Thursday, February 19, 2009
Bullseye!
Hehehe... Jag kan inte låta bli att jubla. Förmodligen kommer folk att anse att kvinnan var ett oskyldigt stackars offer. Jag satsar mina ord på motsatsen. Hon var där, och hade med all säkerhet bidragit ekonomiskt eller på annat vis för att sån här skit ska fortgå. Och det var ren payback av PappaKossa. Som förövrigt var den enda helt oskyldiga i den här historien. Vad fan tänkte de sig? Att de på något vis har full kontroll över andra levande varelser? Att de är smartare? Bättre? Nästa jul ska jag önska fler berserkande tjurar till världen, för de enda dumma djuren på detta klot är fan människorna.
Friday, February 6, 2009
Veckan från helvetet.
Jag fick veckans första dödsbesked i måndags morse, det andra igår. Bägge gällde gamla vänner. Idag fick jag en sjukskrivning som gäller tillochmed september. Och ingen vet fortfarande vad som egentligen är fel. Jävla kul vecka det här.
Tuesday, January 6, 2009
TomteSverige och Justitiekansler Troll.
"Oavsett hur det är med skuldfrågan känns det angeläget för mig att säga ett ord till försvar för polis, åklagare och advokat mot de anklagelser som de utsätts för från olika håll. Det finns inte tillstymmelse till stöd för att de skulle ha försökt lura domstolarna och allmänheten att tro att Thomas Quick var skyldig till brott som de inte själva var övertygade om att han hade begått. Polis och åklagare kan ha gått för fort fram ibland, och kanske tog man inte alltid tillräcklig hänsyn till omständigheter som talade emot Quicks skuld. Det är i så fall inte bra, men det var mänskligt i den utredningssituation där de befann sig. De trodde på goda grunder i allt väsentligt på Thomas Quick. Försök tänka dig in i att du själv hade varit polis, åklagare eller advokat i den situationen."- JK Göran Lambertz, Aftonbladet Debatt.
Jag har alltid varit intresserad av olösta brott, mysterier eller olika slags konspirationsteorier. Jag finner ett bisarrt nöje i att se saker från olika perspektiv. Då jag för några år sedan sett dokumentären Loose change så ringde jag en vän och berättade att jag ansåg den intressant. Vännen ifråga fick något jävla psykbryt och slängde luren i örat på mig. Sen kom mail om att hon var "besviken att jag av alla människor trodde på tomtar och troll". Då jag skriftligt förklarade att jag sagt att jag tyckte den var intressant och aldrig påstått att jag trodde på det så blev saken bara ännu värre.
"scenario:
”En man blir skjuten i bröstet och faller till marken och dör. Innan han landar slår han knät i marken.”
Tror du att mannen dog av skottet, välkommen.
Tror du däremot att han dog av skrapsåret på knät kan du ta dina konspirationsteorier och gå din väg. Jag har inget nöje att diskutera idiotier, det kvittar om en ”sårentusiast” påstår i en timme minuter att Bush tjänar pengar på att mannen dog eller att Bono planerat attacken i flera månader. Tack och hej."
Jag har alltid vetat var jag har mig själv. Jag bryr mig inte mycket om ifall folk är besvikna på mig, sålänge jag själv inte är det, och jag är för jävla bra för att sänka mig till dagisnivå. Så jag slutade svara på hennes mail, jag lät bli att kommentera hennes idioti. Och då slog det slint. Hon föreslog att hon skulle ta sig ner till Landskrona så vi kunde göra upp öga mot öga. Detta leder osökt till ett av mina andra intressen. Folks märkliga jävla beteenden.
Jag tycker inte om Göran Lambertz, Justitiekansler. I debatt från 25/9 som handlar om "Styckmordet" så utspelas det här ungefär 18 minuter in i programmet.
"Sitter du inte på två stolar? Å ena sidan sitter du här, för fem minuter sedan, och säger att det finns sådana skäl nu att göra om en rättegång, i det här fallet. Å andra sidan, när det blir skadeståndsmål i Attunda tingsrätt, då ska du företräda staten och säga: Nej, här har inga fel begåtts. Det blir ju fullständigt schizofrent." -Janne Josefsson.
"Det är svårt att förstå för människor." -JK
Okej? Med risk för att få fler mail om att göra upp öga mot öga så... Är det lättare för hundar att förstå? Vad är Göran för något? Gud? Jag är ingen doktor, däremot tog jag hjälp av wikipedia för att få förklaring på JKs uttalande.
*Grandios personlighet är en personlighetsstörning och en psykologisk term, som bl.a. används om seriemördare (Quick sägs vara just seriemördare), som anser sig stå över lagar och mänskligheten. Det är inte ovanligt att någon med grandios självbild anser sig ha gudomliga egenskaper.
*Storhetsvansinne (megalomani, i psykiatrin ett uttryck för ett sinnestillstånd där en person har en starkt överdriven uppfattning, och ofta helt falsk bild, om sig själv och sin roll. Ett känt men schablonartat exempel är den patient på en psykiatrisk vårdinrättning, vilken tror sig vara kejsar Napoleon.
*Hybris är överdriven självuppskattning eller fel uppfattning om individens plats i världsordningen, storhetsvansinne.
*Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning, sitt stora behov av att befinna sig i centrum och brist på empati. Denna patologiska narcissism skiljer sig från den naturliga narcissismen vi alla bär på, känslan av att vilja vara omtyckt. Personer med denna störning utmärker sig genom krocken mellan två motsatta självbilder - den idealistiska bilden av sig själv som storslagen och grandios, gentemot känslor av skam och självhat. Narcissistisk personlighetsstörning behandlas vanligtvis med psykoterapi.(Psykoterapeuten Birgitta Ståhle kanske kan hjälpa?)
Sedan har vi debatt från 16/12 som handlar om Thomas Quick. Här får vi bland annat möta Advokat Pelle Svensson som för ett par år sedan skickade en rättslig utredning om Quickmålen till Justitiekansler Göran Lambertz. Pelle anser att JK bör avsäga sig sitt arbete och kommer med konkreta anklagelser mot JK och JK svarar att "bevisningen är bedövande". Programmet avslutas sedan med att JK säger "Pelle säger mycket dumma saker." och det sista man får se är en hånflinande justitiekansler.
Dagisnivå. Hurra! Det här är snubben som ska se till att vårt rättväsende fungerar. Jag föreslår att, om det visar sig att Quick inte begick alla morden eller något eller att rättväsendet inte fungerat korrekt, vår Justitiekansler avgår jävla genast och sedan får pröjsa iaf de senaste två årens skadestånd ur egen ficka, alternativt placeras bland andra pajkastande femåringar på dagis. Och när det gäller "den bedövande bevisningen" så skriver vår käre JK idag i aftonbladet (första länken i denna blogg) att: "Jag vet inte sanningen. En möjlighet kan vara att Thomas Quick är skyldig till några av morden men inte till alla."
Fantastiskt. Så om man har flera domar så innerbär det inte att rättsväsendet bör granskas om några av dem är fel? Innebär det då också att det är okej att en eller ett par av åtta dömda mördare är oskyldiga? Eller hur fungerar det där egentligen?
