riktigt tryggt. Jag har inte behövt fundera på om jag kanske somnar för sista gången då jag lagt mig på kvällarna. En alldeles egen liten livvakt liksom. Jag har kunnat ha en suverän överblick över hur min blodsockerkurva beter sig. Och i söndags var det varmt. Och plötsligt var värdena perfekta. Helt utan insulin. Jag käkade som vem som helst, drack sockrad läsk och glass utan att sockret steg i kroppen. Jag dubbelkollade allt, för trots att jag hela tiden vetat att jag har rätt så har läkarnas tvivel fått mig att tvivla. Jag mådde pyton av insulinbristen. Riktigt illa. Men ni skulle känt känslan som infann sig i hela mig. Känslan av att äntligen ha bevis för att det är andra som har fel, att verkligen få visa dem, att få dem att till sist fatta att det man slagits för i så många år inte har varit skitsnack.
Så idag träffade jag diabetessköterskan för att redovisa alla värden. Hon frågade hur det var med mig, och jag svarade: "Du, det är så jävla bra med mig!" och hånlog. "Det var varmt i söndags." Jag vågar tro att hon redan då fick börja käka upp att hon inte förstått/hjälpt/stöttat mig. Sen gick jag på som en giftig jävla kobra. Detta är inte hennes fel, hon har inte som arbetsuppgift att hjälpa mig med just detta. Egentligen är hon skitduktig på sitt arbete. Däremot är det hennes uppgift att föra vidare till doktor okunnig. Så hon fick tårtan serverad.
Ögonen stod ut ur skallen på henne då hon såg skillnaden mellan lördagens värden och söndagens. Och jag bara hånlog. Sen fick hon all ammunition.
"Vet du vad jag gör när jag inte kan lösa en uppgift i mitt arbete? Jag hittar nån som kan. Jag låtsas inte om som att problemet inte finns bara för att jag saknar förmåga att lösa det! Nu begär jag detsamma från er. Jag kan köpa att ni inte förstått. Jag menar: Lyssnar man inte, så hör man inte. Men nu får det vara färdigtramsat. Jag må vara, mer eller mindre, unik med det här problemet... Men gör det mig inte än mer intressant? Borde inte det betyda att min kropp är särskilt annorlunda eller fiffig då den liksom listat ut ett sätt att inte vara diabetiker vid värme? Och jag är skitnöjd med detta. För nu kanske ni fattar allvaret. Nu kan jag anmäla er för både det ena och det andra om det inte händer något världsomvälvande mycket snart. Att läkaren inte fattat gör mig förbannad, jag kom på mig med att inte tro på mig själv i söndags... Ert tvivel har fått mig att tvivla - för alla kan ju inte ha fel. Det måste vara mig det är fel på. Det kommer inte hända igen! Svart på vitt så är det ni som inte fattat. Så fatta nu då! Jag vet inte om det kanske vore lättare för er att remittera mig till en läkare med intresse för detta, än att jag ska behöva leta rätt på en själv? Ni borde ha kontakterna till det. Jag vet att läkaren här inte är kapabel att intressera sig för annat än normalfall, så honom behöver jag aldrig se igen. Han kan inte hjälpa mig. Folk som inte kan sköta sina arbeten stör mig. Han stör mig. Jag har slagits för detta i fem år nu. Jag tänker inte slåss mer med er. Ni har sabbat era chanser. Nu vill jag bli tagen på allvar, remitterad till en läkare med intresse för att jag ska må bra, få hjälp att reda ut vad som är annorlunda så att jag kan förstå varför jag ska behöva ligga medvetslös. Hör du mig nu?"
"I ain't gonna be just a face in the crowd
You're gonna hear my voice
When I shout it out loud"
Det gjorde hon. Sa hon.
För säkerhets skull så meddelade jag att jag, med den här blodsockerkurvan utskriven på min dator, kunde anmäla läkaren för det ena och det andra om inget skedde. Hon vet att jag har rätt. Hon vet att de betett sig omänskligt. Hon vet att jag mycket sannolikt kommer anmäla om något går fel framöver. Hon vet... Och det känns som om jag vunnit. Problemet kvarstår. Inget har egentligen hänt, mer än att jag har fått trycka upp i huvudet på dem att de är dumma i huvudet. Men det är skönt.
Jag avslutade mötet med att säga att jag kanske är lite känslig när det gäller det här. Att jag kanske tar det lite personligt att inte riktigt veta om jag kommer vara levande eller död imorgon. Fast egentligen tar jag det nog jävligt bra. För inte ens jag, som är suveränt duktig på att överreagera, skulle klara av att reagera så som situationen kräver. It´s my life!
No comments:
Post a Comment