Eh?

Var är Hitler?
Ehm... snubben föddes 1889.
Ska vi tippa på att han är död?
Spelar det nån roll var och när?
Kan vi inte leta efter försvunna människor födda lite närmre dagsläget istället?

Heh...

Det regnade i Malmö då jag vid 18-tiden steg av tåget. Naturligtvis var tåget försenat, precis som vanligt. Inga nyheter där inte. Känslan som mötte mig då jag entrade öresundstågsdörrarna var, också de som vanligt, depression. Ångest. Jag fattar inte hur man kan leva i den staden. Den är grå, även om det inte regnar, och känslorna som sprids med luften är en blandning av depression och desperation.

Det bokade mötet var ingen direkt hit. Säkerligen skulle andra finna mötesdeltagaren underhållande, men jag var inte road. Alls. Men så är jag juh också en oerhört svårroad, krävande Donna...

Efter en pick-up runda, ett husvagnsbesök, en kopp pulverkaffe och en föreläsning om att man inte ska analysera allt utan bara acceptera (Ja, snubben föreläste för fel jävla människa)så fann jag en glädje i att stå på malmöcentral och vänta på tåg i nästan två timmar.

Inte bara överlevde jag resan, jag fick också ytterligare en anekdot om en totalt misslyckad dejt att berätta om...

I´m in heaven - do not disturb.

Ducktales!

Boredom leads to weird things...

"Walk when not able and fight till the end but Im only human"

I år har min lillebror haft två inbrott, flyttat och är precis lagom deprimerad. Min mamma har opererats för cancer och är deprimerad. Min storebror ska skiljas. Pappa har, vad jag vet, inga större problem. Det var familjen det.

Min tekniska karma tycks smittad av mitt ex, i år har hårddisken krashat, sen air condiotionen, därefter digitalkameran och ipoden.

Förövrigt har jag betalt 1300 spänn för en flygbiljett som inte gick att lösa ut, och flygbolaget i fråga går inte att ringa från sverige, de vägrar dessutom att svara på mail. Jag har utsatts för bombhot, haft solallergi, träffat två diabetesläkare dummare än döden, ramlat i en trappa och trott att jag var förlamad, min läkare har slutat och ersatts och nu ska ersättaren också sluta, jag har bränt sönder min arm på en plåt, träffat nån från andra sidan ett hav som jag saknar nått grymt och idag fick jag mitt worldofwarcraft-account hackat.

Har jag nämnt att jag har en odiagnosticerad huvudvärk? Och en utmattningsdepression? Att jag är trött, less och kanske inte pallar hurmycketsomhelst?

Jag skulle ändå vilja påstå att jag kan hantera allt detta bättre än många andra skulle göra. Kalla mig högfärdig, men kom för fan inte och gnäll sen när du har en finne i arslet. Jag kan se nån slags humor i det, kan du?

"You ask for the truth, but you know you could do so much better..."

Det är mycket just nu, och samtidigt står allt förvånansvärt stilla på samma plats. Det är rörigt och förvirrande och emellanåt känns det som att jag inte får luft, som om jag dras ner under ytan. Längre och längre ner. Det finns stunder då jag får hjälp upp, av folk som förstår, som lyssnar då jag väljer att prata, som finns där. Tack. Jag skulle vilja gengälda det med att må bra, för att visa att det verkligen hjälper... Och förhoppningsvis kan jag göra det en dag...
Men jag är fortfarande en oljebadad anka ute på djupt vatten, svårt att simma och oförmögen att få luft under ytan de gånger vågorna sköljer över mig. Jag vet inte hur jag ska reda ut det här. Jag vet inte ens vad "det här" är. Jag har ett inneboende begär av att slänga mig på golvet, skrika, slå och gråta som en femåring som inte får leksaken han/hon vill ha. Men istället har jag den senaste veckan somnat med en massa tårar på kudden. Och jag vet inte ens vad det är som gör mig så ledsen. Jag vet inte...

"But I fear for our lives and I fear your closed eyes..."

Däremot vet jag att den här låten, enligt mig, är helt suverän.