Jag har de senaste dagarna maratonkollat mig igenom tre säsonger av Heroes. Serien där vanliga människor får olika förmågor. Och appropå att "det inte finns tillstymmelse till stöd för att de skulle ha försökt lura domstolarna och allmänheten att tro att Thomas Quick var skyldig till brott som de inte själva var övertygade om att han hade begått" så vågar jag tro att Jonny Farebrink är förebild för tv-seriens egen Hiro Nakamura. Karaktären Hiro kan nämnligen förflytta sig i tiden, vilket gör att han kan befinna sig på två platser samtidigt. Liksom Jonny Farebring. För om Polis, Åklagare och Advokat var övertygade om att en snubbe som har vattentätt alibi samtidigt kan nämnas 26 gånger som medhjälpare i en dom, så ser jag ingen annan förklaring. Grattis Sverige, vi har en livs levande Hiro Nakamura i vårt avlånga land. Och inte bara det, här finns flera av karaktärerna från serien. Rollfiguren Matt Parkman kan ändra folks tankar och höra vad de tänker. Liksom Thomas Quick. Så måste det vara. Glöm allt om ledande frågor och matande av information från värt älskade rättssystem, Thomas har förståss hört vad de tänkt efterhand och därav kunnat veta. Och att "De trodde på goda grunder i allt väsentligt på Thomas Quick" beror naturligtvis på att Quick manipulerat deras tankar, fått dem att tro så. Man kan kanske tycka att det räcker så, men Sverige har ytterligare bidragit till den populära serien. I tredje säsongen har någon tagit Hiros minne, han är plötsligt en tioåring fast i en 28-årings kropp. Han kan fortfarande resa i tiden. Så han reser tillbaks för att träffa sin mamma. Fast igentligen åker han för att rädda världen och allt det där, men kolla serien själv om du vill ha en ordentlig koll på det. Oavsett. Ishi Nakamura, Hiro´s mamma, kan heala folk och efter att ha rört vid Hiro´s huvud så har han återfått sina 18 saknade år. Källan till den här karaktären måste vara psykoterapeuten Birgitta Ståhle. I serien återfinns också en konversation mellan Nathan, snubben som kan flyga, och den elake VoodooHäxdoktorn Samedi.
Nathan: -I'm not gonna let you do this!
Samedi: -You? You are just a man. And I am their god.
För er som inte hängde med, låt mig påminna er om uttalanden som: "Det är svårt att förstå för människor"
Jag har svårt att förstå hur en justitiekansler kan få yttra sig om bedövande bevisning och sedan lista tre saker som talar för att Quick är skyldig och lika många som talar för att han är oskyldig. Jag kan inte begripa hur han har rätt att försvara polis, advokat och åklagare som uppenbarligen har begått misstag. Jag förstår inte alls det svenska lagomtänket i hans uttalande om att alla kan ha delvis rätt om Quick är skyldig till vissa mord men inte till andra. Om Quick dömts skyldig till ett mord som han är oskyldig till så har JK misslyckats. Det är det enda jag ser.
Och att säga att: "Men det bör framhållas att det i varje fall i princip är mindre allvarligt om rättsväsendet fäller en oskyldig person som erkänner och vill bli fälld, än om det dömer en oskyldig som hela tiden förnekar." måste vara bortom alla skalor av idioti. Får man vara JK och säga så? Vad är nästa steg? Att det är bättre att en dör än tio? Och Herr JK, låt mig förhelvete påpeka att om man fäller en oskyldig så går det fri en skyldig!
"Det är också lätt att få för sig att allt är svart eller vitt." Detsamma gäller i Heroes. Det är svart eller vitt, men plötsligt ändras det, rollerna kastas om och bovarna blir hjältar och vice versa. Och jag finner ett visst nöje i att, de som i den här bloggen har inspirerat till karaktärerna i serien nu tycks sig inspireras av serien. Plötsligt blir "hjältarna" bovar och tvärtom. För visst är det lätt att få för sig att allt är svart eller vitt. Svart eller vitt.
Det handlar inte längre om ifall Thomas Quick är skyldig eller ej. Jag tror att stora delar av befolkningen har släppt den frågan. Att Thomas är en farlig människa med stort vårdbehov är glasklart. Debatten går inte ut på att släppa lös honom. Numera handlar det om rättsväsendets beteende. Och fler än jag ifrågasätter om huruvida JK borde fått sparken för länge sedan.
För att han är skyldig, till att behöva avgå, talar enligt min mening i huvudsak detta:
1. Han har en rumpa, men tar upp två stolar.
2. Han undviker att svara på frågor och de som svaras på motsäger varandra.
3. Han försvarar rättsväsendet samtidigt som han "i sin mening" säger att de gjort fel.
4. Och för att använda hans egna ord om Quick så: Lyckas han "framstå som skyldig genom att kontinuerligt anpassa sin berättelse och sitt agerande till vad som behövdes för att han skulle bli trodd."
Thursday, December 18, 2008
[paw rikh-titt?]
I flera dagar har jag planerat att dra iväg och införskaffa den sista av alla julklappar. Mitt rätt tragiska måeende har lyckats sätta styltor i däcken för det, och idag lyckades på någotvis bli den allra sista dagen att göra det på, eftersom jag nu bestämt att det skulle göras. Jämfört med alla andra dagar, de jag inte utnyttjat till att införskaffa den där mojängen, så var nog den här värst.
Efter en halvtimmas vaknande, funderande, tvekande och allt annat så begav sig jag och min ångestfyllda ickekoffeinpåfyllda kropp iväg till bussen. Jag hittade en plats längst bak av fordonet och slog mig ner. Till saken tillhör att jag brukar stå på bussarna. Och vid de tillfällen jag sitter så är jag först med att resa mig för barn, äldre, morsor och så... Men idag var det alldeles tillräckligt bemödande med uppgiften att ta sig genom halva Malmö för att införskaffa vad som tänkts ut.
Så där sitter jag, med ett sprängande huvud och ont i hela kroppen. Halva jag förbannar att jag inte bara struntade i det, medan den andra delen av mig ger sig fan på att uthärda och faktiskt bli lite nöjd över att ha klarat av uppgiften. Då kommer det en man på 60-70 år. Han har gått genom hela bussen medan den kört och tagit sig längst bak i fordonet. Han är förvisso äldre än mig, men långt ifrån lastgammal. Och då han väl komit riktigt nära så blänger han mot mig och suckar! Vaffan?
Han har alltså tagit sig förbi ett (jag vet inte hur många säten där är i bussarna) 30-60 tal personer, men ska tvunget låta sin jävla frustration gå ut över mig? Som om jag inte har fullt jävla upp med att lyckas hålla ihop mig själv och min vardag helt utan honom och hans jävla behov av att ta ut saker över andra? Och kanske var det bristen på kaffe som slog över, men jag vägrade iaf att släppa hans sura blick och dramatiska suckande.
"Ville ni något?"
"Jag tycker det är dåligt att folk inte kan lämna plats åt äldre."
"Jaha... Och det kände du att du skulle meddela mig? För jag sitter här med en knäskada och en utmattningsdepression och på det har jag en oförklarlig huvudvärk, men visst skulle jag väl kunna lämna plats åt er om ni bad lite vänligt!"
"Behövs inte. Jag ska av nästa hållplats"
VA!
Folk brukar vara dumma i huvudet, men att vara det helt jävla i onödan?
Väl framme så har butiken naturligtvis inte längre de saker jag tänkt köpa i sitt sortiment. Helt fantastiskt. 20 minuters bussresa, 94 hostande personer, åtminstone en jubelidiot för att få inse att jag borde stannat hemma? Efter en stunds letande hittar jag iaf liknande saker och får, om en lite bitter, nöja mig med dem.
Innan jag ger mig på att åka buss igen så går jag inom Tasty House och tröstköper ett kilo nötter. Och sen är det dags igen. Väntar på bussen, bussen kommer, bussen släpper av folk, bussen står still, bussen öppnar inte framdörrarna och jag liksom bara står där och fattar inte vad som händer. Busschauffören vinkar bakåt och jag tolkar det som att jag ska ta bussen bakom. Problemet med det är att bussen bakom är en 2:a och jag fetvägrar ännu en dag vilse i Malmö. Och bussen står kvar. Bakdörrarna öppnas igen, ingen går av så jag tror att jag fattar att chauffören av någon anledning inte kan öppna framdörrarna. Så jag traskar på bussen. Och får höra: "Ta bussen bakom!"
VA!
