I´m still alive.

Nu kommer insikten om hur det hade kunnat gå. Och med den också känslan av att vara jävligt bräcklig, liten och vilse. Och tårar.

Jag har varit vaken i snart åtta timmar. Det skulle varit drygt tio, men min sjukdom bestämde annorlunda. Jag brukar säga att jag föddes med otur, men det är enbart bullshit. Det finns få som har en sådan jävla tur som jag. Jag borde varit död flera gånger om, men tack vare änglavakt eller whatever så lever jag fortfarande. Å andra sidan hade jag inte behövt alla de här näradödenupplevelserna om det inte var för otur, så det går väl kanske jämnt upp. Vad vet jag?

Oavsett hur många gånger det här händer så kommer jag förmodligen aldrig lära mig handskas med känslorna. Tänk om jag inte vaknat? Tänk om jag inte vaknar nästa gång? När kommer det hända igen? Det spelar ingen roll hur jag försöker skjuta undan tankarna, de finns alltid där någonstans inom mig. Jag har ingen lust att dö. Det finns så mycket jag ska göra innan det är dags att kasta handdukar.

Jag försöker använda känslorna till något kreativt, men allt jag känner för att måla är något i stil med det här:


Men något säger mig att många skulle ha svårt att inse vidden av det hela.
Och så är man tillbaks på den jävla rutan där man önskar att någon förstår, att livet vore rättvist och att det vore fred i världen.

Om någon timma kommer jag ge upp. Det är inte lönt att tänka på vad som hade kunnat hända. Jag kan inte ändra något, kan inte göra det annorlunda och tankarna blir till sist för överväldigande för att kunna hanteras. Jag kommer rycka på axlarna åt det, som om det inte berör mig. Men det gör det. För mycket för att jag ska palla bearbeta det. Jag vet fortfarande inte hur det kom sig att jag faktiskt vaknade. Jag vill tro att min kropp liksom inte heller känner sig redo att kila vidare. Och det är juh en liten tröst iaf.