...I gotta fight with all my might"
Det är ett evigt fightande här i min del av verkligheten. Jag kan tycka att det räcker med det faktum att jag är diabetiker. Men nej då. Det ska krånglas. Folk ska verkligen bevisa sin inkompetens. Visa att den existerar och sen, naturligtvis, försöka förneka den. Jävla människor.
Dagens andra strid utspelade sig på apoteket. För nån vecka sen så lämnade jag in recept på saker jag behövde. Jag stod 50 minuter i kö för att lämna in ett recept. På saker jag redan från början visste att de inte hade hemma. Hurray för brevlådor och sånt som de inte längre har liksom. Nåja. Min tanke var att jag skulle hämta ut samma saker om nån vecka igen. Istället för att beställa dubbelt av allt - för det brukar bli så förtvivlat krångligt för apotekspersonalen att hantera dubbla beställningar. Jag hade alltså med detta i mina beräkningar. Jag orkade inte jiddra, så istället la jag tid på att hämta ut två gånger med bara någon veckas mellanrum. Allt för att jag verkligen ska ha med mig allt som behövs för sommarens resa.
Så jag stod i kö. Lämnade recept. Kom tillbaks en vecka senare. Stod i kö igen. Och skulle sen hämta alla grejer. Det var mycket grejer. Många recept. Och vi, apoteksapan och jag, gick igenom allt. "Men varför är det bara en förpackning av den sorten?" Jo, det kunde hon förklara. För enligt henne stod det bara en förpackning på receptet. "Ge mig receptet!" Det fick jag. Sen pekades det finger på siffran fyra. (!)
Ja, och oj då. Hon kunde minsann beställa hem de tre andra förpackningarna så att de fanns där en vecka senare. "Ja! Så jag kan stå i kö 50 minuter till för att hämta något som jag skulle hämtat idag? Är du på riktigt? Jag har liksom ett jävla liv också. Ska inte ni vara läskunniga förresten? Glöm det!"
Nu råkar det vara så att de där grejerna är rätt viktiga. Det är nålarna till min insulinpump. Utan dem, inget insulin. Vilket resulterar i en jävligt kass Charlotte.
Idag gick jag ner till apoteket igen. Jag hade en lång lista på allt som skulle beställas. Provstickor, extra sprutor, pumpinsulin, reservoarer, nålar till sprutor, nålar till provtagning, batterier till pumpen och... resterande av förra leveransen pumpnålar, + fyra nya förpackningar. Läs: 7!
Efter att ha stått i kö, faktiskt bara 33 minuter, så var det min tur. Kvinnan bakom disken var inte densamma som analfabeten, så jag förklarade att det nu var väldigt viktigt att hon förstod vad jag sa. Och om hon, mot all förmodan, inte gjorde det så ville jag att hon frågade. Jag berättade att jag förra gången hade råkat ut för en människa som inte kunde läsa och att jag därför bara fått ett paket. Nu ville jag ha de andra tre, plus fyra nya. Den här donnan förstod. Inte bara det, hon skrev ut ett papper på min senaste beställning för att se vad som blivit fel. Sen kliade hon sig i huvudet och sa att där inte stod att jag fått ens ett paket.
"Don't push me - I'll fight it
Never gonna give in - never gonna give it up no!"
Jag blev vansinnig. Med de senaste två bloggarna färskt skrivna ur denna veckas vardag blev jag topptunnor förbannad. Ja! Klart som fan att där står att jag inte fått något alls. För det är juh så jävla mycket lättare än att erkänna att man inte skött sitt jobb. Jag pekade ut analfabeten, tyckte att hon kunde komma över och förklara döljandet av sitt misstag. Det tyckte inte kvinnan bakom kassan var nödvändigt alls. Hon förstod av min reaktion att jag talade sanning. Dessutom så förstod alla människor inne på apoteket att den lilla apan ett par kassor bort var skyldig, eftersom hon såg precis skyldig ut. Vi gick igenom allt annat som skulle beställas. Kontrollerade flera gånger att allt skulle bli rätt. Jag bet mig i underläppen alla minuterna som det tog. Sen förklarade jag att: "Du har gjort ett suveränt jobb idag. Fantastiskt. Jag kommer däremot inte vara övertygad om att jag får allt förrän jag har hämtat just allt, om en vecka. Jag ska utomlands om ett par veckor. Resan är redan betald. Kommer detta inte fungera nu, så kommer jag stämma er. För priset på resan och för sveda och värk. Och jag lovar att jag kommer ha ont! Mycket ont." Jag höjde inte rösten. Talade långsamt och med ett leende på läpparna. Jag vill tro att hon förstod precis hur arg jag var ändå.
"I'm getting out, so check it out
you're in my way
Yeah you better watch out!"
På väg ut från apoteket vände jag mig mot analfabetapan. Blängde ett par sekunder längre än det tog henne att krypa ur sitt skinn. Jag hade hanterat henne så mycket bättre om hon inte medvetet försökt gömma sitt misstag. Nu kan jag inte ens titta på den vandrande inkompetensen utan att känna avsky. Och om det råkar bli henne jag ska snacka med när jag hämtar mina grejer på onsdag, ja, då tänker jag högljutt meddela att jag inte är intresserad av inkompetent personal och att jag ser fram emot att apoteket ska få konkurrens!
No comments:
Post a Comment