För att vara chaufför måste han ha ovanligt lite jävla lokalkännedom. Tillochmed jag har koll på att tvåan inte tar mig dit sjuan gör. Och bussen jag precis klivit på är inte full, han har precis droppat ett tjog bacillspridare. Men okej. Jag går av. Ställer mig och väntar tio minuter till nästa jävla sjua dyker upp. Och när bussen väl kommer och folk börjar trängas sådär som bara folk gör, så kommer en man fram till mig och frågar om den här bussen går till vaddetnuhettesomjaginteallsvet.
Vad är det med mitt utseende som gör att folk tror att jag har lokalkännedom oavsett var jag befinner mig? Jag är ALLTID vilse! Jag mumlade något om att jag inte visste och plötsligt skulle mannen berätta att han minsann var från Göteborg och att det inte var så lätt och att han hälsade på bekanta och ditten och datten. Mitt tålamod tog slut redan innan jag släpade mig upp ur sängen idag jag ville inte alls höra hans livshistoria. Alls.
"Ja? Själv är jag från Uganda, hur ska jag veta?"
Jag tror inte han trodde mig. Snarare fick han nog för sig att jag var galen. Han var den ende som ställde sig bakom mig i kön, och han var noga med att sätta sig långt fram i bussen och inte titta åt mitt håll. Fantastiskt effektivt.
[faar awt hell-veh-teh]
Efter en halvtimmas vaknande, funderande, tvekande och allt annat så begav sig jag och min ångestfyllda ickekoffeinpåfyllda kropp iväg till bussen. Jag hittade en plats längst bak av fordonet och slog mig ner. Till saken tillhör att jag brukar stå på bussarna. Och vid de tillfällen jag sitter så är jag först med att resa mig för barn, äldre, morsor och så... Men idag var det alldeles tillräckligt bemödande med uppgiften att ta sig genom halva Malmö för att införskaffa vad som tänkts ut.
Så där sitter jag, med ett sprängande huvud och ont i hela kroppen. Halva jag förbannar att jag inte bara struntade i det, medan den andra delen av mig ger sig fan på att uthärda och faktiskt bli lite nöjd över att ha klarat av uppgiften. Då kommer det en man på 60-70 år. Han har gått genom hela bussen medan den kört och tagit sig längst bak i fordonet. Han är förvisso äldre än mig, men långt ifrån lastgammal. Och då han väl komit riktigt nära så blänger han mot mig och suckar! Vaffan?
Han har alltså tagit sig förbi ett (jag vet inte hur många säten där är i bussarna) 30-60 tal personer, men ska tvunget låta sin jävla frustration gå ut över mig? Som om jag inte har fullt jävla upp med att lyckas hålla ihop mig själv och min vardag helt utan honom och hans jävla behov av att ta ut saker över andra? Och kanske var det bristen på kaffe som slog över, men jag vägrade iaf att släppa hans sura blick och dramatiska suckande.
"Ville ni något?"
"Jag tycker det är dåligt att folk inte kan lämna plats åt äldre."
"Jaha... Och det kände du att du skulle meddela mig? För jag sitter här med en knäskada och en utmattningsdepression och på det har jag en oförklarlig huvudvärk, men visst skulle jag väl kunna lämna plats åt er om ni bad lite vänligt!"
"Behövs inte. Jag ska av nästa hållplats"
VA!
Folk brukar vara dumma i huvudet, men att vara det helt jävla i onödan?
Väl framme så har butiken naturligtvis inte längre de saker jag tänkt köpa i sitt sortiment. Helt fantastiskt. 20 minuters bussresa, 94 hostande personer, åtminstone en jubelidiot för att få inse att jag borde stannat hemma? Efter en stunds letande hittar jag iaf liknande saker och får, om en lite bitter, nöja mig med dem.
Innan jag ger mig på att åka buss igen så går jag inom Tasty House och tröstköper ett kilo nötter. Och sen är det dags igen. Väntar på bussen, bussen kommer, bussen släpper av folk, bussen står still, bussen öppnar inte framdörrarna och jag liksom bara står där och fattar inte vad som händer. Busschauffören vinkar bakåt och jag tolkar det som att jag ska ta bussen bakom. Problemet med det är att bussen bakom är en 2:a och jag fetvägrar ännu en dag vilse i Malmö. Och bussen står kvar. Bakdörrarna öppnas igen, ingen går av så jag tror att jag fattar att chauffören av någon anledning inte kan öppna framdörrarna. Så jag traskar på bussen. Och får höra: "Ta bussen bakom!"
VA!
För att vara chaufför måste han ha ovanligt lite jävla lokalkännedom. Tillochmed jag har koll på att tvåan inte tar mig dit sjuan gör. Och bussen jag precis klivit på är inte full, han har precis droppat ett tjog bacillspridare. Men okej. Jag går av. Ställer mig och väntar tio minuter till nästa jävla sjua dyker upp. Och när bussen väl kommer och folk börjar trängas sådär som bara folk gör, så kommer en man fram till mig och frågar om den här bussen går till vaddetnuhettesomjaginteallsvet.
Vad är det med mitt utseende som gör att folk tror att jag har lokalkännedom oavsett var jag befinner mig? Jag är ALLTID vilse! Jag mumlade något om att jag inte visste och plötsligt skulle mannen berätta att han minsann var från Göteborg och att det inte var så lätt och att han hälsade på bekanta och ditten och datten. Mitt tålamod tog slut redan innan jag släpade mig upp ur sängen idag jag ville inte alls höra hans livshistoria. Alls.
"Ja? Själv är jag från Uganda, hur ska jag veta?"
Jag tror inte han trodde mig. Snarare fick han nog för sig att jag var galen. Han var den ende som ställde sig bakom mig i kön, och han var noga med att sätta sig långt fram i bussen och inte titta åt mitt håll. Fantastiskt effektivt.
[faar awt hell-veh-teh]
Monday, December 8, 2008
"Ha ha ha bless your soul...
...You really think you're in control?
Nu börjar klockan närma sig fyra månaders sjukskrivning för min del. Under den tiden har jag lämnat prover vid tre tillfällen, röntgats en gång, träffat husläkare tre gånger, akutläkare vid ett tillfälle, psykolog fyra gånger, psykiatriker ehm fem eller sex gånger, gynekolog en gång och fått en tid till en sjukgymnast. Och sen får vi ju inte glömma mötet med försäkringskassan. Jag har också fått utskrivet en medicin som gjorde mig tokdålig och sex andra mediciner som gjort varken till eller från.
Jag har lyckats glömma min väska, med mobil, plånbok och digitalkamera, och härromdagen lyckades jag även med fiaskot att glömma min insulinpump. Att jag är känd för att gå vilse är sin sak, men att jag glömmer annat är inte likt mig.
Så i fredags travade jag in till min psykiatriker och bad om en demensutredning. Hon log mot mig och frågade om det gick bra om jag fick lite parkinsonmedicin istället. Det där leendet hjälpte nada innan hon fått ur sig att hon inte alls trodde jag hade parkinson, utan tänkte att det kanske skulle kunna få bort min huvudvärk. Och när hon sedan visade sin klotterlapp om hur hon skulle förklara det för mig och sådär så var hon förlåten för sekunderna av skräck som hade infunnit sig i mig. Frid och fröjd... Tills Donnan, som förövrigt är en suverän läkare som bryter kraftigt på ryska, börjar prata om kontraströntgen och någonting om diffusa grejer som inte upptäcks på den röntgen jag varit på och att hon misstänker att jag kan ha en skada i hjärnan.
Skada i hjärnan. Skada i hjärnan. Skada i hjärnan.
