"Och nu är du plötsligt Maud Olofsson på min rumpa."

Någon skrev just det där till mig efter att jag bett denne någon leva upp till de krav han ställer på andra. Missförstå mig rätt. Jag gillar krav. Ställer själv en faslig massa sådana. Men jag lever upp till de krav jag har på andra. Och jag anser att det är så det ska vara. Det finns ingen logik i att kräva ärlighet om man själv inte är ärlig.

Och nu är jag Maud Olofsson på hans rumpa?

No way Mister!

Det är vid de här tillfällena jag funderar på att skaffa en sandsäck. Jag skulle förvisso kunna få hanen ifråga att fysiskt känna vad Maud Olofsson på hans rumpa feels like. Men apan bor för långt bort, och innan tågtider fixats så har jag hittat annat att vara förbannad på.

Så, ingen tågresa och hittills ingen sandsäck. Trots att jag redan planerat precis vart den ska hänga. Istället får jag skriva av mig aggressionen. Märkligt hur jag tycks som mest kreativ med mitt skrivande då jag är arg. =0)

Hur lever alla andra i den här världen? Hur fixar de all idioti som existerar? Hur hanterar de raserianfallen? Eller är jag ensam om att bli arg? Verkligen? Det tror jag förvisso inte... Lite tips hade inte alls skadat. *S*

Maud på hans rumpa. He wish! Jag kommer aldrig vara i närheten av den. Jag skyr idioti som andra skyr hagel. Och nu blir det kalldusch för att kyla skallen, sen får hans tid i raseriernas centrum vara över. Han är inte värd det ändå.

Gah!

Nu är jag sådär jävla arg igen. Jag blir det ofta. Det går alltid ruskigt fort, och inget, absolut ingenting kan stoppa raseriutbrotten då de startat.

Folk! Denna art av skitsnackande, falska kroppar. Dessa opålitliga, hycklandes varelser. Dessa ger mig åtminstone fem utbrott om dagen. Ganska uppfriskande emellanåt, men så trött man blir av att folk inte lär sig använda skallen.

Tänk för fan! Tänk!
Och när ni tänker, se till att det är vettiga tankar.

Just nu är det vissa personers användande av sjukdomar som stör mig.

Vad sägs om: Jag kan inte svara på mail på två veckor eftersom jag har ADHD?
(Men blogga skit går fantastiskt bra)
Eller: Jag kan inte damma eftersom jag har reumatism?
(Men fotboll kan jag spela)
Favorit: Jag kan inte gå ut i rökiga lokaler med min astma.
(Men röka själv går utmärkt)

Fint folk! Det är juh rätt uppenbart att man kan dra fördelar av att vara sjuk. Använda det som ursäkt när man helt enkelt vill slippa något. Och det bästa är helt klart när dessa tre sjuklingar påstår att de "alltid är ärliga". De hatar folk som ljuger. Hahaha.... jag anser det hur klockrent korkat som helst.

Jo. Naturligtvis är det synd om dem. Oerhört så. När de har ont och knappt kan andas, men sällan då de ljuger andra rätt upp i huvudet. Jag har själv en livslång sjukdom. Den hindrar mig sällan. Trots att jag vaknar en timma innan jag ska jobba natt (och har legat medvetslös hela dagen), så tar jag mitt sorryassself till jobbet. Trots att jag kräkts hela natten av för lite medicin, så går jag till jobbet dagen efter. Jag kräver varken applåder eller tack. Jag gör det för min skull, för att få vara som alla andra, slippa medömkande ögon och en massa tyckasyndom snack.
Jag vågar vägra låta min sjukdom sätta fler käppar i hjulen för mig än nödvändigt.

Med detta menar jag inte alls att blinda ska se till att se, eller döva lyssna.
Nej. Jag stör mig på folk som låtsas vara sjukare än de är, för att det passar dem att vara offer. För att slippa sånt de anser trist. För att de gillar uppmärksamheten de får av att vara sjuka. Spel och falskerier. Lögner och skådespeleri. Så jävla lågt.

Och nu när jag ändå är igång. *S* Så kan jag berätta om grabben som via ett community tog kontakt med både mig och min polare. Vi fick efter några veckors kontakt bägge mail av denne grabb om hur mycket han uppskattade oss. Hur han såg fram emot att träffa oss, om hur han aldrig haft så mycket gemensamt som med oss. Fast han visste förståss inte att vi kände varann. Han hade inte en aning om våra telefonsamtal som pågick samtidigt som diskussionerna med honom på msn.
Jo, det kändes ruttet att föra honom bakom ljuset. Men ingen av oss ljög. Han frågade vad vi jobbade med, och vi svarade sanningsenligt att vi var undersköterskor. Det borde gått upp ett ljus. Två undersköterskor i landskrona. Men nej då. Inga lampor tändes.

Så min vännina bestämde träff med honom en lördag. Och jag bjöd ut honom, en stund senare, samma lördag. Han hade då chansen att säga som det var; Att han redan anordnat en date just den lördagen. (Ärlig som han sade sig vara) Men nej. Han förklarade att han skulle spendera lördagen med sin son. För sonens morsa ställde inte upp som hon borde och det var synd om grabben. Han skulle kolla bio och vara den perfekta farsan åt sin son.

Tror ni jag fick spel? Jo tack! Inte nog med att han ljög. Han använde sin son som ursäkt. Sonen som han sagt till min väninna skulle vara hos sin morsa den helgen. Aset fick sig en rak höger via msn. Sen fick han en vänster av min väninna. Och förmodligen satt han ensam den kommande lördagen. Och jag verkligen hoppas att han ogillar ensamhet. Det slår glocalnet. Alla gånger.

Regn.

Efter sju veckors utegångsförbud pga, bihåleinflamation, smet jag idag ut i regnet.
Lets face it. Husarresten har inte hjälpt, bara precis fått mig att klättra på väggarna. Och efter sju veckor har man gjort allt, sett allt och köpt 111 filmer från ginza. Så idag var det dags.
Jag gick ut i regnet, spanade in allt vad vår jag har missat. För mig är det trots allt fortfarande i mitten på mars, och inte alls två månader senare.
Så där stod jag, med ögon stora som tamburiner och bara njöt.
Mitt i en skönt grön park i landskrona centrum i ösregn.
Det var tamigfan det bästa som hänt i år.
Jag fullständigt ägde situationen. Folk runtom mig stressade för att hinna undan regnet, mammor släpade sina barn under hustak eller vad skydd de nu kunde finna, folk med paraplyn sprang runt under sina fabrikstillverkade regnskydd och alla såg sura ut. Förutom jag. Jag log. Bara stod där i parken och log.
För visst fan inser man vädrets skönhet efter 7 veckors väderisolering!