Ibland är det så jävla svårt...

...att vara glad.
Att finna någon slags mening med allt.

Jag borde sova, men kan inte.
Jag borde rycka upp mig, men efter många försök har jag tröttnat.
Jag borde hitta ett mål... för morgondagen eller nån dag därefter.

Jag lever inte och jag överlever knappt.

Jag borde skrika mer på läkarna.
Jag borde gräva fram mitt jävlaranamma och gå berserk.
Jag borde inte behöva det.

Det tar för mycket energi ifrån mig.
Läkarnas ickefattande. Min sjukdom, eller plural. Mitt jobb. Nästan allt annat.
Energitjuvar.
Allt känns som krav. Det krävs att jag ska göra ditt och datt. Ingenting görs längre för att det är skoj, det måste bara göras. Ingen tar något ansvar. Inget fungerar.

För en vecka sedan stod två kollegor och diskuterade med varandra. Samtalet blev hetsigare och hetsigare. Och de talade om två helt olika saker. Den ena sa köttfärs och den andra lekstuga. Jag brukade roa mig åt sådant. Folks idioti. Nu tyckte jag bara det var tragiskt. Vad fan är vitsen med att snacka med folk som inte lyssnar? Varför öppna käften om inte öronen är på?

Det finns så mycket fint i världen som vi människor förstör. Jag pratar inte bara om naturen, utan om... eh... allt egentligen. Varandra, känslor, drömmar, förtroenden, hopp, korthus och glassbilar.

Jag måste byta jobb.
Jag måste bort från människor.
Jag måste hitta något som tillför energi.

Det får bli mina mål.

Save me...

"...take me away to the moonlight
the people around me don't feel right.
What are we doing here?"

Allt är trist för tillfället. Jag blir inte av med den känslan. Jag försöker få tiden att gå men vet egentligen inte varför. Men kanske händer det något imorrn, nästa vecka, nästa år? Det känns som om allt har tappat mening.

Jag ska fixa upp fler bilder från resan här så fort jag pallar.

Here we go again...

Jag är rastlös.
Och omotiverad.
Jag är uttråkad.
Och det kryper i hela själen.

Jag vill härifrån.
Nånstans.
Till annat, nytt, vadsomhelst utom detta.
Jag vill hitta något att brinna för.
Något som inte svalnar efter en stund.

Jag vill göra något som inspirerar mig.
Ändra, förnya, göra om, göra rätt.
Jag vet inte.
Men det kryper, kryper, kryper...

Nästan! =0)

Svårslaget.

Det är för jävla tyst här.

Det är skönt att vara hemma. Att duscha varmt och länge, dricka riktigt kaffe, stoppa papper i toaletten och spola. Det är fint att vattnet i kranen inte smakar klor, att spisen slipper tändas med tändare och att varmvatten bara är där, när och om och då, man behöver det. Det är bra att folk snackar språk man förstår, att väggarna är isolerade, att kläderna i garderoben är ofuktiga och att sängen är varm.

Det är skönt att vara hemma. Att få baka donuts med lillebror och klappa katterna. Få berätta för mamma om resan.

Det är skönt att vara hemma... Men det känns för jävla tomt och tyst här. Sverige är plötsligt färglöst. Och det känns lite läskigt att jag faktiskt kan höra mina tankar. Inget oväsen alls, bara tystnad. Och en massa saknad.

Okej...

Jag är typ usel på att skriva här just nu.

Jag mår okej, här är fint och allt det där. Det mesta smakar plast och låtsas och mjölk säljs i diskmedelförpackningar.