Jag har en seriös skada i hjärnan. Min hjärna är kvar på det där rummet flera dagar efteråt. Den kör ett skräckfyllt mantra av hennes ryskbrytande uttalande. Skada i hjärnan. Tiden står fetstilla. För mig är det fortfarande fredag, för min hjärna är det domedag. Jag vet inte riktigt hur man bör bearbeta en sån sak. Jag vet inte vad som förväntas av mig. Jag vet inte vad jag förväntar av mig. Ska jag psykbryta på riktigt? Såhär 60 timmar efter beskedet så har det bara kommit några snyftningar, en jävla massa tankar, rädsla och så, men bara enstaka små tårar. En förbannad massa frågor, som ingen kan svara på utan den där röntgen. Så... God Jul och gott jävla nytt år liksom.
Jag vet inte hur länge jag ska vänta på den. Men det här väntandet suger. Fast å andra sidan är det ju förståss fortfarande fredag i min hjärna, så vaffan...
Och apropå tabletterna jag fick, så har inte heller de hjälpt. En av biverkningarna var dock "Paranoia (tex överdriven oro för sin hälsa)".
Kom igen! Jag är 27 år och knaprar parkinsonmedicin och har precis fått veta att jag misstänks ha en skada i hjärnan, Jag behöver väl för fan inga piller för att hjälpa mig vara lite orolig?
Nu börjar klockan närma sig fyra månaders sjukskrivning för min del. Under den tiden har jag lämnat prover vid tre tillfällen, röntgats en gång, träffat husläkare tre gånger, akutläkare vid ett tillfälle, psykolog fyra gånger, psykiatriker ehm fem eller sex gånger, gynekolog en gång och fått en tid till en sjukgymnast. Och sen får vi ju inte glömma mötet med försäkringskassan. Jag har också fått utskrivet en medicin som gjorde mig tokdålig och sex andra mediciner som gjort varken till eller från.
Jag har lyckats glömma min väska, med mobil, plånbok och digitalkamera, och härromdagen lyckades jag även med fiaskot att glömma min insulinpump. Att jag är känd för att gå vilse är sin sak, men att jag glömmer annat är inte likt mig.
Så i fredags travade jag in till min psykiatriker och bad om en demensutredning. Hon log mot mig och frågade om det gick bra om jag fick lite parkinsonmedicin istället. Det där leendet hjälpte nada innan hon fått ur sig att hon inte alls trodde jag hade parkinson, utan tänkte att det kanske skulle kunna få bort min huvudvärk. Och när hon sedan visade sin klotterlapp om hur hon skulle förklara det för mig och sådär så var hon förlåten för sekunderna av skräck som hade infunnit sig i mig. Frid och fröjd... Tills Donnan, som förövrigt är en suverän läkare som bryter kraftigt på ryska, börjar prata om kontraströntgen och någonting om diffusa grejer som inte upptäcks på den röntgen jag varit på och att hon misstänker att jag kan ha en skada i hjärnan.
Skada i hjärnan. Skada i hjärnan. Skada i hjärnan.
Jag har en seriös skada i hjärnan. Min hjärna är kvar på det där rummet flera dagar efteråt. Den kör ett skräckfyllt mantra av hennes ryskbrytande uttalande. Skada i hjärnan. Tiden står fetstilla. För mig är det fortfarande fredag, för min hjärna är det domedag. Jag vet inte riktigt hur man bör bearbeta en sån sak. Jag vet inte vad som förväntas av mig. Jag vet inte vad jag förväntar av mig. Ska jag psykbryta på riktigt? Såhär 60 timmar efter beskedet så har det bara kommit några snyftningar, en jävla massa tankar, rädsla och så, men bara enstaka små tårar. En förbannad massa frågor, som ingen kan svara på utan den där röntgen. Så... God Jul och gott jävla nytt år liksom.
Jag vet inte hur länge jag ska vänta på den. Men det här väntandet suger. Fast å andra sidan är det ju förståss fortfarande fredag i min hjärna, så vaffan...
Och apropå tabletterna jag fick, så har inte heller de hjälpt. En av biverkningarna var dock "Paranoia (tex överdriven oro för sin hälsa)".
Kom igen! Jag är 27 år och knaprar parkinsonmedicin och har precis fått veta att jag misstänks ha en skada i hjärnan, Jag behöver väl för fan inga piller för att hjälpa mig vara lite orolig?
Wednesday, November 26, 2008
Är det val nu igen?
För det brukar ju se ut precis såhär då.
Jag är helt för att det granskas. Helt övertygad om att äldrevården idag är mer fel än rätt. Men vad kommer hända? Fler lagar och regler, och sen är det bra med det? Som läkaren som sa att jag var behandlad för min bihåleinflammation, och därför var jag frisk. Utan att faktiskt undersöka mig eller kolla i journaler. Fantastiskt.
Så till nästa val så blir folk chockade, igen, över att de nya lagarna inte efterföljts. Heja Sverige och dess invånare.
Ni kan skriva hur många lagar ni vill. Problemet är inte lagarna. Problemet är att de som jobbar inom vården har kört fast. De ser inte människorna bakom sjukdomarna längre. De är härdade, utarbetade, ser inte trädet för all jävla skog. Och de som eventuellt kan göra nån skillnad, vikarierna, som fortfarande ser människorna bakom sjukdomen, de blir överkörda, kallas okunniga och naiva.
Så ge fan i allt vad militärtjänstgöring heter. Vad har vi för nytta av att lära oss slåss, när vi är sällsynt usla på att plåstra om? Skicka ut ungdomarna i vården. Låt där bli en oändlig variation folk i äldreomsorgen. Då kanske rösterna hörs? Då kanske nån lyssnar? Och placera för fan om folk efter ett par år. Det är fantastiskt hur nya väggar ger en ny verklighet, hur man ser sitt eget beteende på ett annat vis då man slipper sitta fast i samma sörja dag ut och dag in.
Jag är helt för att det granskas. Helt övertygad om att äldrevården idag är mer fel än rätt. Men vad kommer hända? Fler lagar och regler, och sen är det bra med det? Som läkaren som sa att jag var behandlad för min bihåleinflammation, och därför var jag frisk. Utan att faktiskt undersöka mig eller kolla i journaler. Fantastiskt.
Så till nästa val så blir folk chockade, igen, över att de nya lagarna inte efterföljts. Heja Sverige och dess invånare.
Ni kan skriva hur många lagar ni vill. Problemet är inte lagarna. Problemet är att de som jobbar inom vården har kört fast. De ser inte människorna bakom sjukdomarna längre. De är härdade, utarbetade, ser inte trädet för all jävla skog. Och de som eventuellt kan göra nån skillnad, vikarierna, som fortfarande ser människorna bakom sjukdomen, de blir överkörda, kallas okunniga och naiva.
Så ge fan i allt vad militärtjänstgöring heter. Vad har vi för nytta av att lära oss slåss, när vi är sällsynt usla på att plåstra om? Skicka ut ungdomarna i vården. Låt där bli en oändlig variation folk i äldreomsorgen. Då kanske rösterna hörs? Då kanske nån lyssnar? Och placera för fan om folk efter ett par år. Det är fantastiskt hur nya väggar ger en ny verklighet, hur man ser sitt eget beteende på ett annat vis då man slipper sitta fast i samma sörja dag ut och dag in.
Friday, November 21, 2008
De dagar som flyter smärtfritt...
...kan man feträkna med att något kommer gå fetfel.
Dagen innehöll inga som helst problem förrän jag stod på en öde, mycket snöig och kall, tågstation i landskrona vid tvåtiden. Tåget brukar gå elva över, eller det gör iaf det alla andra timmar än just klockan två. Så, med 22 minuter till godo traskar jag in på ica, istället för att handla när jag väl var framme i malmö.
Efter 6 minuter hade jag fiskat ihop allt på listan och begav mig till kassan. Och där är en donna framför i kön som ska köpa broccoli, och snubban i kassan vet inte var den kostar. Så hon ringer hela butiken och håller på som fan. 26 minuter över två har jag fått betalat. Lönt att springa? Nej.
