Ehm...

Det här året har nog lyckats göra mig galen. Till sist. Och det är inte ens halvlek ännu. Min kropp håller på att ge upp, eller försöker iaf mycket enträget ta livet av mig. Plingplongbilar och läkare, maskiner och mediciner, fler läkare, mer piller, och blod hit och dit, medvetslöshet och skit, utslag, sår, infektioner och allt annat hittepå. Läkare som inte förstår, vägrar hjälpa. Strider som enbart slutar med huvudvärk och spackelarbete.

Och sen är det jag, som så jävla tvunget ska visa hela världen att jag minsann kan jobba sex dagar i veckan. Att nått så fjantigt som att jag var medvetslös igår kan kvitta. För varför skulle det hindra mig? Och det är väl egentligen just det det handlar om. Att jag vägrar låta min sjukdom begränsa mig. Att jag de friska dagarna arbetar för hela veckan, omifallatt jag skulle bli så sjuk att jag inte kan gå till jobbet.

Ehm... shit vilken verklighet som öppnade sig för mig nu. Det brainstormar i hela skallen. Ska se om jag kan få rätt på detta. Jag fick diabetes som femåring, och växte mer eller mindre upp på barnavdelningen i halmstad. Jag har alltid haft en bestämd uppfattning om att mina föräldrar såg mig som en sjukdom istället för en individ med detsamma. Min diabetes var alltid prio ett, Charlotte fick komma i andra hand. Och jag lovade mig själv som ganska ung att visa världen att jag minsann var mycket mer än en jävla sjukdom, att aldrig mer bli beskriven som "hon med diabetes". Det har nog satt fler spår än jag insett.

Jag har, sedan iaf 20 år tillbaks, känt att jag sitter fast i min kropp. Och efter att, vid flertal tillfällen, försökt förklara detta för folk så förstår jag att det inte är en vanlig känsla. Jag liksom tycker att jag är insidan och att utsidan bara är nått jävla mekk jag måste släpa med mig? Något man döms efter. Det något som mina föräldrar såg som en sjukdom? Det något jag sticker mina sprutor i, får infektioner i.

Fan... det här var jobbigt. Hej då verkligheten som jag kände liksom. Hej hej nytt och konstigt. Well, det förklarar en hel del. Som mina gigantiska krav på mig själv. Hur jag ska vara roligast, duktigast, bra på allt jag tar mig för. Hur jag blir helt förstörd när jag inte klarar vad jag satt upp för mål. Hur jag blir oerhört orolig då jag tror att jag inte är bra nog och stannar uppe hela nätterna för att bli bättre på whatever.

Tillbaks till det här årets händelser. För att krydda till det lite så fann jag en helt underbar människa, som faktiskt fick mig att inte vilja leva solo längre. Känslorna för denne var (och är) helt galna. Och sen åkte han till chile. Och allt blev distansförhållande och skypekrångel. Så då ska man, om man är jag, givetvis planera en resa dit. Och det är juh något bra. Något kul. Något jag verkligen ser fram emot. Men fuck vad mycket som ska fixas inför en sådan resa. Ska men dessutom ta med sig hans barn på flyget så blir det ännu mer. Och i princip allt som kunnat gå snett, har störtat. Det har lagts ändlös energi på att fixa med alla detaljer så att allt ska fungera. Och givetvis ska man plugga spanska. Förståss. Det måste man kunna. Och vadå? Dygnet har 24 användbara timmar! Och jag har utkämpat slag mot, känns det som, hela världen. Och jag är så förbannat trött.

Sista tiden har jag bara stångat huvudet i väggen. Det har blivit för mycket. Och med dagens väckarklocka har jag väl då kämpat mig in i en vägg för att förinta min diabetes. Helt ärligt är det nog inte världen jag döljer den för, utan mig själv. Jag har betett mig illa, inte med mening men ändå, och jag känner inte igen mig själv just nu. Jag är osäker, tjurskallig, envis som synden. Och jag har lyckats ta ut det på människor som verkligen inte förtjänar det. Och detta har jag gjort för att folk inte ska kalla mig diabetiker? Eller... den tanken resulterade till sist i detta?

Det är juh bara sjukt! Jag försöker begrava alla spår av en sjukdom och tar sats mot en vägg?



Det här får nog smälta en stund.