Är du hemma?

Jag befinner mig oftast i ett äggformat slott mitt ute på en liten ö i en sjö. Där liksom flyter jag omkring i ett hav fullt av kuddar, jag bjuder in de jag trivs ihop med och vi bygger lego, målar fantastiska illusioner, för pretentionslösa konversationer utan början eller slut. Vi berättar sagor för varandra, bollar tankar, drömmer oss bort och hamnar där tankarna är. Vi upplever och känner. Vi är. Utan tid och stress, krav och ångest. Där finns det bara möjligheter, gränslösa sådana. Inga trafikljus eller kösystem. Inga gnälliga grannar eller bittra surtanter. Alla märkliga påfund som vi människor har skapat är borta. Där finns inget rätt eller fel, inget mode eller några regler. Där sover man när man är trött, spelar musik hur högt man vill även om månen syns utanför fönstret, och man äter när man är hungig. Och sakta, sakta börjar man inse vem man skulle vara i en värld utan mänskliga regler och förordningar. Behöver jag säga att jag gillar den versionen av mig bättre?

För någon dag sedan satt jag på en föreläsning. Jag vet fortfarande inte riktigt vad den handlade om, så jag undviker att sätta någon titel på den. Hur som helst så tyckte föreläsaren att vi skulle vara tacksamma för att våra ben hade gått alla de där stegen åt oss, att våra armar burit en massa, att vårt hjärta slog och att våra händer smekt och berört åt oss. Och detta borde vi visa genom att vara närvarande i vår kropp, och inte låta tankarna vandra iväg och därmed lämna kroppen (ta den för given liksom).

Ja, det var juh tänkvärt och allt det där. Och visst tar vi mycket för givet. Vi är sällan tacksamma för att kunna se, vi tar det för självklart tills dagen kommer då vi inte längre ser då vi öppnar ögonen. Men jag tror inte min kropp mår bättre av att hjärnan är fastlåst i en vansinnig verklighet. Tristessen i nuet gör mig trött, galenskapen i samhället gör mig arg, ilskan tär på tålamod och hjärta... Och ja, ni kopplar säkert hela kedjereaktionen här.

När jag ändå är inne på själsflum/tankevandringar så passar jag på att dra in lite sådana angående en film jag såg i natt. Och helt utan att Vin Diesel medverkade så lyckades jag se hela filmen. Och i vanlig ordning är jag säkert sist i världen med att ha sett den men jag pallar inte ta hänsyn till det. Så: Instinct var vad som sågs. Med ögonen jag borde vara mer tacksam för att se med. Nåja. Om någon nu missat filmen så ska jag försöka undvika att berätta hela handlingen. Mr Hopkins spelar en man dömd för mord. Han har levt ett par år med en flock gorillor och är nu i tryggt förvar i fängelse. Mr Gooding Jr spelar en psykolog som fått i uppdrag att evaluera "Apmannen". Vid ett tillfälle överrumplar apmannen psykologen. Han hotar honom till livet, vävtejpar hans mun och håller fast honom. Sen säger han åt psykologen att skriva ner vad han just blivit fråntagen. Vid första försöket skriver psykologen kontroll. Fel! Andra försöket blir frihet. Fel! Tredje gången gillt nu då? Illusioner.. Han har alltså precis blivit fråntagen sina illusioner om kontroll och frihet. För det är förståss allt de är. Illusioner. Vi kan tro att vi är fria och att vi har kontroll. Vårt proppskåp kan få oss att tro precis vadsomhelst. Och ändå är det den fysiska kroppen vi ska vara tacksamma för?

Tillbaks till föreläsningen nu då.
Vi skulle ställa ett gäng frågor till varandra. Första frågan var: Är du hemma? Och med den ville vi veta om den andre var i nuet, om hjärnan befann sig i den fysiska kroppen. Så skulle det gå till. Då jag fick frågan svarade jag genast: "Ja!" För jag var fethemma. I mitt äggformade slott. Mer hemma än så blir det aldrig.