Men då jag går till väntsalen för att kolla när nästa tåg går så ser jag att där står fullt med folk på perrongen. Tåget var hela tio minuter försenat, och jag var nöjdast i stan.
Väl i malmö, framme vid bussarna står en blå buss. I rutan står det sju. Så jag hoppar på, sätter mig att åka baklänges och är helt nöjd med att där finns mycket plats för mig och min ryggsäck. Efter nån hållplats ser jag Panduro, och tänker för mig själv att det är förbannat märkligt att jag inte noterat det tidigare... Och shit vad man ser allt annorlunda då man åker baklänges liksom. Sen ser jag en byggnad jag känner igen, och all eventuell oro över att vara fel försvinner. Därefter känner jag igen mig fullständigt. Jag åker förbi en kinarestaurang där jag och Kung Keso käkat. Och det är så jävla fel det kan bli. Så jag plingar, plingar, plingar, konkar på mig väskan och ger mig ut i ett mycket grådassigt, snöigt och kallt malmö. Totalt jävla vilse. Blänger på bussen och ser att det står 32F uppe i lamprutan. Kollar ner på förarfönstret och där står inte F någonting, utan 7. Jävla lureri.
Nåja, jag går och går och går och får ont i fötterna, och svär, och förbannar att jag inte tog på mig underställ - som mamma sa åt mig att göra, sen snörvlar jag och funderar på att ringa Kung Keso för lite vägbeskrivning. Kommer på att han har föreläsning och tar upp mobilen för att skicka ett sms, varpå jag inser att jag inte kan skicka något, eftersom min väska blev borttrollad i lördags, telefonen är fetny och hans nummer inte existerar där. Har jag det i huvudet? Nej. Borde jag? Ja.
Och efter en massa promenad hittar jag till värnhem, tar sjuan, frågar chauffören om det verkligen är och allt det där. Kommer hem till Kung Keso och ungarna, bara för att inse att alla ägg är slut, och att jag lik förbannat måste gå ut och handla.
Dagen innehöll inga som helst problem förrän jag stod på en öde, mycket snöig och kall, tågstation i landskrona vid tvåtiden. Tåget brukar gå elva över, eller det gör iaf det alla andra timmar än just klockan två. Så, med 22 minuter till godo traskar jag in på ica, istället för att handla när jag väl var framme i malmö.
Efter 6 minuter hade jag fiskat ihop allt på listan och begav mig till kassan. Och där är en donna framför i kön som ska köpa broccoli, och snubban i kassan vet inte var den kostar. Så hon ringer hela butiken och håller på som fan. 26 minuter över två har jag fått betalat. Lönt att springa? Nej.
Men då jag går till väntsalen för att kolla när nästa tåg går så ser jag att där står fullt med folk på perrongen. Tåget var hela tio minuter försenat, och jag var nöjdast i stan.
Väl i malmö, framme vid bussarna står en blå buss. I rutan står det sju. Så jag hoppar på, sätter mig att åka baklänges och är helt nöjd med att där finns mycket plats för mig och min ryggsäck. Efter nån hållplats ser jag Panduro, och tänker för mig själv att det är förbannat märkligt att jag inte noterat det tidigare... Och shit vad man ser allt annorlunda då man åker baklänges liksom. Sen ser jag en byggnad jag känner igen, och all eventuell oro över att vara fel försvinner. Därefter känner jag igen mig fullständigt. Jag åker förbi en kinarestaurang där jag och Kung Keso käkat. Och det är så jävla fel det kan bli. Så jag plingar, plingar, plingar, konkar på mig väskan och ger mig ut i ett mycket grådassigt, snöigt och kallt malmö. Totalt jävla vilse. Blänger på bussen och ser att det står 32F uppe i lamprutan. Kollar ner på förarfönstret och där står inte F någonting, utan 7. Jävla lureri.
Nåja, jag går och går och går och får ont i fötterna, och svär, och förbannar att jag inte tog på mig underställ - som mamma sa åt mig att göra, sen snörvlar jag och funderar på att ringa Kung Keso för lite vägbeskrivning. Kommer på att han har föreläsning och tar upp mobilen för att skicka ett sms, varpå jag inser att jag inte kan skicka något, eftersom min väska blev borttrollad i lördags, telefonen är fetny och hans nummer inte existerar där. Har jag det i huvudet? Nej. Borde jag? Ja.
Och efter en massa promenad hittar jag till värnhem, tar sjuan, frågar chauffören om det verkligen är och allt det där. Kommer hem till Kung Keso och ungarna, bara för att inse att alla ägg är slut, och att jag lik förbannat måste gå ut och handla.
Thursday, November 20, 2008
I'm so scared that I'll never get put back together...
Tja... Jag hade nog dragit ut det med en massa svammel om jag själv skulle förklarat hur det känns. Med att inte riktigt vara som man brukar/borde/är van vid och så. Men den här beskriver det svammellöst suveränt.
Thursday, November 13, 2008
What!
Jag förbokade wow-uppdateringen på ginza. Ginza var så trevliga att de levererade paketet idag. Lillebror blev apglad att få sitt exemplar sådär innan releasen.
Och jag, jag blev helt förbannad över att min dvdläsare plötsligt fått för sig att den var enbart cdromläsare och därför inte alls tänkte installera något wrath of the lich king på min burk. Den ville inte ens visa shrek. Så det bråkades en stund, sen ringdes Kung Keso. Och efter en del tester så lades telefonen på med ett: "Nej, jag skiter i detta och går och lägger mig istället".
Men eftersom min dag startade på ett dåligt vis, så hann jag inte ens ta av mig strumporna innan jag bestämde mig för att fan ta kontrollen över situationen, eller dvdspelaren då...
Och efter en massa meck så lyckades jag till sist lokalisera rätt jävla drivrutin på hells hemsida. Och där stod det att drivrutinen var "urgent" för ett ÅR sedan!
Var finns alla mail om den saken? Varför har jag inte informerats om det? Och hurihelvete vore det om de kontaktade sina kunder och förklarade att dvdmojängerna skulle få för sig att vara cdmojänger om man inte uppdaterade? Hell!
Men det funkar juh nu iaf...
Och jag, jag blev helt förbannad över att min dvdläsare plötsligt fått för sig att den var enbart cdromläsare och därför inte alls tänkte installera något wrath of the lich king på min burk. Den ville inte ens visa shrek. Så det bråkades en stund, sen ringdes Kung Keso. Och efter en del tester så lades telefonen på med ett: "Nej, jag skiter i detta och går och lägger mig istället".
Men eftersom min dag startade på ett dåligt vis, så hann jag inte ens ta av mig strumporna innan jag bestämde mig för att fan ta kontrollen över situationen, eller dvdspelaren då...
Och efter en massa meck så lyckades jag till sist lokalisera rätt jävla drivrutin på hells hemsida. Och där stod det att drivrutinen var "urgent" för ett ÅR sedan!
Var finns alla mail om den saken? Varför har jag inte informerats om det? Och hurihelvete vore det om de kontaktade sina kunder och förklarade att dvdmojängerna skulle få för sig att vara cdmojänger om man inte uppdaterade? Hell!
Men det funkar juh nu iaf...
Sunday, November 9, 2008
Tre favoriter...
Fuel - Bad Day
REM - Bad Day
Daniel Powter - Bad Day
Och jag...
Jag har haft en bra dag idag. Faktiskt.
Thursday, November 6, 2008
Mode i parken.
Depeche Mode kommer till parken nästa sommar.
För att få se detta spektakel får man pröjsa nånstans mellan 395 - 650 danska små kronor. Jag är dåligt insatt i vad danska pengar är värda idag, men jag kan fan räkna ut att det är ett jävla klipp att istället pröjsa 695 svenska spänn, ta en bil/buss/tåg/cykel till arvikafestivalen, se dem där och ett helt annat gäng artister också.
