The mission.

"Om du har ett äpple vill du dela det med mig, i en äppelmelodi? Eller vill du ha ditt goda äpple för dig själv och inte få nån melodi?"

Min uppväxt smyckades med tonerna av den melodin från både höger och vänster. Men att dela med sig tycks föråldrat, och idag är världen väldigt äppelmelodilös. Någon spatserade in på kontoret idag och frågade om någon, av oss som satt där, hade delegering att utföra ett visst arbete. Det hade jag, och jag tycktes vara den enda. Och det var bra och allt det där, för då kunde jag hjälpa den vårdtagaren, och det skulle bara ta en kvart eller så. Kalas. Då kanske den där människan som ställde frågan kunde ta min 10minutersvårdtagare för mig?

- "Nej."
- "Nej?"
- "Nej, alltså... Jag har redan så mycket att göra."
- "Jo, men det har jag också."
- "Ja, men jag får inte göra vad som krävs hos den vårdtagaren."
- "Och därför gör jag det, men du får göra vad som krävs hos den andra, och då kan du väl hjälpa mig med det?"
- "Nej."
- "Oh... så du menar att jag ska straffas för att jag är fulldelegerad? Jag ska alltså stressa häcken av mig för att du inte lyckats bli det? Det kommer bli ett intressant samtalsämne på arbetsplatsträffen i eftermiddag, vad hette du sa du?"

Jävla nolla! Inte för att hon inte hade delegering på diverse, utan av den enkla anledning att hon var dum i huvudet och gjorde sig svår. Hon var orättvis och sånt får jag ilska i hela magen utav. Naturligtvis gjorde jag mitt jobb och hennes. Och klart som nyputsade fönster hemma hos mamma så togs det upp på träffen i eftermiddags..

Och nu har jag gett mig fan på att tralla äppelmelodivisan för hela världen. Det ska vara rättvist, man ska dela med sig, av det bra och av det dåliga. Och jo, jag är medveten om att det är nästintill omöjligt, men lyckas jag få någon att fatta har jag iaf lyckats med något.