"Du kan inte missa det."

Hehe... jo!

Jag skulle på brandutbildning idag. Så redan förra månaden började jag fråga folk om vägen till brandstationen. Och alla sa de samma väg. Eller... jo, de började med bilvägen och fattade senare att jag cyklar, varpå de ändrade vägbeskrivningen så att den skulle matcha min cykel. Och det skulle vara ett rött hus, som inte gick att missa.

Well... det var hur enkelt som helst att missa. Speciellt då där stod en kulle framför huset då man kom från cykelvägen. Allt man såg var ett svart tak. Och jag blev naturligtvis försenad, trots att jag tog en halvtimma på mig att ta mig till ett ställe som borde ta tio minuter. Great.

Nåja. Jag ursäktade mig, hittade den enda lediga stolen och slog mig ner. Alla i lokalen tycktes känna varandra, eller åtminstone någon annan där. Utom jag. Och nu hade jag utmärkt mig med att komma eftersläntrande. Yay! Brandmannen som höll i utbildningen ställde förvånansvärt många frågor till mig, och jag trodde det berodde på min sena ankomst. Då det var dags för kafferast så kom han fram och började prata med mig. Och jag liksom log lite inombords... För jag antog att han trodde att jag var 1. Vilse och i behov av hjälp, 2. Ensam och lidande av det. Well... jag socialiserade tillbaks. Frågade alla vanliga frågor: "Är det inte ett jävligt tufft arbete? Jobbade du då det brann på koppargården?" Osv...

Då det var dags att praktiskt släcka bränder så gick jag ut, iklädd brandmundering, tillsammans med en tjej jag träffat tidigare på nån av arbetsplatserna. Vi småsnackade lite och jag frågade om det bara var jag, eller ställde han oväntat mycket frågor till mig inne i lokalen,
"Hahaha... Han flörtar ju med dig"
Han vadå? Vaffan då för? Och jag som trodde... Äh! Jag vetifan vad jag trodde. Men seriöst? På en brandutbildning? Bara sådär? Eller va? Om man har ett rum fullt av Donnor så väljer man väl för fan inte den mest disorienterade bruden att flörta med? Eller är det vad Oprah snackade om... Att man ska be män om hjälp att öppna burkar, trots att man kan själv, för att de behöver vara överbeskyddande och vad det nu var? Men jag bad inte om hjälp. Jag hittade ju brandstationen, till sist och jag mår inte dåligt av att vara den enda utan någon jag känner i lokalen. Men han kanske trodde... Vad vet jag.

Jag struntade i hennes påstående fram tills jag skulle släcka dockan. Istället för att säga "bra", vilket han sagt till de andra, så sa han "perfekt" och log. Och jag blev bara störd. När utbildningen var över kom han fram till mig och frågade om jag hade några papper han skulle skriva på. Rummet var fullt av folk som tagit fram papper just för hans underskrift. Jag däremot behövde ingen, ville inte ha någon, kände att jag bara ville ut därifrån istället för att känna mig obekväm.

Så: "Nej."

Och jag stannade inte för att säga hur mycket jag lärt mig, hur jag inte tänkt på det innan, hur bra utbildningen var. Och jag tänker aldrig mer ställa några frågor jag inte måste ha svar på till någon. Jag tänker inte heller lyssna på folks vägbeskrivningar. Och nästa gång tänker jag ta en timme på mig att ta mig till vadsomhelst. För om det där är priset för dåligt lokalsinne så måste jag göra något åt det.