Två timmar i hönsgården.

Härromdagen fann jag mig själv på en etikutbildning. Ja, alltså... Jag hittade inte direkt mig själv, jag bara befann mig där. I samma rum befann sig också en hel skock honor, som i vanlig ordning gav ifrån sig ett enerverande kackel. Det pratades om vemsomhelst som inte fanns i lokalen. Inget nytt under solen där inte. Då vi fick frågan om Vi följde strömmen eller valde vår egen väg, så svarade 90% att de minsann valde sin egen väg. Jag tyckte det var underligt och kunde inte hålla käften.

"Jo, men alltså... Om alla här inne väljer sin egen väg tycker jag det är mycket märkligt att strömmen, utanför det här rummet, alltid är i majoritet. Jag kan helt ärligt säga att jag ibland följer strömmen, om strömmen råkar vara det fiffigaste alternativet."

Sen blev det en massa OmBlickarKundeDöda-ögon som riktades mot mig. Och de möttes av ett VälkommenTillKunskapenOmVemFanDuÄr-leende. Nästa fråga var hur man skulle kunna få ett bättre klimat på arbetsplatsen. Svaren som regnade ner var mest att alla andra på arbetsplatsen skulle ta upp kritik med den det rörde, istället för att snacka bakom ryggen...
Och då höll jag på att spricka.

"Är det inte vettigare att ta hand om sig själv först? Erkänna för sig själv och omvärlden att man gör precis detsamma? Att man är del av problemet? För AllaAndra är ju inte här och oavsett om de var det så kan man inte ändra på andra människor hursomhelst."

Tystnaden var total. Nu var det krigsstämmning i lokalen. Det var resten mot mig. Samtidigt såg en del av skocken ut som om de tappat kläderna. Nakna, liksom blottade. Ertappade med näven i kakburken. En massa andra frågor sorlade förbi och då utbildningen närmade sig sitt slut så ställdes frågan varför vi är så dåliga på att säga positiva saker, till varandra, om varandra och om oss själva. Varför det ses som kaxigt att säga att man är bra på något. Givetvis var alla hönsen på stället oerhört duktiga på att säga till andra att de gjort något bra. Förståss! Svaren som kom var så intetsägande och genomskinliga att det var löjligt. Jag gäspade och försökte tvinga klockan att röra sig fortare. Föreläsaren tittade mot mig som om hon sökte något svar på frågorna från mitt håll.

"Heh... Jo, alltså... Det handlar om maktkamp. Man får inte vara bättre än andra. Inte på något vis. Även om fakta är att Lisa är bättre på tillexempel såromläggning än Kajsa, samtidigt som Kajsa är bättre än Lisa på att ta blodprover."

Oh... Ramaskri! Så var det inte alls. Man kunde visst vara bättre och det var ingen i lokalen som hade något emot att erkänna att någon var bättre än dem på någonting. Minsann! Och sådeså!

"Vad bra! Jag antar att det innebär att alla här kommer snacka med mig när vi lämnat den här lokalen. Och att alla sura miner och blickar mot mig bara varit ett fantasifoster i min skalle!"

Ibland är det för enkelt att tillverka tystnad. Den bröts av föreläsaren som sa: "Jag vill gärna prata med dig sen Charlotte."

Lokalen töms. Hönsen försvinner och kacklandet med dem. Kvar sitter jag, och vet inte riktigt vad som väntar...

-"Du har mycket intressanta tankar."
-"Tack."

Hon skulle bara veta.