Heja Arvika, det där rodde ni fan hem.
För att få se detta spektakel får man pröjsa nånstans mellan 395 - 650 danska små kronor. Jag är dåligt insatt i vad danska pengar är värda idag, men jag kan fan räkna ut att det är ett jävla klipp att istället pröjsa 695 svenska spänn, ta en bil/buss/tåg/cykel till arvikafestivalen, se dem där och ett helt annat gäng artister också.
Heja Arvika, det där rodde ni fan hem.
Thursday, October 23, 2008
Coma.
Jag har en 1*1meter, svartvit, tavla ovanför sängen som en vän målat åt mig. Förutom alla Tintin-tavlor, som jag målat, så är det den enda "idolbild" som existerar här (borträknat alla jävla speglar och inramade bilder på mig). Den föreställer Slash.
1993 hängde, till mammas förfäran, en 2*2meter "Spaghetti Incident"-poster på min vägg.
Min första skiva var en liten cd-singel med NKOTB. Jag fick den av min storebror. Den första jag köpte var "Lies". Och just det, med Guns N' Roses.
Jag får fortfarande rysningar i hela kroppen av "Civil War", slänger igång "Estranged" de fåtal gånger jag ogillar min ensamhet, deppar järnet till "Don´t cry" och "November Rain", känner mig barnsligt trygg till "Sweet Child of Mine" och kan ibland hitta lite tålamod om "Patience" spelas. Jag skulle ljuga om jag påstod annat än att Guns n´Roses är mitt favoritband.
Och jo... Nu snackar jag juh om låtar från 90-talet. Men... De har gett så förbannat mycket mer. Gn´R öppnade mina ögon för Blind Melon, (och deras "Mouthful of Cavities" går inte av för hackor)efter att jag sett deras sångare i nån video. Matt (trummisen) lirade med The Cult, som också är ett grymt band. Sen var där juh Slash´s projekt. Slash´s Snakepit och inte minst Velvet Revolver. Jag skulle vilja skriva något halvsött om Gilbys och Izzys soloprojekt...
Nej. Det går inte.
Och ja... Förståss skriver jag nu detta eftersom det släppts en singel idag. Efter 14 år. Jag kan inte påstå att jag älskar den. Jag tänker inte heller påstå att jag förväntade mig att jag skulle göra det. Inte heller är jag besviken.
För en stund fick jag vandra tillbaks till en tid då allt inte var så besvärligt. Då det fanns mer än en bra låt på varje platta. Till en tid då man slapp vara vuxen, mer än då man ville vara det. Då det var föräldrarnas problem att bekymra sig för matlagning, ekonomi och framtiden.
"Hey you caught me in a coma
And I don't think I wanna
Ever come back to this...world again
Kinda like it in a coma
'Cause no one's ever gonna
Oh, make me come back to this...world again
Now I feel as if I'm floating away
I can't feel all the pressure
And I like it this way"
Natti.
1993 hängde, till mammas förfäran, en 2*2meter "Spaghetti Incident"-poster på min vägg.
Min första skiva var en liten cd-singel med NKOTB. Jag fick den av min storebror. Den första jag köpte var "Lies". Och just det, med Guns N' Roses.
Jag får fortfarande rysningar i hela kroppen av "Civil War", slänger igång "Estranged" de fåtal gånger jag ogillar min ensamhet, deppar järnet till "Don´t cry" och "November Rain", känner mig barnsligt trygg till "Sweet Child of Mine" och kan ibland hitta lite tålamod om "Patience" spelas. Jag skulle ljuga om jag påstod annat än att Guns n´Roses är mitt favoritband.
Och jo... Nu snackar jag juh om låtar från 90-talet. Men... De har gett så förbannat mycket mer. Gn´R öppnade mina ögon för Blind Melon, (och deras "Mouthful of Cavities" går inte av för hackor)efter att jag sett deras sångare i nån video. Matt (trummisen) lirade med The Cult, som också är ett grymt band. Sen var där juh Slash´s projekt. Slash´s Snakepit och inte minst Velvet Revolver. Jag skulle vilja skriva något halvsött om Gilbys och Izzys soloprojekt...
Nej. Det går inte.
Och ja... Förståss skriver jag nu detta eftersom det släppts en singel idag. Efter 14 år. Jag kan inte påstå att jag älskar den. Jag tänker inte heller påstå att jag förväntade mig att jag skulle göra det. Inte heller är jag besviken.
För en stund fick jag vandra tillbaks till en tid då allt inte var så besvärligt. Då det fanns mer än en bra låt på varje platta. Till en tid då man slapp vara vuxen, mer än då man ville vara det. Då det var föräldrarnas problem att bekymra sig för matlagning, ekonomi och framtiden.
"Hey you caught me in a coma
And I don't think I wanna
Ever come back to this...world again
Kinda like it in a coma
'Cause no one's ever gonna
Oh, make me come back to this...world again
Now I feel as if I'm floating away
I can't feel all the pressure
And I like it this way"
Natti.
Tuesday, October 21, 2008
Rumpfixerad astronaut.
I helgen spenderade Kung Keso en massa tid med topphöljet av avföringspartier.
Först lillebrors flickvänish´s.
Sen såg det ut ungefär såhär, i drygt en arbetsdags tid.
Slutresultat.
Och den här rumpan lirade wow istället.
Först lillebrors flickvänish´s.
Sen såg det ut ungefär såhär, i drygt en arbetsdags tid.
Slutresultat.
Och den här rumpan lirade wow istället.
Wednesday, October 15, 2008
Jo, men...
"När man är sjukskriven får man bara 80% av lönen."
Om alls, det vill säga.
I slutet av förra månaden fick jag 80% av 4 dagars lön. Plus 10% av resten av månaden. Detta levererades av mitt arbete. Av försäkringskassan fick jag nada, för de har sex veckors handläggning. Så denna månaden har levts i absolut pengabrist. Hyresvärden fick telefonsamtal om att hyra dessvärre inte kunde levereras i tid, och eftersom jag annars är mönsterbetalare så godtogs det. Härromdagen ringde jag min far och bad att få låna ett par femhundringar, för att kunna hämta ut mediciner, köpa mjölk och ta mig till malmö. Livet som sjukskriven suger mer än bara sjukdomen.
Och då jag idag loggade in på banken så såg jag att mina pengar faktiskt hade kommit från försäkringskassan. Yay! De hade tillochmed snabbat på sina sex veckor med två. Helt otroligt. Däremot får jag tydligen pröjsa de två veckorna med min lön. För de har bara satt in 16 dagars ersättning. Så, ja... 80% av två tredjedelar.
När du är sjuskriven får du först leva på ingenting. Och under tiden kan du roa dig med att bekymra dig om att överleva och vakta brevlådan från inkassokrav. Därefter får du leva på 70% av 67% och så kan du drömma om att detta hjälper dig i din utmattningsdepression. Heja Sverige.
Om alls, det vill säga.
I slutet av förra månaden fick jag 80% av 4 dagars lön. Plus 10% av resten av månaden. Detta levererades av mitt arbete. Av försäkringskassan fick jag nada, för de har sex veckors handläggning. Så denna månaden har levts i absolut pengabrist. Hyresvärden fick telefonsamtal om att hyra dessvärre inte kunde levereras i tid, och eftersom jag annars är mönsterbetalare så godtogs det. Härromdagen ringde jag min far och bad att få låna ett par femhundringar, för att kunna hämta ut mediciner, köpa mjölk och ta mig till malmö. Livet som sjukskriven suger mer än bara sjukdomen.
Och då jag idag loggade in på banken så såg jag att mina pengar faktiskt hade kommit från försäkringskassan. Yay! De hade tillochmed snabbat på sina sex veckor med två. Helt otroligt. Däremot får jag tydligen pröjsa de två veckorna med min lön. För de har bara satt in 16 dagars ersättning. Så, ja... 80% av två tredjedelar.
När du är sjuskriven får du först leva på ingenting. Och under tiden kan du roa dig med att bekymra dig om att överleva och vakta brevlådan från inkassokrav. Därefter får du leva på 70% av 67% och så kan du drömma om att detta hjälper dig i din utmattningsdepression. Heja Sverige.
Tuesday, October 14, 2008
Monday, October 13, 2008
Sunday, October 12, 2008
Om man ger...
...mer än vad man har, så går man säkerligen i konkurs.
Det handlar inte om att skuldbelägga någon. Alls.
Snarare är det en insikt om att jag förnekat hur jävla dåligt jag mår.
Och insikten fetsuger.
Jag vetifan hur jag ska lyckas må bättre. Känns rätt hopplöst just nu.
Det handlar inte om att skuldbelägga någon. Alls.
Snarare är det en insikt om att jag förnekat hur jävla dåligt jag mår.
Och insikten fetsuger.
Jag vetifan hur jag ska lyckas må bättre. Känns rätt hopplöst just nu.
Thursday, October 2, 2008
Så var det då.
Jag tänkte, så småningom, avlägsna mitt konto på lunarstorm. Jag har inte skrivit något där sedan den här bloggen startades. Däremot finns det tio års dagboksinlägg liggandes där. Så, med jämna mellanrum kommer några favoriter publiceras även här.
Med start nu.
"Allergi!
Tis 16 maj 2006 16:32 (Uppdaterad Ons 17 maj 2006 20:56)
Inte nog med att det är pollen vart man går i världen nu, nej, man ska bli förbaskat prickig av solen med och dessa två allergier ska givetvis spä på den vanliga pälsdjursallergin. Tror ni det räcker med det?
Inte en chans.
I lördags då jag jobbade snackade en arbetskamrat om en polare till henne som hon trodde att jag skulle passa bra ihop med.
Värt ett försök, tänkte jag.
Jag träffade denne i söndags. Drack kaffe, snackade.
Och han följde mig hem till dörren.
Trevligt.
Tio minuter senare ringer han och frågar om vi ska se film.
Nej! Det ska vi inte göra. Jag kom nyss hem liksom.
Dagen därpå, igår alltså, träffas vi igen. Dricker kaffe, snackar. Jag förklarar att jag inte är intresserad av något förhållande, att jag är förbannat nöjd solo, att jag har för vana att köra över folk utan egen vilja. Han säger att han förstår och jag är helt nöjd med mig själv. Därefter undrar han om jag ska följa med och passa min arbetskamrats barn; "För det är juh lika bra de vänjer sig vid att vi kommer bägge två"
Fy fan. Inte! Svaret blir återigen: "Jävla NEJ!"
En timma efter att han försvunnit så ringer han. Undrar om jag ska med ut och promenera. NEJ! Jag ligger och vilar, mår inte bra, vill inte, har annat för mig. NEJ!!
Tio minuter efter samtalet dyker han upp på msn med frågan: "Är du där?"
Klockan sju i morse kom ett sms där han undrade om vi skulle ses idag.
NEEEEEEEJ!!!!
Klockan tolv började jag jobba. Förklarade för min arbetskamrat att det inte finns en chans i helvete att det kommer bli något av det där. "Vill jag ha en svans köper jag en valp!" Nu ska det bara klargöras för denne svårfattade människan.
Och ja, jag är fan allergisk mot folk som inte fattar ett nej. Oerhört så. Ska bli intressant att se hur starka ord som behövs för att det ska kopplas i den hjärnan.
To be continued...
Det behövdes inte rytas så där förfärligt mycket. Efter att ha fått läget berättat i KLARTEXT lovade han att han inte skulle höra av sig och att all eventuell (Läs:NEJ!) kontakt fick ske från mitt håll. Bra.
Idag ringde arbetskamraten och förklarade att även hon snackat med honom och att han hade varit jävligt ledsen över det inträffade. Tro fan det... För nu kan han inte längre dekorera någon jävla sommarstuga i sin lilla fantasivärld. Inga bröllop, gräsliga strandpromenader eller tjutande ungar. Och ingen mår bättre än jag."
"Men det var juh...
Fre 19 maj 2006 21:32
... HELVETE vad folk fattar förbannat illa!
Yes. Mister stalker är igång igen.
Förbannade amöba!
Och säkerligen kommer jag få höra av min arbetskamrat om hur fruktansvärt otrevlig jag är. Well, jag hoppas jag får det, för det skulle innebära att han har fattat.
Han lyckades hålla käften i flera dagar, tre tillochmed. Sen fixade han inte det längre och ett "hej hur är det?" dök upp på msn.
Jag: "Det var fint nyss" (Jag trodde han skulle koppla att det betydde att han sabbade min sinnesstämmning, men icke)
Han: "ja e helt slut" (Jag frågade inte, vad fan fick honom att tro att jag ville veta?)
Jag: (Inget svar här)
Han: "har haft massor i skolan den här veckan"
(Intresseklubben slår volter här)
Han: "Hur har du haft det på jobbet då?"
(Hoppar studsmatta också)
Han: "Vad gör du?"
(Dödar folk med tanken)
Han: "Jag trodde vi skulle kunna snacka här iaf"
(Raseriutbrott nu. Explosion. Jävlar anamma!)
Jag: "Och jag trodde du sa i telefon, sist vi pratade, att all eventuell jävla kontakt mellan oss fick komma från mitt håll! Men det var visst förbannat inte sant va? Har du så förbannat trist liv att du måste lokalisera någon som får dig att känna dig ännu tråkigare? Fattar du inte att jag är förbannat upptagen med att göra ingenting och må bra? Jag har inte tid med dig och ditt ryggradslösa, eländiga, trötta och gnälliga jag. Fatta!"
Han: "Jo, men..."
(Studsa, studsa)
Jag: "Men vadå? Det stavas män och du sänker liksom hela den delen av befolkningen just nu"
(Förbannat nöjd här)
Han: "varför är du så sur?"
(Nä nu jävlar!)
Jag: "För att det är så förbannat orättvist här i världen. Jag får allt: Hjärna, utseende, humor, eget jävla liv och en massa livslust och du får ingenting av detta. Fan vad taskigt. Läs: Jag tycker inte du är skoj, intressant eller rolig på något sätt alls. Bara precis tragisk. Låt för fan bli mig!!!"
Han: "Ska lira diablo nu."
(Kanske att han kopplade! *Hoppas*)
Han: "Ska du jobba i helgen eller?"
(Va? Har han ingen som helst självbevarelsedrift?)
Han: "Jag vet att du ska jobba i helgen"
(Och nu blir det svart. *Hat, hat, hat*)
Jag: "Om du varit här nu hade du suttit så jävla långt in i väggen att du ramlat utanför byggnaden. Fattar du hur jävla skadad du är? Det finns inget intresse härifrån och skulle du någonsin finna såpass mycket mod att komma i närheten av mig någonsin igen så kommer jag utan att tveka avlägsna ditt förbannade jag från den här planeten."
(Det där räckte inte)
Jag: "Och du behöver inte svara något på det där!"
(Mer, mer, mer...)
Jag: "Jag önskar precis bara att det som ser ut att kunna innehålla en hjärna på din kropp får en liten jävla gnista av funktion så att du fattar det här: DRA ÅT JÄVLA HELVETE!!!"
Han: "Ha det bra"
(Jävla mes!)
Jag: "Jag kommer ha det fantastiskt. Jag har det alltid hur bra som helst. Och nu när du försvinner kommer jag ha det ännu bättre"
Han: "Hej..."
(Absolut tystnad)
1, 2, 3, 4 sekunder.
Han: "Jag kommer inte höra av mig igen"
(Spååååån!)
Han: "Bara så du vet det"
(Seglivade jävla toffel!)
Jag: "Du, ge för fan upp! Jag vet att du tycker jag är en jävla frän brud, med alla egenskaper du saknar, men inse att du inte har en chans. Jag är för mycket för dig. För bra. För rolig. Förmodligen för snygg och alldeles säkert för intelligent. Och att spela sårad och ledsen kommer du ingenstans med, det kanske fungerar på andra brudar, sådana med samvete... Men det har jag inget! Du gör bara bort dig!"
Han: "Hej då"
(Snälla! Låt det vara över!)
No more.
Killen satte sin status på upptagen.
Jag blockerade jävla genast!
Nån annan som ville vara dryg så in i helvete? =0"
Med start nu.
"Allergi!
Tis 16 maj 2006 16:32 (Uppdaterad Ons 17 maj 2006 20:56)
Inte nog med att det är pollen vart man går i världen nu, nej, man ska bli förbaskat prickig av solen med och dessa två allergier ska givetvis spä på den vanliga pälsdjursallergin. Tror ni det räcker med det?
Inte en chans.
I lördags då jag jobbade snackade en arbetskamrat om en polare till henne som hon trodde att jag skulle passa bra ihop med.
Värt ett försök, tänkte jag.
Jag träffade denne i söndags. Drack kaffe, snackade.
Och han följde mig hem till dörren.
Trevligt.
Tio minuter senare ringer han och frågar om vi ska se film.
Nej! Det ska vi inte göra. Jag kom nyss hem liksom.
Dagen därpå, igår alltså, träffas vi igen. Dricker kaffe, snackar. Jag förklarar att jag inte är intresserad av något förhållande, att jag är förbannat nöjd solo, att jag har för vana att köra över folk utan egen vilja. Han säger att han förstår och jag är helt nöjd med mig själv. Därefter undrar han om jag ska följa med och passa min arbetskamrats barn; "För det är juh lika bra de vänjer sig vid att vi kommer bägge två"
Fy fan. Inte! Svaret blir återigen: "Jävla NEJ!"
En timma efter att han försvunnit så ringer han. Undrar om jag ska med ut och promenera. NEJ! Jag ligger och vilar, mår inte bra, vill inte, har annat för mig. NEJ!!
Tio minuter efter samtalet dyker han upp på msn med frågan: "Är du där?"
Klockan sju i morse kom ett sms där han undrade om vi skulle ses idag.
NEEEEEEEJ!!!!
Klockan tolv började jag jobba. Förklarade för min arbetskamrat att det inte finns en chans i helvete att det kommer bli något av det där. "Vill jag ha en svans köper jag en valp!" Nu ska det bara klargöras för denne svårfattade människan.
Och ja, jag är fan allergisk mot folk som inte fattar ett nej. Oerhört så. Ska bli intressant att se hur starka ord som behövs för att det ska kopplas i den hjärnan.
To be continued...
Det behövdes inte rytas så där förfärligt mycket. Efter att ha fått läget berättat i KLARTEXT lovade han att han inte skulle höra av sig och att all eventuell (Läs:NEJ!) kontakt fick ske från mitt håll. Bra.
Idag ringde arbetskamraten och förklarade att även hon snackat med honom och att han hade varit jävligt ledsen över det inträffade. Tro fan det... För nu kan han inte längre dekorera någon jävla sommarstuga i sin lilla fantasivärld. Inga bröllop, gräsliga strandpromenader eller tjutande ungar. Och ingen mår bättre än jag."
"Men det var juh...
Fre 19 maj 2006 21:32
... HELVETE vad folk fattar förbannat illa!
Yes. Mister stalker är igång igen.
Förbannade amöba!
Och säkerligen kommer jag få höra av min arbetskamrat om hur fruktansvärt otrevlig jag är. Well, jag hoppas jag får det, för det skulle innebära att han har fattat.
Han lyckades hålla käften i flera dagar, tre tillochmed. Sen fixade han inte det längre och ett "hej hur är det?" dök upp på msn.
Jag: "Det var fint nyss" (Jag trodde han skulle koppla att det betydde att han sabbade min sinnesstämmning, men icke)
Han: "ja e helt slut" (Jag frågade inte, vad fan fick honom att tro att jag ville veta?)
Jag: (Inget svar här)
Han: "har haft massor i skolan den här veckan"
(Intresseklubben slår volter här)
Han: "Hur har du haft det på jobbet då?"
(Hoppar studsmatta också)
Han: "Vad gör du?"
(Dödar folk med tanken)
Han: "Jag trodde vi skulle kunna snacka här iaf"
(Raseriutbrott nu. Explosion. Jävlar anamma!)
Jag: "Och jag trodde du sa i telefon, sist vi pratade, att all eventuell jävla kontakt mellan oss fick komma från mitt håll! Men det var visst förbannat inte sant va? Har du så förbannat trist liv att du måste lokalisera någon som får dig att känna dig ännu tråkigare? Fattar du inte att jag är förbannat upptagen med att göra ingenting och må bra? Jag har inte tid med dig och ditt ryggradslösa, eländiga, trötta och gnälliga jag. Fatta!"
Han: "Jo, men..."
(Studsa, studsa)
Jag: "Men vadå? Det stavas män och du sänker liksom hela den delen av befolkningen just nu"
(Förbannat nöjd här)
Han: "varför är du så sur?"
(Nä nu jävlar!)
Jag: "För att det är så förbannat orättvist här i världen. Jag får allt: Hjärna, utseende, humor, eget jävla liv och en massa livslust och du får ingenting av detta. Fan vad taskigt. Läs: Jag tycker inte du är skoj, intressant eller rolig på något sätt alls. Bara precis tragisk. Låt för fan bli mig!!!"
Han: "Ska lira diablo nu."
(Kanske att han kopplade! *Hoppas*)
Han: "Ska du jobba i helgen eller?"
(Va? Har han ingen som helst självbevarelsedrift?)
Han: "Jag vet att du ska jobba i helgen"
(Och nu blir det svart. *Hat, hat, hat*)
Jag: "Om du varit här nu hade du suttit så jävla långt in i väggen att du ramlat utanför byggnaden. Fattar du hur jävla skadad du är? Det finns inget intresse härifrån och skulle du någonsin finna såpass mycket mod att komma i närheten av mig någonsin igen så kommer jag utan att tveka avlägsna ditt förbannade jag från den här planeten."
(Det där räckte inte)
Jag: "Och du behöver inte svara något på det där!"
(Mer, mer, mer...)
Jag: "Jag önskar precis bara att det som ser ut att kunna innehålla en hjärna på din kropp får en liten jävla gnista av funktion så att du fattar det här: DRA ÅT JÄVLA HELVETE!!!"
Han: "Ha det bra"
(Jävla mes!)
Jag: "Jag kommer ha det fantastiskt. Jag har det alltid hur bra som helst. Och nu när du försvinner kommer jag ha det ännu bättre"
Han: "Hej..."
(Absolut tystnad)
1, 2, 3, 4 sekunder.
Han: "Jag kommer inte höra av mig igen"
(Spååååån!)
Han: "Bara så du vet det"
(Seglivade jävla toffel!)
Jag: "Du, ge för fan upp! Jag vet att du tycker jag är en jävla frän brud, med alla egenskaper du saknar, men inse att du inte har en chans. Jag är för mycket för dig. För bra. För rolig. Förmodligen för snygg och alldeles säkert för intelligent. Och att spela sårad och ledsen kommer du ingenstans med, det kanske fungerar på andra brudar, sådana med samvete... Men det har jag inget! Du gör bara bort dig!"
Han: "Hej då"
(Snälla! Låt det vara över!)
No more.
Killen satte sin status på upptagen.
Jag blockerade jävla genast!
Nån annan som ville vara dryg så in i helvete? =0"
Monday, September 29, 2008
Subscribe to:
Comments (Atom)